Sekularism har djupa rötter i ”den muslimska världen,” som också är ett klassamhälle. Där finns en riktig social segregering där speciellt kvinnor är offer. I princip kan man säga att de är en del av de muslimska männens gendom. Även i Koranen finns att de är ”mannens åker”. Slöjan är en symbol för kvinnofötryck och mannens rätt till deras kropp och liv.

Därför är kvinnors rättigheter en viktig fråga för vänsterkampen mot de reaktionära krafterna som samlar sig under islams namn och gömmer sina intressen bakom populistiska ord. Men historiskt sett och i reell praktik, har västvärldens demokratier varit ett stöd till de kvinnoförtryckande krafterna länder, såsom Iran, Afghanistan, Irak, Algeriet och så vidare – på grund av sitt hat mot kommunister. Man står fortfarande bakom islamistiska regeringar och stater, till exempel Iran och Saudiarabien.

Därför blir man förvånad när Dilsa Demirbag-Sten påpekar i Dagens Nyheter torsdagen den 24/9: ”Genom att ständigt skuldbelägga västvärlden för allt ont som hänt mänskligheten har regimerna i länder som Iran, Saudiarabien, Jemen, Algeriet, Syrien och många andra diktaturer intagit en roll som offer…”

Det är intressant att Demirbag-Sten blandar ländernas olikartade regimer med varandra. Alla vet att Algeriets samhälle är ett offer för islamister. Från 1992 tills nu har 100 000 människor mist sitt liv i en blodig strid mellan statliga styrkor och islamister, som vill bygga upp en ny taliban regim i Algeriet. Saudiaurabien, Iran och en del krafter i USA har varit ett stöd till dessa islamister. Vänstern har historiskt sett varit en anti-religiös och anti-islamistisk rörelse. Kampen mot de reaktionära krafterna kan inte gå framåt utan vänsterns kraft.

Lenin skriver 5 juni 1920: ”För det tredje nödvändigheten att bekämpa panislamismen och liknande strömningar, vilka söker förena frihetsrörelsen mot den europeiska och amerikanska imperialismen med befästandet av kanernas (tatariska eller mongolisk furste), godsägarnas och mullornas ställning osv.” Det är ett bevis för att kommunismen inte har något att göra med islamister. Därför tillhör kvasivänstern i Sverige, som identifierar sig med islamiska kvinnohatare, varken med kommunismen eller humanismen, utan snarare med Hizbollah och Hamas i Libanon och Gaza.

Lenin var i alla fall ärlig i sin kritik mot panislamismen, vilket högern inte kan sägas vara. Det är intressant att Demibarg-Sten, som en nyliberal, kritiserar en del muslimer i Sverige, för att dölja sitt riktiga klass intresse för de staterna i ”den muslimska världen” som får aktivt stöd och bidrag från EU-länderna samt den sittande regeringens intresse av att att samarbeta med islamistiska länder som Iran och Saudiarabien för den svenska kapitalismens intresse.

Man kan säga att hon med sin kritik påminner om Don Quijote, som med sitt träsvärd attackerar de människor som redan är förtryckta av religion och extremism, som Alia Khalifa. Sådant har inte mycket betydelse om man inte är medveten om vänsterns och kommunismens kamp mot islamistiska rörelser. Just nu pågår en kamp i Iran mot den islamiska republiken, där vänsterns värderingar redan har präglat kvinnors och arbetarnas rörelse för frihet och demokrati. Kvinnor och män kämpar här tillsammans mot den islamiska fascistiska regimen. Var står Demirbag-Sten i denna kamp?