Termen ”Diaspora” hänvisar vanligtvis till ”i utvidgad användning med avseende på varje grupp av anhängare av en viss bekännelse vilken isolerad från trosförvanter lever bland en majoritet av annorlunda troende. Exempelvis om en grupp protestanter lever i ett (starkt) katolska land, blir uttrycket diaspora, liktydigt med förskingring.” Användningen här hänvisar till en folkgrupp som delar gemensam etnisk eller religiös identitet och som antingen varit tvungna att lämna eller frivilligt lämnat hemlandet och blivit bosatta i områden som ofta befinner sig långt ifrån deras ursprungliga hem.

Intresset för statusen för människor av afrikansk härkomst i den afrikanska diasporan är bara ett av resultaten av konferensen mot rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans som hölls i Durban 2001. Konferensen antog en agenda och ett handlingsprogram. I punkt 7 i handlingsprogrammet begärs att kommissionen för mänskliga rättigheter ska överväga inrättandet av en arbetsgrupp eller annan mekanism inom FN som ska studera problem ”rasdiskriminering” som drabbar människor av afrikansk härkomst som lever i den afrikanska diasporan. Den arbetsgrupp som består av experter inom området ”Människor av afrikansk härkomst” inrättades av kommissionen för de mänskliga rättigheterna i resolution 2002/68 den 25 april 2002. Dess mandat anges i detalj i denna resolution och vidareutvecklas i CHR resolution 2003/30:

”Studera problemen med rasdiskriminering som drabbar människor av afrikansk härkomst som lever i diasporan och i detta syfte samla in all relevant information från regeringar, icke-statliga organisationer och andra relevanta källor, bland annat genom att hålla offentliga möten med dem samt studera problemet rasdiskriminering.”

I uppdraget ingår att arbetsgruppen ska föreslå åtgärder; lägga fram rekommendationer; utarbeta kortsiktiga och långsiktiga förslag till avskaffande av rasdiskriminering och uppmanar regeringar att samarbeta med de internationella institutioner som finns samt med det specialiserade FN-organ som finns för att främja mänskliga rättigheterna för människor av afrikansk härkomst.

Definitioner, identiteter och platser

En av de första rapporter som arbetsgruppen producerat heter Identifiering och definition av personer av afrikansk härkomst, och hur rasdiskriminering mot dem tar sig uttryck i olika regioner. I dokumentet definieras personer av afrikansk härkomst som:

”Människor av afrikansk härkomst kanske [sic] definieras som ättlingar till de afrikanska offren för den transatlantiska slavhandeln, samt den runt Medelhavet. I gruppen ingår den subsahariska slavhandeln. Ättlingar till offren för den transatlantiska slavhandeln lever huvudsakligen i diasporan i Nord-, Central- och Sydamerika samt Karibien. ... Men för att definition skall vara allomfattande, måste den också innehålla afrikaner och deras avkomlingar som efter ländernas självständighet emigrerade till Europa, Kanada och Mellanöstern, där de också upplevt rasdiskriminering vilket även drabbar de afrikanska ättlingar som bor i Västeuropeiska länder.”

Ett stort antal andra förslag på utformningen och identiteten för personer i den afrikanska diasporan var också tillgängliga i arbetsgruppens rapport.

En annan källa kring identitet och lokalisering av medlemmarna i diasporan är den Afrikanska unionen, som erbjuder följande definition:

”[den afrikanska diasporan består] av människor av afrikanskt ursprung som lever utanför kontinenten, oavsett medborgarskap och nationalitet och som är villiga att bidra till utvecklingen på kontinenten och byggandet av den Afrikanska unionen.”

Dess konstituerande handling förklarar att den skall:

”…uppmana och uppmuntra till full delaktighet i den afrikanska diasporan som en viktig del av vår kontinent, i uppbyggnaden av Afrikanska unionen.”

Utifrån de tusentals sidor av text från forskare och andra som skriver i frågan, kan man dra slutsatsen att en eventuell lista på namn och platser för personer av afrikansk härkomst i diasporan bör innehålla:

• Personer vars förfäder spridits över hela Nord- och Sydamerika, Europa och Mellanöstern under en tid präglad av den internationella handeln med förslavade afrikaner från främst subsahariska länder.

• Deras ättlingar, vilket kan inkludera personer med blandad etnicitet.

• De under postkolonialismen afrikanska emigrerande och deras ättlingar, vilka har blandad etnicitet.

• Personer som anser att historia, kulturella och etniska likheter med andra människor av afrikansk härkomst ger dem rätt att identifiera sig som medlem i den afrikanska diasporan.

Skälen till denna allomfattande definition av vem som är en person av afrikansk härkomst finns i historien om de faktiska omständigheterna, akademiska skrifter, utvecklingen av mänskliga rättigheter och lobbying från aktiva frivilligorganisationer fråga. Vissa stater där sådana populationer lever upprätthåller statistik medan andra visar lite intresse av att upprätthålla någon alls. Deras tvekan att göra detta grundar sig i påståendet att sådan statistik står i konflikt med befintliga mänskliga rättigheter och normer.

Förutom att kommentera frågan om identitet och plats för människor av afrikansk härkomst, visar arbetsgruppens rapport hur rasdiskriminering är manifesterad i Nord- och Sydamerika samt i den europeiska regionen i världen. Det rapporteras om det historiska och ekonomiska förtrycket av svarta människor och om förtrycket från politiskt och ekonomiskt håll i deras nya hemländer. Rapporten visar situationen land för land och region för region. Rapporten visar hur deras situation övergripande osynliggör deras situation från maktstrukturer. Det var klart en av de viktigaste tidiga skrifter som har kommit fram.

Arbetsgruppen

Efter offentliggörandet av denna och andra arbetsgruppers rapporter, har intresset för rättigheterna för människor av afrikansk härkomst i den afrikanska diasporan fått stor uppmärksamhet av det högre kommissariatet för mänskliga rättigheter (OHCHR), Afrikanska unionen (AU) och många icke-statliga organisationer. Tyvärr har regeringar som bör vara beredda att delta i förfarandet inte matchande entusiasm på politisk nivå.

Situationen för personer av afrikansk härkomst i den afrikanska diasporan

Även om historien är känd för många kan det vara av intresse för personer som är helt nya på området att kort summera den. Mellan 1500-talet och 1800-talet, pågick den internationella handeln med förslavade afrikaner vilket blev den största omförflyttningen av personer i mänsklighetens historia. Den handel med, och användning av de, förslavade personer som huvudsakligen kom från söder om Sahara, berikade Europa och dess kolonier i Nord- och Sydamerika. Hundratals miljoner av deras ättlingar placerades ut över hela det västra halvklotet, Mellanöstern, Europa och delar av Asien. Slavhandeln avslutades mot slutet av 1800-talet men moderna transportmetoder underlättar nu rörligheten för personer från subsahariska Afrika och andra regioner i världen till samma länder som tidigare importeras deras förfäder som slavar. Men nu anlitas de istället som lågavlönad arbetskraft, av vilka många lever som odokumenterade eller papperslösa.

Situationen i Nord- och Sydamerika

Exakt statistik över personer av afrikansk härkomst som bor utanför kontinenten varierar kraftigt eftersom länder med sådana populationer använda mycket olika metoder för klassificeringen av ”ras”, ”etnicitet”, nationellt eller genetiska ursprung för deras befolkning. Detta har sin historia i viljan att upprätthålla strikt segregerande lagstiftning som grundar sig på en ”vit till svart” skala som utformats för att säkerställa social utslagning av människor av afrikansk härkomst från alla nivåer i samhället. Enligt dessa principer blir resultatet att desto ljusare hudfärg desto högre social integration. I USA har många sydliga delstater tillämpat ”one drop princip”, som definierade alla personer med ”en droppe blod” från en afrikansk ättling som ”svart” oavsett hur många icke-svarta förfäder den personen hade. Dessa delstater hade ingen tolerans för äktenskap mellan personer av europeisk och afrikansk härkomst, vilket även var strängt förbjudet i lag. Alla ättlingar till sådana äktenskap ansågs i regel vara ”svarta” eller ”afrikanska”, oavsett den andra förälderns etniska identitet.

Det tog ett beslut av Förenta staternas högsta domstol i fallet med en vit mans äktenskap med en kvinna som påstod sig ha amerikansk ursprungsbefolkning och svart härstamning för att ändra dessa lagar. I länder i Sydamerika, som har den största befolkningen av människor av afrikansk härkomst på grund av slavhandelns era, fanns strikta lagar vilka förbjöd ”blandäktenskap”. Begrepp som ”mestiser, mulatt, zambo och el negrito” tillämpades beroende på hur mycket eller hur lite personer blandas med européer eller inhemska grupper. Under de sista decennierna av 1900-talet minskade det antal länder som använde sådana beskrivningar och folkräkningsuppgifter. Tvister kring den konstitutionella rätten till civila rättigheter och behovet av att utveckla särskilda åtgärder och social politik för befolkningen diskuteras. Många anser att personer i den afrikanska diasporan är den mest marginaliserade gruppen i världen och att det därmed är viktigt att få statistik för att kunna motverka detta.

Situationen i Europa

I Europeisk länder är den afrikanska diasporan och deras avkomlingar sällan identifierad eller beskriven i nationell statistik. I bästa fall finns både första och senare generationer registrerade i den nationella statistiken som ”utrikes födda medborgare”. Av 42 länder som deltog i EU-kommissionen mot rasism och intolerans studie 2007 fann man att 29 länder samlade in officiell statistik om födelseland, 37 om medborgarskap, 24 om religion, 26 om språk, 6 om födelseland för föräldrar och 22 om nationalitet eller etnicitet. Det viktigaste resultatet av denna rutin är att även om människor av afrikansk härkomst är fler än andra etniska minoriteter i vissa europeiska länder finns det inga statistiska bevis för att stödja idén att de kan omfattas av särskilda åtgärder som minoriteter där de bor. De är i ett ord: osynliga.

Fallstudie:

Situationen för den afrikanska diasporan och deras ättlingar i Sverige

Den svenska modellen för att föra statistik över befolkningen ger ett gott exempel på den trend som finns i hela Europa. Afrikaner (och även andra etniska grupper) har varit bosatta i Sverige i århundraden men registrering av personer på grundval av etnisk tillhörighet eller religion är inte tillåten även om de för nationella ursprung tillåts. Den officiella statistiken i Sverige för 2008, tabell 1.3.3 över utrikes födda personer i hela landet visar att 82.504 personer är födda i Afrika, och i den efterföljande tabellen 1.3.4 Befolkningsuppgifterna efter medborgarskap, nämns 37.910 personer som medborgare i ett afrikanskt land. Trots dessa siffror anses befolkningen inte uppfylla kriterierna för att betraktas som en ”nationell minoritet” i enlighet med en proposition om nationella minoriteter. Varken enskilda länder där de föddes eller uppgifter om deras ättlingar beskrivs i inventeringsrapporten och ingen rutin finns för bestämmelserna för egna val av en etnisk identitet.

Rekommendationer för EU:s folkräkning 2010

EU:s medlemsstater fastställer egna rutiner och metoder för insamlingen av statistiska uppgifter om personer inom deras gränser. Kategorierna ”ras”, etnicitet eller etniskt ursprung baseras ofta på observation av färg, fysiska egenskaper eller genom att be personer att välja från en uppsättning fördefinierade val. Vissa rutiner innehåller en ”Övrigt” kategori och andra ett öppet alternativ som gör det möjligt för personer som undersöks att själva identifiera eller välja bort någon typ av ”rasidentifiering”. I The United States Census 2000 fick personer för första gången välja ett ”multikulturellt” alternativ. Det förekommer också att personer som fysiskt förefaller vara av afrikansk härkomst inte vill bli kallade ”svarta” eller identifieras som afrikanska och i stället väljer att identifiera sig med en annan etnisk minoritet eller att stanna kvar i en neutral kategori.

Exempel och statistiker

Några exempel på populationer på kontinenter utanför Afrika som har setts som ”svarta”, eller som själva definierar sig som ”svarta” eftersom de härstammar från svarta afrikaner – är afrikanska amerikaner och afrikanska Latinamerikaner. I Syd- och Centralamerika finns det de som identifierar sig som ”Negros”, medan vissa identifierar sig som ”Afro-latinamerikaner” när de har ”hög blandning” med andra etniska grupper. Det finns också ”Afro-araber”, som är människor i Mellanöstern vars förfäder togs dit under den arabiska slavhandeln. Och slutligen finns det ”Siddis”, invånarna på den indiska subkontinenten (Pakistan och Indien) av svart afrikansk härkomst.

Oavsett argumenten över vem som är eller inte är en medlem av den afrikanska diasporan, finns allmänt vedertagen och allmänt publicerad statistik som anger följande länder med stora befolkningar av människor av afrikansk härkomst.

Brasilien                           85783143 

USA                                  38499304 2

Colombia                          9.452.872 3

Haiti                                  8701439 4

Dominikanska republiken 7985991 5

Frankrike                         5000000 6

Jamaica                           2731419 7

Venezuela                       2641481–6999926 8

Storbritannien                  2015400 9

Kuba                               1126894 10

Trinidad och Tobago       1047366 11

Kanada                              783795 12

Befolkningen av personer ur den afrikanska diasporan inom den Europeiska unionen uppskattas till någonstans mellan 10 och 15 miljoner, men den europeiska statistiken i allmänhet vill sällan erkänna detta faktum. Felaktigheter i Europas folkräkningsrutiner är anledningen till att Förenta nationernas ekonomiska råd för Europa (UNECE) har lämnat in några rekommendationer för 2010 års folkräkning. En av dem är att inventeringen skall omfatta ”etno-kulturella egenskaper” på grund av de förändrade egenskaperna hos befolkningen i Europa. De nya rutinerna kräver metoder för att tillåta personer att fritt förklara eller inte förklara sin etnicitet. Detta är inte att hänföra till lagar om dataskydd, men också i samband med artikel 3 i ramkonventionen om Skydd för nationella minoriteter. I artikeln sägs att ”varje person som tillhör en nationell minoritet skall ha rätt att fritt välja att behandlas eller inte behandlas som sådan”.

Några förslag till icke-statliga organisationer och deras regeringar

För att påverka arbetsgruppen bestående av experter på människor av afrikansk härkomst, bör icke-statliga organisationer och berörda regeringar bli mer engagerade i att anta lagstiftning och definiera principer som kan åstadkomma verklig förändring. Båda grupperna bör studera de dokument och rutiner som finns i arbetsgruppen och bland dess medlemmar, och upprätta rutiner för att kommunicera med dem på rekommendation av den första arbetsgruppens paper, som beskrivs ovan. Först då kommer människorna av afrikansk härkomst i den afrikanska diasporan få möjlighet att börja förverkliga de mål  som finns i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

M. Arthur Robinson Diakité (Fil.Kand., MA, JK, Jur Lic) är en forskare i juridiska migrationsfrågor i Afrika vid Raoul Wallenbergs institutet, Lunds universitet, Sverige. Han har publicerat flera böcker och artiklar med fokus på den afrikanska diasporan och är utgivare av Lundian  Magazine. Mr Diakité deltog i WCAR i Durban, 2001, på migrerande Arbetare Caucus. Han är för närvarande (2009) engagerad i ett projekt för människor av afrikansk härkomst i Sverige.