Hem
- - - - - - -
Manas arkiv
Nyheter
Opinion
Mana Recenserar
- - - - - - -
Aktuellt på nätet
Asylnytt
Mana recenseras
- - - - - - -
Länkar
- - - - - - -
Prenumerera nu!
Om oss
Statistik
Annonsera
Kontakta oss
Återförsäljarna
Manas Nyhetsbrev


Mottag HTML?


Vem är inloggad
Vi har 58 gäster online

RSS

buy viagra buy cialis buy levitra buy kamagra buy propecia buy zithromax buy flomax buy viagra soft buy viagra brand buy cipro buy cialis soft buy lasix buy amoxil buy cialis brand buy lexapro buy diflucan buy accutane buy flagyl buy nolvadex buy deltasone buy synthroid buy excel x buy bactrim buy nexium buy clomid buy plavix buy celexa buy paxil buy celebrex buy cytotec


Operation Artemis – EU gör en insats Utskrift E-post
Skrivet av Felix Holmgren   
2009-06-22
Sveriges deltagande i EU:s första militära operation utanför Europa väckte ingen debatt när det begav sig. Varför har vi så snabbt vant oss vid hemliga specialförband och samarbeten med koloniala stormakter? Och vad är Bunia för plats egentligen?
 Under sommaren 2003 genomfördes ett experiment av stor betydelse för EU:s säkerhetspolitik: fredsunionen verkställde sin första militära insats utanför Europas gränser. En styrka på runt 2 000 man skickades till Ituridistriktet i Demokratiska republiken Kongo under FN-mandat. Styrkans uppgift var att upprätthålla säkerheten i distriktets huvudstad, Bunia, där rebellgrupper stred om kontrollen, till dess att FN:s fredsbevarande trupper i området förstärkts. I uppdraget, som kallades Operation Artemis, ingick också att skydda civilbefolkningen, flyktingar och FN-personal.
För Sverige innebar Operation Artemis en möjlighet att låta Särskilda skyddsgruppen, ett av sekretess omgärdat specialförband, visa vad den gick för i ett skarpt läge. Bland de soldater som deltog i faktiska strider på marken var den svenska truppen på 80 soldater näst störst. Operationen var dock i allt väsentligt ett franskt projekt: 90 procent av personalen var fransk.
När operationen avslutades efter tre månader betraktades den som en stor framgång. Föga överraskande hade man lyckats säkra Bunia (fienden bestod huvudsakligen av barnsoldater), men framför allt ansåg man sig ha visat att EU har kapacitet att genomföra sofistikerade militära interventioner utanför sitt eget territorium, utan stöd från NATO och under samverkan av flera medlemsstater. Många utvärderingar slog fast att operationen bevisat att EU är en internationell militär makt att räkna med.
Sverige lovordas
Chefen för de svenska trupperna, överstelöjtnant Hans Alm, tog emot en medalj från Frankrikes försvarsminister, Michèle Alliot-Marie, som lovordade Sveriges medverkan i Dagens Nyheter (040925): ”Innan trodde jag nog att svenskarna var tveksamma till försvarssamarbete. Svenska politiker har ju alltid berömt sig om neutra­li­teten […]. Men jag ska erkänna att jag blev positivt överraskad.”
Politiker, militärer och diplomater gratulerade sig ­själva för att ha förhindrat ett folkmord, och nästan utan att någon märkt det hade Sverige placerat sig nära centrum för EU:s militära samarbete.
Bilden av den föredömligt professionella humanitära ­insatsen fördunklades något i våras, då SVT:s Uppdrag granskning avslöjade att svenska soldater i Bunia bevittnat hur deras franska kollegor torterat och skenavrättat en tillfångatagen kongoles under en hel kväll och natt, och att Hans Alm (som för övrigt låtit fotografera sig med ett maskingevär framför en brinnande by i Ituri) ­underlåtit att rapportera händelsen till högre ort. Dessa uppgifter ger en fingervisning om vad Sveriges inordning under EU:s försvarspolitik kan medföra, men de djupare frågor som Operation Artemis borde ha väckt har fort­farande inte ställts offentligt.
Idén om att humanitär säkerhetspolitik består i att ”åka ut” och med vapenmakt framtvinga eller bevara fred på någon av olycka och barbari hemsökt ort har blivit så accepterad att ingen verkar tänka på att en insats som ­Artemis bara kan förstås och utvärderas som en del i ett mycket större sammanhang. Det är ett uttryck för djupt förskansad rasism när en samling rika länder plötsligt ­bestämmer sig för att rädda några liv och sedan ägnar månader och år åt att diskutera förträffligheten i sin ­insats utan att visa mer än det mest flyktiga intresse för verkligheten på den plats man hedrat med sin närvaro.
Rikedomarnas Kongo
Den vanligaste och allvarligaste missuppfattningen om Afrika är att resten av världen bryr sig för lite om denna ”glömda kontinent”. Vill man förstå vad interventioner som Operation Artemis innebär måste man först göra klart för sig att DR Kongo de senaste 120 åren varit föremål för ett ihärdigt intresse från främmande stormakter och aldrig i praktiken blivit självständigt eller avkoloniserat. Orsaken till detta är (som John Åberg beskrev i förra numret av Mana) landets enorma naturtillgångar.
Bunia i Ituridistriktet i nordöstra delen av Demokratiska republiken Kongo må i våra öron låta som en gudsförgäten plats, men är i själva verket ständigt föremål för internationellt intresse. Bara några mil från staden finns flera av Afrikas största guldfält. Den flygplats som de svenska elitsoldaterna säkrade under Operation Artemis rustades upp med pengar som världens största guldbolag, Barrick Gold, på 90-talet betalade i utbyte mot gruvkontrakt i området. De många gruvföretag som är aktiva i området är alla nära knutna till politiska och ekonomiska eliter i USA, Kanada, Europa, Sydafrika och Israel.
Men dessa fakta ignoreras vanligen av massmedierna. Således kunde en ansedd journalist som Philip Gourevitch, apropå den förestående Operation Artemis, skriva i The New Yorker 2003 att Ituri är ett exempel på en av ”dessa oroliga platser i världen som inte är av strategiskt eller ekonomiskt intresse för USA och de andra permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet”. Att en sådan beskrivning kan tas på allvar är ett tecken så gott som något på att relevant information i många fall är helt frånvarande i den offentliga debatten.
Amerikas nya vän
Tragedin i DR Kongo är en del av den ompositionering av världens stormakter i Centralafrika som påbörjades vid kalla krigets slut. Med det kommunistiska hotet ute ur bilden började USA stärka sitt inflytande i regionen. Bland annat tränade och beväpnade man Rwandas patriotiska front, RPF, huvudsakligen bestående av rwandier som levde i exil i Uganda, och stödde dess invasion av Rwanda i september 1990. Denna händelse kan ses som startskottet för den utveckling som ledde till folkmordet i Rwanda 1994 och den katastrof som ägt rum i DR Kongo sedan 1996.
Folkmord förtjänar att studeras, analyseras och diskuteras på det mest grundliga sätt, men ibland försvårar själva ohyggligheten i det som skett en saklig debatt. Detta gäller inte minst folkmordet i Rwanda. Paul Kagame, härförare för RPF och sedermera dess politiska ledare, har sedan han tog makten i landet konsekvent hänvisat till folkmordet för att rättfärdiga förtryck och massakrer
i Rwanda och krigföring i DR Kongo.
Folkmordet var inte en så oväntad händelse som ofta gjorts gällande. USA:s avgående ambassadör i Rwanda, Robert Flaten, varnade i december 1993 båda sidorna i konflikten att den som bröt den då pågående vapenvilan skulle kunna bli ansvarig för stora massakrer på civila. Trots detta har tre oberoende undersökningar kommit fram till att RPF, på direkta order från Kagame, sköt ner det flygplan i vilket Rwandas president, Juvenal Habyarimana, och Burundis president, Cyprien Ntaryamira, ­färdades den 6 april 1994.
Många menar att denna händelse sedan utlöste folk­mordet.
Det finns andra uppgifter som väcker ännu starkare tvivel om den ensidiga bilden av RPF som Rwandas ”­befriare”. RPF:s dödande av civila före folkmordet ­bidrog kraftigt till att öka de etniska motsättningarna i landet. Man ska också komma ihåg att RPF bildades av tutsier som levde utanför Rwanda och var relativt ointresserade av tutsierna inne i landet, vilka enligt Kagame måste betala ett högt pris för friheten. Det vi vet med säkerhet är att USA fått en ny och användbar bundsförvant i Centralafrika.
Bland RPF-regimens kritiker återfinns nu både hutuer och tutsier, republikaner såväl som medlemmar av det forna kungahuset, politiker såväl som sociologer och civilingenjörer. Till och med The Economist har kallat ­Kagames regim ”den mest repressiva i Afrika”.
Denna verklighet kan man leta efter både länge och väl i svenska medier. När Rwanda gick till parlamentsval i september i år skrevs det en del om att Rwanda nu blev det första landet i världen med fler kvinnor än män i parlamentet, men inte ett ord om att valresultatet, nu liksom tidigare, var bestämt på förhand.
Framgångsrikt recept
Sverige har varit en stor bidragsgivare till Rwanda sedan folkmordets slut. 1997 gav SIDA 150 miljoner kronor till Rwanda, mer än hälften i form av så kallat budgetstöd som gick direkt till regeringen. Energi ägnas också åt att stärka de kommersiella banden mellan länderna. I oktober 2007 kunde Sveriges ambassadör, Anna Brandt, som lett en handelsdelegation till Rwanda, meddela att Scania skulle öppna en fabrik i landet och att andra företag väntades följa dess exempel.
Samtidigt som Sverige odlat goda kontakter med ­Kagame har Rwanda, tillsammans med Uganda, flera gånger invaderat DR Kongo (som vid den första invasionen 1996 fortfarande hette Zaire) och orsakat ofattbart lidande där. Det som RPF:s mäktiga bundsförvanter i väst ville ha fanns inte i det lilla landet Rwanda utan på andra sidan gränsen, hos dess jättelika granne. Under ­förevändning att jaga hutuer som planerade nya attacker mot Rwandas tutsier (sådana fanns utan tvekan, men utgjorde en låg andel av de hundratusentals hutuer som flytt till Zaire) bombarderades flera flyktingläger, och människor som flytt för sitt liv i dagar och veckor spårades upp och slaktades. Wayne Madsen, en amerikansk journalist som tidigare arbetat inom USA:s säkerhetstjänst och bland annat skrivit boken Genocide and ­Covert Operations in Africa 1993–1999, är en av flera källor som hävdar att både privata västerländska säkerhetsföretag och amerikanska agenter och spaningsplan deltog aktivt i operationen. Målet var att bli av med ärkekleptomanen Mobutu, som hade hjälpts till makten 30 år tidigare av USA och Belgien, men som blivit för krånglig att ha att göra med.
Att här ens översiktligt redogöra för de många turerna under de mer än tio år av ödeläggelse som följde är inte möjligt, men det framgångsrika receptet kan lätt sammanfattas: beväpna alla sidor, rapportera ensidigt om etniska konflikter och smuggla ut guldet, diamanterna, kopparn och coltanet (som finns i din mobiltelefon och datorn jag skriver detta på). Mycket lågt räknat har fyra miljoner människor dött under detta profitgenererande maskineris framfart. Det vitt utbredda och extremt brutala sexuella våld som användes i krigföringen kastar en skammens skugga över hela den omvärld som inte ägnat det så mycket som en notis på utrikessidorna.
Den stora förloraren i maktförskjutningen i Central­afrika är Frankrike, som stödde huturegimen före och under folkmordet i Rwanda, och som därefter hållit en lägre profil än någonsin i Afrika (fast dess militära och övriga inflytande på kontinenten inte ska underskattas). Franska företag var inte heller med när gruvkontrakten delades ut i Kongo efter den forna vännen Mobutus fall. Men 2003 hade Frankrike, under dåvarande utrikesministern Dominique de Villepins ledning, börjat spela en mer aktiv militär roll i Afrika igen, med insatser på ­Madagaskar, i Elfenbenskusten och i Liberia.
Prioriteter och bisaker
Det var i denna situation som Operation Artemis planerades och utfördes. För Frankrike var det en chans att intervenera på ”rätt sida” efter misslyckandet i Rwanda, och samtidigt visa sin militära kraft i världens näst största fransktalande land. Operationen kom också lägligt för EU. Drygt ett år tidigare hade en franskbrittisk deklaration slagit fast att etablerandet av insatsstyrkor som kan användas med kort varsel är av hög prioritet för EU.
Det var visserligen en bisak, men trots allt en nödvändig del av projektet, att slå fast att man bidragit till freden i Kongo. Redan i september 2003 sa generalmajor Bruno Neveux, som lett operationen, att ”det politiska läget i Bunia och resten av Kongo är på god väg att stabiliseras” och att en snabb positiv utveckling var att vänta. I själva verket fortsatte massakrerna på civila under operationen bara några kilometer från Bunia, och Ituri har förblivit en skådeplats för fortsatt lidande och grymhet fram till denna dag.
Operationen lyckades dock säkra Bunias flygplats och gjorde det på så sätt möjligt för FN-styrkor att fortsätta verka i regionen. Det ska inte förnekas att liv räddades genom insatsen. Det har inte saknats möjlighet att rädda liv vare sig före eller efter Operation Artemis. Redan nästa år, 2004, uppstod en krissituation liknande den i Ituri i och omkring staden Bukavu i östra Kongo. President ­Joseph Kabila vädjade direkt till Frankrike att ingripa och Belgiens utrikesminister Louis Michel (som stod mycket nära Kabila och enligt obekräftade uppgifter själv äger en diamantgruva i DR Kongo) förespråkade en ny operation i stil med Artemis. Men den här gången var den nya globala militärmakten inte intresserad. Nu trodde man istället på en diplomatisk lösning. En eventuell EU-styrka hade sannolikt hamnat i strid med Rwandas starke man i Kongo, den ökände general Laurent Nkunda,
som fortfarande är på fri fot och aktiv i regionen.
Katastrofhegemoni
Vari låg då Sveriges intresse i denna utpräglade stormaktsuppvisning? Enligt uppgift var utrikesminister Anna Lindh mycket engagerad i operationen: det lär ha varit hon som föreslog att den skulle genomföras som en EU-insats. Som Frankrikes försvarsminister noterade ­visade Sverige med sitt aktiva engagemang att vi inte längre ville vara ett neutralt pip i världspolitiken, utan en strategisk partner med högteknologiskt utrustade elit­förband. Professionaliseringen av Sveriges försvar och skrotandet av neutralitetspolitiken påbörjades åtskilliga år före 2003 och pågår fortfarande, men Operation Artemis var en avgörande vändpunkt. Man hade hittat en flexibel och ”projektbaserad” form för militärt samarbete som, utan att väcka alltför mycket uppmärksamhet hos allmänheten, tillät övergången till en försvarspolitik som främst intresserar sig för våldsamma metoder, som eftersträvar ”interoperabilitet” med kärnvapennationer, och som i det långa loppet innebär ökad vapenproduktion och ökad vapenexport – och fler krig runtom i världen. Men mest förödande av allt är det sätt på vilket vår verklighetsuppfattning rubbas: insikter om större sammanhang och historiska omständigheter smulas sönder för att lämna plats åt ”smarta” tekniska lösningar och snabba kirurgiska interventioner som ska råda bot på allt från klimatkatastrofer till illegal migration.
När jag nu avslutar denna artikel är det mycket sannolikt att följande fråga tränger sig på: Menar jag att det vore bättre om EU och Sverige inte ingripit i Bunia 2003 och räddat liv? Men frågan är felställd. Den är en form av utpressning som mycket effektivt döljer det faktum att vi inte bara underlåter att förhindra lidande i världen, utan aktivt bidrar till att skapa det genom vår konsumtion och vårt selektiva och sporadiska intresse för de platser vi hämtar resurser från.
I en intervju tidigare i år sa den slovenske kulturkritikern Slavoj Žižek: ”Låt dig inte förledas av den falska diskursen om humanitära nödsituationer […]. Vår tids ideologiska hegemoni är denna typ av katastrofideologi. Vad vi behöver göra är att dra oss tillbaka – var inte rädd att dra dig tillbaka och tänka” (TV-programmet Democracy Now, 12 maj 2008).
Organisationen Friends of the Congo har utropat näst sista veckan i oktober till Kongoveckan. Den uppmärksammas i över 30 länder, däribland Sverige, under rubriken ”Bryt tystnaden”. För att  kunna göra det måste vi först och främst bryta okunskapen. För lösningen på DR Kongos och världens problem ligger inte i vapenproduktion och specialförband, och inte heller i ökat bistånd, utan i ett äkta intresse för orsakerna till lidanden och orättvisor.
 
Äldre artiklar
          Nästa sida>>
[ Tillbaka ]


Sök i textarkivet
Besök våra sponsorer
Annons:
Advertisement
Bra tidningar
Advertisement
Kolla även:
Advertisement


buy viagra online