Det finns ett antal faktorer som gör att valprocessen kan och bör kritiseras som demokratiskt tvivelaktig. För det första tillåter inte grundlagen att någon från landets stora sunnimuslimska minoritet ska få ställa upp i val. För det andra ska kandidater godkännas av det så kallade Väktarrådet (en konservativ samling av shiamuslimska präster). De preferenser som finns där för godkännande av kandidater gör det knappt möjligt ens för en reformist att kandidera. 

Dessa öppet redovisade inkränkningar plus en hel del outtalade faktorer som till exempel starkt inskränkt organisationsfrihet, korruption inom statsapparaten, obefintlig frihet för media, samförstånd bland regimens olika falanger för att de behöver varandra för att bibehålla makten mm har gjort valet i Iran till ett skådespel som spelas upp vart fjärde år med nya skådespelare.

I det stundande valet har fyra kandidater tillåtits att ställa upp. Den sittande presidenten Ahmadinedjad, den före detta premiärminister Mosawi, den tidigare talmannen för det iranska parlamentet Karobi, och Rezai den ex-general i det fundamentalistiska revolutionsgardet. Samtliga har haft insyn och inflytande i regimens inre kretsar och har en lång meritlista i förtryck, mord på oppositionella och korruption. Den sistnämnde är även efterlyst av Interpol misstänkt för inblandning i en attack mot en judisk församling i Argentina 1994.

Med dessa kandidater skulle ingen spänning finnas i valkampanjen, om det inte hade varit för avslöjanden om inkompetens, korruption, maktmissbruk och delaktighet i massmord etc. Ett val, där det inte finns några motsättningar, skulle knappt ha engagerat de miljontals väljare som dagligen är utsatta för de socioekonomiska motsättningarna i samhället. Regimen - med erfarenhet från tidigare val bland annat den från 1997 då en f d censurminister tog på sig rollen som reformförespråkare och lyckades få över 70% av rösterna i ett val med högst antal deltagarei landets historia - har låtit två av kandidaterna ta på sig rollen som reformförespråkare.

Mosavi och Karobi, den ena premiärminister under de första åren av krig mellan Iran och Irak - då Iran dagligen kritiserades för kränkning av mänskliga rättigheter och mord på oppositionella - den andra talman i Irans parlament under den period som parlamentet även av de mest vänligt sinnade experter betraktades som en konservativ bromskloss mot utveckling, har tagit på sig rollen som reformvänliga och konfliktöverbyggare.

Dessa "reformister" - främst Mosavi - har vänt sig till de unga väljare som var barn - om ens födda - under den tid han med hårdhanskar slog ner oliktänkare och oppositionella krafter, förbjöd partibildning på Khomeinis order och bemötte varje strejk, varje demonstration och varje kritisk röst mot kriget med skarpa skott. Mosavi har - i egenskap av regimens reformalternativ - lovat den unga befolkningen större sociala friheter om han väljs och kritiserat den sittande regeringen för alltför hård hantering av överträdelse mot moralföreskrifterna i landets lag. Något som ungdomar ägnar sig åt dagligen i Iran och frågan färför ligger de varmt om hjärtat. Det stöd han har fått, framställer honom som en sann reformist i utländska analyrtikers ögon och för dem som hoppas på en ny Khatami i Irans maktapparat.

Utspelet har också satt igång en kedjereaktion. Från den sittande presidentens valläger har avslöjanden om bland annat Mosavis inblandning i mordet av 5000 politiska fångar under tidiga 80-talet och dekret om obligatorisk slöja, varit både ett påpekande att de alla sitter i samma båt och tillsammans med andra avslöande använts som ett sätt att misskreditera Mosavi som en reformvänlig statsman. Det har också fungerat som en markering att en återgång till Khatami-perioden inte är möjligt.

Från den formellt högsta makthavaren i Iran, den så kallade andlige ledaren, Khameneis håll har valkampanjer fördömts som oetiska. Han har även varnat för att kampanjer som syftar till att avslöja varandra kan gå över styr och skada regimen i sin helhet och om än för sent beordrat en annan ton i kampanjerna. 

Om valets utgång är det för tidigt att sia något om. Hittiills har Ahmadinejad haft en större mobiliseringskampanj än sina motkandidater. Opinionsundersökningar är knappt att lita på även om de också visar på ett försprång för honom. Men den förtryckta folkmassan kan överraska, genom att spela statsmakten ett spratt och till exempel rösta på Mosavi. Men oavsett vem som får flest röster slutar valet I Iran i en komedi. Om Ahmadinejad vinner, så borde han efter sina anklagelser mot de högsta i regimen om korruption, mord mm agera som president för att straffa dem i enlighet med lagen. Om Mosavi eller någon annan av kandidaterna vinner, så är det massmördare som i ett fall även är efterlyst av Interpol somkommer att arbeta för att genomföra reformer i Iran. Hur den komedin slutar vet dock ingen.