När denna apartheidregim försvann åtminstone i sitt officiella uttryck, var det fortfarande många européer som i egenskap av ”demokrater” hänvisade till den hemska regim som då fanns i Sydafrika och kontrasterade regimen med västeuropeiska länder, vilka därmed framstod som behagliga och demokratiska samhällen. Sverige har ständigt varit ett av de främsta länderna att internationellt fördöma apartheidregimer och andra staters rastänkande. Paradoxalt nog har Sverige också varit en av de centrala aktörerna i produktionen av pseudovetenskapliga studier om ras (t.ex. det statliga finansierade rasbiologiska institutet i Uppsala fram till 1950-talet) och de politiska åtgärder som skulle gälla ”folket” (t.ex. tillämpning av rasistisk steriliseringspolitik fram till 1960-talet och folkhemmets samhällsplanering av en ras- och könsideal som fortfarande präglar i Sverige).

Tydligen har inte så mycket förändrats genom åren och Sverige har fortfarande samma rastänkande vilket nu driver högt uppsatta politiker att föreslå särskilda politiska åtgärder riktade mot personer som kallas för ”invandrare”. Inte minst har såväl moderater och folkpartister i sin sociala, ekonomiska och kulturella politik under de senaste åren drivit på detta rastänkande. Under den senaste veckan har man kunnat läsa om att det parti som idag regerar Sverige, vill ha ett svenskt kontrakt med ”invandrare”. Meningen sägs vara att dessa invandrare ska följa svenska värderingar, som t.ex. att jobba, inte förtrycka någon (särskilt kvinnor och barn) och lära sig det svenska språket. Det är inte första gången som ett sådant kontrakt föreslås. Tidigare har det föreslagits t.ex. något slags ”svenskt kulturellt körkort”, där speciellt ”invandrarmän” skulle lära sig för att inte slå eller mörda ”sina kvinnor och barn”. Men man kan gå ännu längre än så och konstatera att sådana idéer om kontrakt har funnits tidigare. Enligt historieforskarna Svanberg och Tydén (1992) har det funnits ett flertal lagar under 1800-talet och i början av 1900-talet om att icke-vita inte skulle kunna vistas i vissa län eller att om de kom in så skulle de ha ett kontrakt där de avsade sig rätten att permanent stanna kvar. Exempelvis har Socialstyrelsen 1922 hävdat att ”den svenska rasens renhet motiverar invandringskontrollen” (s.267), och 1927 yttrade Magistraten i Karlskrona om utlänningslagen att ”färgade raser under inga förhållanden, negrer icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” (ibid.).

Men låt oss stanna i dagens läge, där arvet av 1800-talets och 1950-talets rastänkande fortfarande är högaktuellt bland de olika politiska partierna, särskilt moderaterna och folkpartisterna, och fundera varför sådana politiska åtgärder föreslås i Sverige. Man skulle kunna hänvisa direkt till att det handlar om att anti-migrationspartiet, sverigedemokraterna, börjar ta plats i den offentliga debatten och dessutom ökar i antalet mandat i olika kommuner. Det är därför uppenbart vad moderaterna och folkpartisterna vill göra för att vinna mot sverigedemokraterna, vilka verkar ha exploaterat en nisch i svensk politik, nämligen det nationalistiska rastänkandet. Man kan tolka det som moderaternas och folkpartisternas rädsla över att Sverigedemokraterna ska ta röster ifrån dem eller vinna väljare bland osäkra socialdemokrater. Visst kan det vara ett politiskt spel bland riksdagspartierna, mellan regeringen och oppositionen, men problemet med en politik som har rasistiska förtecken försvinner inte där. Den politiska eliten är inte bara en elit i klasstermer eller politiska termer. Den är en elit i termer av raspositioner (där både män och kvinnor ingår i en rasallians). Positioner som tillåter dessa individer organisera sig kring en idé om ”invandrare” för att politiskt manipulera målgruppen, men också för att upprätthålla elitens rasposition i det svenska samhället.

Så vad handlar egentligen det här kontraktet om och varför vill de införa det? Låt oss se detta med kontraktet som något anekdotiskt. Det har inte någon annan plats än i det anekdotiska, eftersom dess bakomliggande syftet är att upprätthålla grunden för ett rastänkande, där det främsta skälet är att legitimera det sätt som man kan tala om och behandla en del av befolkningen som inte ses, av denna elit, som svenskar eller som likvärdiga. Rollen som eliten spelar i samhället är oerhört viktig eftersom det är just denna som kan legitimera maktförhållanden. Historiskt sett finns det tillräckligt med bevis som visar att eliterna alltid har varit och fortfarande är ”en del av den rasistiska problematiken, snarare än en del av den antirasistiska och mångkulturella lösningen.” (van Dijk, 2005:114).

Kontraktet i detta fall blir ett sätt att föra Sverige i ett kontinuum av ett ras-maktförhållande, som varken slutade under 1950-talet eller med det svenska fördömandet av Sydafrikas apartheidsystem. Det svenska kontraktet som regeringens moderater och folkpartister förespråkar är framförallt ett kontrakt med Sveriges hela befolkning för att reglera normaliseringens villkor genom idén om ras. Vad som är svenskt eller inte bland Sveriges befolkning kommer att regleras och bestämmas av en elit som baseras på ras, eller m.a.o. på sin vithet. Det anekdotiska, och även också det symptomatiska, är just att det har tagit form av ”ett svensk kontrakt”. Ett samhälle där den politiska eliten förespråkar olika regler och lagar för dess invånare beroende på härkomst, religion eller hudfärg kan inte bli benämnt som något annat än apartheid. Men samtidigt är det viktigt att förstå att ett apartheidsystem kan ta olika former som t.ex. mer våldsamma och renodlade former som i Sydafrikas fall. Här i Sverige (men också i andra europeiska länder som Danmark och Österrike, för att nämna några) tar apartheid en annan form. Den berättar om sin ”legitimitet” genom att presenteras som en politik som bara sätts igång för att hjälpa till vissa människor att komma in i samhället, att de ska kunna få jobb, att de ska kunna bli jämställda och lika självständiga som ”svenskarna” är.

• Svanberg, I. & Tydén, M. (1992) Tusen år av invandring. Stockholm.
• van Dijk, T. (2005) ”Elitdiskurser och institutionell rasism”, i de los Reyes, P. & Kamali, M., Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om strukturell diskriminering. Rapport av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. (SOU 2005:41). Stockholm: Fritzes.