Arbetslinjen, grunden för den svenska arbetsmarknadspolitiken, har sedan förra valet hamnat i fokus för den svenska samhällsdebatten. Att ställa krav på motprestation av dem som lever på bidrag är idag en självklarhet för såväl moderater som socialdemokrater. en politik som tvingar folk i arbete, trots att det inte behövs.
Allians för Sverige i allmänhet och moderaterna i synnerhet plockade upp socialdemokratins gamla paroll och försökte ställa frågorna om klass och arbete på ett sätt som skulle locka över vänsterns väljare till den nya höger som vågade dra på sig blåstället och utropa sig själv som ett arbetaralternativ. Spelet inför valet sattes igång och de regeringsaspirerande politikerna ville alla arbetets, konsumtionens och produktivitetens väl, oavsett om detta väl uttrycktes genom borgerliga diskussioner om motprestationer eller vänsterpartistiska förslag om 250 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Trots skillnaderna mellan blocken så grundas följaktligen de bägge blockens politik på arbetslinjen. Men vad handlar arbetslinjen egentligen om? I Social- försäkringsutredningens skrift Vad är arbetslinjen? (2005) beskrivs arbetslinjens grundläggande funktion som dubbel:
För det första handlar det om arbetslinjen som samhällelig försörjningsprincip […] en strävan att inpränta individens skyldighet att försörja sig själv. Inom denna princip finns arbetslinjen som en drivkraftsstruktur för att belöna arbetsvilja på framför allt socialpolitikens område. Den andra principen […]är arbetslinjen som arbetsmarknadspolitisk åtgärd, vilken i dag kallas för aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslinjen är en politik för att inpränta individens skyldighet att försörja sig själv genom belöning av arbetsvilja. En belöning som förstärker det faktiska tvång till arbete som den kapitalistiska ekonomin vilar på.
I Vad är arbetslinjen? skildras hur arbetslinjen, utifrån tidsandan och graden av sysselsättning, tar sig uttryck i tre olika former: ett kontroll- och disciplineringsinstrument, genom olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kopplar samman bidrag med motåtgärder, ett redskap för självhjälp och uppfostran, i och med att arbetet anses bidra till att fostra demokratiska och integrerade medborgare, samt en rättighetsfråga, ett uttryck för allas rätt till arbete. Oavsett utformning garanterar och fastställer arbetslinjen relationen mellan inkomst och arbete, mellan lönearbete och överlevnad, och bidrar till att reproducera den garant som marknadsekonomin är baserad på: tvånget att sälja sitt arbete som en vara på en marknad. Arbetslinjen finns till för att det ska bli lönsamt att arbeta och bidrar därmed till att fastställa arbetets nödvändighet som politikens utgångspunkt. Detta oavsett om arbetslinjen uttrycker sig genom en politik för full sysselsättning eller en politik som är baserad på inflationsbekämpning. Så länge arbetslinjen är utgångspunkten blir problemformuleringen i bästa fall den ojämlika fördelningen av arbete och i sämsta fall de arbetslösas ovilja att arbeta, aldrig arbetet som sådant. Men borde det inte finnas utrymme för att peka på det absurda i en ekonomi som bygger på tvånget och nödvändigheten att utbyta tid mot pengar när arbetslöshet blivit en strukturell del av ekonomin? Arbetets minskade nödvändighet visar trots allt på möjligheten att gå längre än frågan om kortare arbetsdag och arbetsvecka och peka på den grundläggande irrationaliteten i ett system som är baserat på lönearbete och varurelationer.
Det finns också en koppling mellan arbetslinjen och den faktiska efterfrågan på arbete. När arbetets nödvändighet även är en nödvändighet för kapitalet framställs arbetet som en garanterad rättighet, eftersom den då är ett fungerande och profitinbringande merarbete. När arbetet inte är lika nödvändigt för kapitalet ses det däremot som en skyldighet att arbeta, trots att möjligheten att få arbete har försämrats. Sedan 1800-talet har det funnits åtskilliga svenska exempel på denna koppling. Den växande arbetslösheten 1867 är samtidig med den politik som ledde fram till den restriktiva fattigvårdslagen 1871 som bland annat innebar att statens ansvar för fattigvård och nödhjälpsarbeten avskaffades. Under 1920-talet var arbetslösheten hög och politiken för att stävja den baserades på dåligt betalda nödhjälpsarbeten och försämrade möjligheter till stöd för dem som saknade lönearbete.
Keynesianismens födelse…
Det finns dock avvikande fenomen. 30-talet såg exempelvis växande arbetslöshet men socialdemokratin mobiliserade nu nödhjälpsarbeten med marknadsmässiga löner. Samtidigt skapade man en finanspolitik som syftade till jämvikt mellan utbud och efterfrågan av arbetskraften. Den nya politiken skulle utmynna i den keynesianska politik som dominerade Sverige efter andra världskriget. Sakta men säkert och genom hårda klassmotsättningar började man se hur löner inte endast kunde ses som en kostnad utan även som en investering som göder konsumtionen, vilket i sin tur möjliggjorde det konsumtionssamhälle som växte fram efter andra världskriget. Under denna period inriktades arbetsmarknadspolitiken på hur man skulle garantera allas rätt till arbete.
Man bröt följaktligen med den tidigare uppfattningen av arbetslösheten som en konsekvens av arbetarklassens lättja, och man såg det som samhällets uppgift att inlemma och försörja medborgaren genom arbete. Arbetarrörelsens framgång var förstås beroende av industrialiseringen som sedan 1890-talet pågått på allvar i Sverige. Redan på 1920-talet var Sverige en modern industrination men först på 30-talet inträffade det strukturella brott då antalet sysselsatta arbetare inom industrin överskred dem som var sysselsatta inom jordbruket. Om den tidigare politiken baserades på försök att motverka arbetsflykt och fostra och forma en framväxande arbetarklass i tider av arbetslöshet och en gryende industrialisering, började politiken under 30-talet alltmer att fokusera på relationen mellan efterfrågan på arbete och full sysselsättning. Arbetarrörelsen och industrialiseringen hade tvingat kapitalet att erkänna sin egen grund: lönearbetet. Genom att driva en politik som eftersökte ett sam- band mellan utbud och efterfrågan på arbete försökte man garantera allas rätt att få ett arbete och fungera som variabelt kapital, som verksam och produktiv arbetskraft, en politik som blev än mer lyckad efter andra världskriget. Social fred, ett sönderbombat Europa och en stark exportindustri gav socialdemokratin i Sverige möjlighet att driva upp lönerna och utjämna klasskillnaderna samtidigt som man kunde generalisera lönearbetet och därmed kapitalisera mer och mer av den mänskliga tillvaron. Klasskompromissen möjliggjorde ett mer ändamålsenligt samhällsklimat för industrikapitalen eftersom arbetarklassen framställdes som en konsumtionsfond och ett variabelt kapital som förvisso krävde rättvisare löner och en bättre socialpolitik. Priset på det nödvändiga arbetet kunde relativt sett höjas eftersom mer och mer arbete var nödvändigt för kapitalet.
… och död
Kompromissen vilade på mäktiga fackföreningar och en stark socialdemokrati och den varade längre i Sverige än i andra länder, men precis som i övriga Europa så växte det i Sverige under 60-, 70- och 80-talet fram nya former av klassmotsättningar på och utanför arbetsplatserna. Inte minst vågen av vilda strejker, som tillsammans med krisen i den internationella ekonomin på 70-talet, till sist omöjliggjorde den keynesianska politiken. En politik baserad på full sysselsättning gav arbetarklassen möjlighet att gå ut i vilda strejker och hoppa från firma till firma och på så sätt utveckla metoder för kamp som företagen hade svårt att bemöta. Kompromissen mellan arbete och kapital bröts sönder från bägge håll och svaret blev en kraftig omorganisering av produktionen och en nyliberal offensiv som innebar att kapitalet gick ifrån en industriell ekonomi till en alltmer finansbaserad sådan. I och med detta förändrades också arbetslinjen, även efter att arbetslösheten återigen hade börjat sjunka efter krisåren i början av 90-talet. Efter att 90 000 företag gått i konkurs, 250 000 personer blivit av med sina jobb och arbetslösheten nästan fyrdubblats i början av 90-talet växte en mer restriktiv förståelse av arbetslinjen fram. Fokus lades återigen på den enskildes arbetsförmåga och såväl från höger som från vänster började man, precis som på 20-talet, tala om bidragsberoende och misstänkliggöra arbetslösa och deras arbetsvillighet.
Totalarbetaren
Detta är bakgrunden till det senaste valet där högern aggressivt gick till val med löften om arbetets väl – ett löfte som de faktiskt skulle hålla. ”En politik för att sätta fler människor i arbete” som folkpartiet stolt deklarerade, med andra ord en politik för utökad proletarisering. Frukterna av detta skördar vi idag, där det bittraste kanske är att till och med asylpolitiken genomsyras av arbetslinjen då försörjningskrav ska normera anhöriginvandringen. Ordnat boende och arbete, först därefter är den invandrandes anhöriga välkomna. Regeringspolitiken är rå i sin tydlighet men den är också önskad och den är framförallt beroende av arbetslinjen. Detta är tydligt på regeringens hemsida, där Tobias Billströms nya bostadskrav vid anhöriginvandring tillkännages:
Syftet är att stärka arbetslinjen – låta integrations- politiken gå från passivt mottagande till att fokusera på aktivt arbete för jobb – och öka förutsättningarna för integration. […] Ett försörjningskrav skulle innebära ytterligare ett stöd för den arbetslinje som regeringen driver.
Och det är inte bara moderater som jämställer integration med arbete. I socialdemokraternas Malmö hamnar arbete och integration under samma avdelning hos stadskontoret. Arbetet verkar idag vara kungsvägen till integration. Den eftersträvade integrationen kan därför beskrivas som den enskildes integration i det Karl Marx i sin bok Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin (1971) kallade för totalarbetaren, för i vår differentierade och av arbetsdelning skiktad produktionsprocess är varje individuell arbetare blott en del i en samhällelighet där arbetet fungerar som:
[…] en totalitet – en kombination av arbeten – varav de enskilda delarna är främmande för varandra, så att hela arbetet som totalitet inte är den enskilde arbetarens verk, utan endast är de olika arbetarnas gemensamma verk eftersom deras arbeten är kombinerade istället för att förhålla sig till varandra som kombinerande.
En politik mot arbetet
Det är denna moderna ekonomins inneslutande av den enskilde arbetaren i ett väldigt maskineri som gör att man kan lokalisera det grundläggande behovet av den politik som motiverar arbetslinjen. Eller kanske snarare två behov, det ena är kapitalets behov att fostra och skapa en klass av arbetsvilliga arbetare och det andra är denna arbetande klass behov av arbete. Detta dubbla behov, som förvisso reser sig ur motstridiga positioner och som innebär skilda synsätt på arbetslinjen, härrör från existensen av arbetet som sådant.
En radikal politik måste därför motsätta sig nödvändigheten av arbete och kopplingen mellan rättigheter och skyldigheter. Det absurda i att vissa är arbetslösa och andra arbetar allt hårdare för mindre pengar får inte få oss att tro att merparten av arbetena idag är normala och nödvändiga och att vad som behövs är en återgång till arbetslinjen eller en politik för full sysselsättning. I en tid då arbetslösheten blivit en strukturell del av ekonomin visar sig också vilka arbiträra grunder arbetets värld vilar på och det möjliggör en kritik av det som gör arbetslinjen till den grundläggande realiteten för svensk politik. En kritik av arbetet.
