Foto: Sören Zeuth

Den svenska modellen låter omodernt. ”Svensk” har tappat betydelse i en globaliserad värld, och förresten är det kod för socialdemokratisk. ”Modell” låter 70-tal: som om politik och ekonomi kan underordnas ideologiska tankemönster och viljekraft. Idag bestäms saker och ting någon annanstans och av krafter som inte underordnar sig modeller och vilja. Marknaden bestämmer, eller den fria rörligheten. EU bestämmer men bara om sådant som gynnar marknaden och den fria rörligheten. Politiker bestämmer men bara för att följa EU, marknaden och rörligheten. Den svenska modellen verkar helt passé.

Den omoderna ordningen
Vad handlar den om då, denna sossedoftande folkhemskonstruktion för hur arbetsmarknaden ska ordnas? För det första var idén att det finns två intresseparter på arbetsmarknaden: de som är anställda och de som anställer. Den första gruppen har sin styrka i det faktum att de är många, och att de utför det arbete som behövs för att samhället ska fungera. Den andra gruppen har sin styrka i att de äger allt och har makt att göra folk utfattiga eller utkörda. Enligt modellen skulle nu dessa två grupper själva bestämma över hur arbetet ska se ut och värderas. Detta skulle ske utan politikers inblandning (vilket väl känns lite modernt ändå). Arbetstagare skulle enligt modellen gå samman i lönekarteller och genom kollektivavtal enas om en viss lönenivå. På så sätt skulle man förhindra att arbetsgivare spelade ut arbetstagarna mot varandra. I vissa mindre sossedoftande, folkhemsaktiga länder fungerar det nämligen så här: arbetstagare ställer sig på en rad och ber om arbete. Arbetsgivaren förrättar sedan en auktion i vilken de som kan tänka sig att utföra arbetet för lägst lön och till vidrigast villkor får jobbet. Det kallas lönedumpning eller ”race to the bottom”. Sådana auktioner satte den svenska modellen stopp för. I gengäld blir arbetsgivarna lovade att arbetarna inte vidtar stridsåtgärder – det vill säga strejkar, exempelvis – under den tid som kollektivavtalen gäller. Lugn och ro i produktionen, i utbyte mot rimliga villkor på jobbet.
Till sin kärna är modellen ett resultat av en framgångsrik reformistisk arbetarrörelse: Saltsjöbadsavtalet, som slöts mellan LO och Svenska arbetsgivareföreningen 1938, gav facket en i det närmaste unikt stark ställning i samhället. Samtidigt lovade man från arbetarrörelsens håll att inte understödja några vilda strejker. Kampen för bättre villkor skulle ske under disciplinerade former. Denna dubbelhet – en historiskt stark arbetarrörelse, som manar till lugn och ordning snarare än att kräva ekonomisk rättvisa – har varit utmärkande för det svenska välfärdsbygget. Med sin grandiosa självbild och sitt starka inflytande över lagstiftningen har den socialdemokratiska arbetarrörelsen döpt modellen till ”svensk”, ibland ”nordisk”. Och etiketten svensk rymmer något viktigt: den antyder en koppling till den ideologiska konstruktionen av nationen, men framförallt avslöjar den att den svenska modellen främst innebär solidaritet med de arbetare som finns här. Kollektivavtal förhindrar lönedumpning mellan jobbare på arbetsplatser i Sverige, men utmanar knappast den globala lönedumpning som transnationella (men även de som kallas ”svenska”) företag utvecklat till en konstform. Den svenska modellen må vara ett under av facklig framgång, men den rikedom som kollektivavtalen förmår omfördela inom Sveriges gränser bygger på att de som bor och arbetar här konsumerar varor och resurser som framställs av människor som arbetar under mycket grymmare förhållanden i andra delar av världen. Den ekonomiska ordningen utmanas aldrig, varken lokalt eller globalt. Etiketten svensk är avgörande därför att de arbeten som ska skyddas är de som måste utföras inom nationens gränser: väg- och husbyggen, omsorg om barn, gamla och sjuka, utbildning, viss administration, polis, militär och socialtjänst. De arbeten som av både praktiska och symboliska skäl är omöjliga att förlägga utanför nationen. Andra arbeten är omöjliga att förlägga utomlands men skyddas ändå inte på samma sätt av den starka idén om folkhemmets rättigheter för arbetarkollektivet. Blott Sverige svenska krusbär, lingon, blåbär, hjortron, jordgubbar och potatisar har. Sådana arbeten kan inte skickas till tredje världen, men tredje världen kan för all del komma hit: Sverige thailändska hjortronplockare har. Den svenska modellen rår inte på uppdelningen Nord och Syd, första världen och tredje världen. Och kanske är den svenska modellen heller inte intresserad av att utmana den ordningen.
Ändå skyndar den breda vänstern, både inom och utanför socialdemokratin, till den svenska modellens försvar. En viktig del av vänsterkritiken mot EU har handlat om just hotet mot den svenska modellen. Och det var också så EU såldes in från socialdemokratiskt håll: den svenska modellen, den kommer EU aldrig att utmana. Det visade sig vara fel. För medan den svenska modellen ibland har kritiserats av vänstern för att inte vara tillräckligt radikal, säger högern – numera måste väl det socialdemokratiska ledarskiktet räknas dit – att den är omodern. Därför passar den inte in i den ”nya ekonomin”.
EU är en del av den nya ekonomin. EU är modernt, internationellt och marknadsanpassat, precis som högern vill att arbetsmarknaden ska vara. Tanken är att när italienare blir arbetslösa ska de kunna flytta till Danmark. Det kräver en så kallad flexibel arbetskraft och en arbetsmarknad som är anpassad till den freds- och integrationsfrämjande fria rörligheten. Dessutom gillar EU entreprenörer. Företagen ska det satsas på. Den fria rörligheten ska enligt EU inte bara gälla italienska montörer, polska läkare och svenska undersköterskor utan också företag, så att exempelvis lettiska firmor kan tävla med svenska om olika uppdrag och entreprenader. Lettiska företag har en fördel: deras anställda tjänar mindre än de svenska, och de omfattas i praktiken inte av samma krav på säker arbetsmiljö. Alltså kan lettiska företag utföra samma jobb till lägre pris än vad som är möjligt för ett svenskt företag, om inte det svenska företaget sänker lönerna för sina anställda eller kompromissar med säkerheten. Men då inträffar detta ”race to the bottom” som den svenska modellen är tänkt att förhindra. Så här gick det till när arbetarrörelsen fick svart på vitt att den svenska modellen, den passar inte in i EU:s moderna värld.

Konflikten i Vaxholm
I maj 2004 beslutade kommunstyrelsen i Vaxholm att kontraktet för ombyggnaden av Söderfjärdsskolan skulle gå till det svenskregistrerade företaget L & P Baltic bygg. Baltic anlitade en lettisk underleverantör, Laval un Partneri Ltd. Företaget har sitt huvudkontor i Riga och skulle nu skicka lettiska arbetare till entreprenaden i Vaxholm. I juni börjar förhandlingen mellan Laval och fackförbundet Byggnads avdelning 1. I september är skolbygget igång. Fortfarande har Laval inte enats med Byggettan om huruvida man tänker följa kollektivavtalen eller inte. En månad senare varslar Byggnads om blockad. Laval menar att blockaden är ogiltig eftersom ett avtal slutits mellan företaget och det lettiska byggfacket. Byggnads beslutar om blockad och börjar ta upp kontakten med sin lettiska motpart LCA. Kommunstyrelsen informeras och nu börjar medierna vakna. I slutet på november varslar Elektrikerförbundet om sympatiåtgärder. I december stämmer Laval Byggnads inför Arbetsdomstolen för otillåten stridsåtgärd med argumentet att blockaden strider mot EG-fördraget. Arbetsdomstolen skickar frågan vidare till EG-domstolen. Fallet beskrivs som en vattendelare i svensk politik; från Byggnads sida säger man att det som omöjliggjorde förhandlingarna var att företaget drevs av ideologiska motiv. De ville utmana den svenska modellen och fick hjälp av Svenskt näringsliv som finansierade Lavals advokatkostnader i processen mot byggfacket. I december 2007 kommer så beskedet från EG-domstolen: Byggnads stridsåtgärder gick för långt. Dessutom underkänns Lex Britannia, tillägget till medbestämmandelagen, som säger att fackföreningar har rätt att kräva kollektivavtal av företag som tillfälligt verkar i Sverige, även om de har kollektivavtal i hemlandet.
Av den europeiska fackföreningsrörelsen har Lavaldomen beskrivits som en katastrof och responsen på domen som usel. Kritiken har varit hård både mot facket, som misslyckats med att driva sin linje, men framförallt mot socialdemokraterna. Nyligen lämnade en av deras mest kända företrädare, Sören Wibe, sitt parti efter 25 års medlemskap. Orsak: socialdemokratins fortsatt EU-positiva hållning efter den förödande Lavaldomen. ”Vaxholmsfallet avslöjade att socialdemokratin fört arbetarrörelsen och svenska folket bakom ljuset” skrev han i en debattartikel i DN, och fortsatte: ”det gavs många löften i samband med [EU-]omröstningen 1994, men inget var heligare än det om strejkrätt och kollektivavtal”.

Rasistisk modell…
Domen fick högern att hoppa högt av lycka. Maciej Zarembas följetong i DN om den förhatliga svenska modellen prisades. I den jämfördes Byggnads med Sverigedemokraterna och påstods terrorisera mörkhåriga jobbare på jakt efter svartarbetare att köra ut ur landet. Byggettans ombudsman Lars-Göran Bromander framställdes som en hotfull fullblodsrasist, som enligt Zaremba hade för vana att fylla ett par bilar med mörkhåriga byggjobbare och köra dem till polisstationen för vidare utvisning till Colombia. Sedan kunde vänstertidningen Flamman avslöja att Zaremba aldrig intervjuat Bromander. Inte en enda ombudsman, tolk eller informationsansvarig på Byggnads hade hört talas om att facket skulle jaga bort svartjobbare från arbetsplatserna. Och några svartarbetare hade aldrig åkt i Bromanders bil, däremot hade han anmält många svenskar och deras företag till skattemyndigheten. ”En gång ringde polisen mig och tipsade om en firma de misstänkte hade satt i system att anmäla sina arbetare när det var dags för löning. Svinigt tyckte polisen och ringde facket”, säger Bromander till Flamman.
De facket satt dit var fifflare som fuskar på andras bekostnad. Sådana Zaremba inte skäms för att kalla egoistiska om det är Försäkringskassan de lurar. Men det finns något intressant här: borgerligheten nöjer sig inte längre med att kalla den svenska modellen omodern och oförenlig med marknaden. Den är också rasistisk, etnocentrisk, förkastlig därför att den bara gynnar rågblonda byggjobbare som förresten ändå tjänar bra med pengar. Plötsligt är det fackföreningsrörelsen och vänstern som diskriminerar, utestänger, använder sin makt för att sko sig själva utan att bry sig ett dugg om sina östeuropeiska kamrater. Arbetarrörelsen är som vanligt omodern men numera också rasistisk. Hur hänger det ihop?

… eller solidarisk modell?
Claes-Mikael Jonsson är jurist på LO. Han nekar bestämt till att kampen för kollektivavtal skulle vara rasistisk och osolidarisk.
– Vad vi vill uppnå är tvärtom likabehandling, att utländska arbetare ska behandlas likadant som svenska. Vi menar ju att det fackliga uppdraget är att reglera priset på arbete. Om de utländska företagens enda konkurrensfördel är lägre pris på arbete, så strider det mot den fackliga idén. Men bilden av att LO skulle vara osolidariska mot de utländska arbetarna stämmer inte alls. De utnyttjas i vissa fall brutalt och vågar inte alltid ta kontakt med oss, men vi gör mycket för att stödja dem.
LO: s tidigare avtalssekreterare Erland Olausson är inne på samma linje. I en debattartikel i DN ställer han frågan: vad kunde vara mer diskriminerande och förnedrande än att låta lettiska arbetare tjäna hälften, i vissa fall en fjärdedel, av de svenska kollegornas löner på byggarbetsplatsen intill?
Anders Neergaard, docent och lektor på Socialhög- skolan vid Lunds universitet, har forskat om fack- föreningsrörelsen ur ett antirasistiskt perspektiv. Han säger att diskussionen om den svenska modellen delvis handlar om hegemonin om vem som är David och vem som är Goliat.
– Den svenska modellen är inte osolidarisk, det handlar ju om att bibehålla lönerna. För facket är Laval- och numera även Rüffertdomen ett mycket större problem än vad den borgerliga politiken varit de två senaste åren, därför att EG-domstolens utslag innebär att man prioriterar den fria rörligheten framför kollektivavtalsmodellen, säger han.

Maffiafacken
Så hur kommer det sig då att högern vill skapa en bild av facket som maffiosos och kollektivavtal som rasistiska?
– Anledningen till att man väljer en strategi liknande Zarembas är att det finns så få rättviseargument för att skapa en situation där arbetare ska konkurrera genom att sänka sin lön. Men om man istället säger ”stackars arbetare från Lettland och Polen som hamnar utanför, facket diskriminerar”, då kan det lyckas. Särskilt om man väljer att attackera en grupp som har en stark position inom facket och dessutom relativt höga löner, som just Byggnads eller Elektrikerförbundet. Där finns också rester av en gammal skråmentalitet, så ska man hitta ett enda fackförbund att ställa mot lettiska arbetare är det just Byggnads. Och nu visar ju pågående forskning att byggfacket stundtals betett sig ganska obehagligt, man har i vissa fall tidigare tagit på sig polisens roll när det gäller att identifiera arbetare som befinner sig här utan papper, säger Anders Neergaard.
Så varför har facket, i det här fallet Byggnads, varit så dåligt på att förklara sitt agerande? Och hur kommer det sig att svenska kollektivavtalsskyddade jobbare skrikit ”Go home!” åt sina lettiska kollegor? Anders Neergaard tror att det handlar om att Byggnads inte förstått att EU kunnat hota kollektivavtalsmodellen. Därför har man inte brytt sig om att skapa en egen berättelse som gör det förståeligt varför och hur man försvarar sina rättigheter. Samtidigt säger Anders Neergaard att den dagen man skriker ”Go home!”, då gör man en kullerbytta när det gäller att se varifrån hotet kommer.
– Byggnads är å ena sidan för EU, men var ju också för undantagsregler när det gäller EU:s utvidgning. Kan man inte försvara principen med kollektivavtal på traditionella sätt, vilket blir svårt om man samtidigt ska försvara EU, då måste man använda sig av alla andra metoder som kan finnas till hands, säger Anders Neergaard.
För ett fackförbund med historiskt privilegierade medlemmar som aldrig tidigare behövt bekymra sig om konkurrens framstod väl EU knappast som något större hot. Särskilt inte när alla lovade att EU aldrig skulle komma att lägga sig i svensk arbetsrätt. Men när Byggnads sedan fick EU-medicin nerkörd i halsen, då blev reaktionen ett vågspel: å ena sidan en stark höger, med de största dagstidningarna till sin tjänst, som vill framställa facket som omodernt och exkluderande. Å andra sidan medlemmar som kanske för första gången såg sina egna löner och arbeten allvarligt hotade. Och så ett historiskt arv som rymmer både internationalism, solidaritet och betydande inslag av protektionism.
Kritiken mot LO har varit hård efter Lavaldomen. Inte minst för att Erland Olausson och Wanja Lundby-Wedin menade att den inte var något nederlag för fackföreningsrörelsen, att den inte alls hotade den svenska modellen. Den moderate arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin tyckte att LO:s reaktion på domen var ”måttfull och balanserad”.
Samtidigt har en upprörd europeisk fackföreningsrörelse, som har kallat domen ”en nyliberal bomb”, och en ilsken svensk vänster som talar om katastrof, hävdat att Lavaldomen var det yttersta beviset för att socialdemokratin nu underordnat sig ett högerprojekt som är oförenligt med en stark arbetsrätt.
Ronnie Eklund är professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet, och han är förvånad över att LO vill tona ner de långtgående konsekvenser Lavaldomen får.
– Det EG-domstolen sa var att när det gäller stridsåtgärder så utgör de en olägenhet för arbetsgivaren. Och det är ju självklart att de gör det. Jag funderade på det argumentet redan innan domen kom men utgick från att EG-domstolen aldrig skulle resonera på det sättet, för det är ju vad varenda arbetsgivare vill säga när de står inför en stridsåtgärd. Men nu säger EG-domstolen ändå att för gränsöverskridande entreprenörer är stridsåtgärder en typ av olägenhet som går på tvärs mot den fria rörligheten. Man har alltså prioriterat den fria rörligheten framför rätten att vidta stridsåtgärder.
Ronnie Eklund säger att både fackföreningsrörelsen och landets arbetsrättsjurister var förvånade över domen, eftersom den svarade på långt fler frågor än vad svenska Arbetsdomstolen ställt.
– Domen var väldigt överraskande. Och vi som forskar om de här frågorna påpekade då för facket att konsekvenserna är allvarliga. Framförallt gäller det att den svenska modellen bygger på att kollektivavtalen kan utvidga förmånerna för arbetstagarna, exempelvis vad gäller semesterledighet. Men den möjligheten är nu skjuten i sank.

En ny modell för vänstern?
För den antirasistiska och feministiska vänstern borde det stå klart att principerna i den så kallade svenska modellen måste försvaras, men också utvecklas. Och kanske är i själva verket det bästa försvaret av de segrar som ändå uppnåtts förslag på förändring. Arbetsrätten som den ser ut idag är en viktig del av skyddet för arbetare, men som LO–TCO Rättsskydds gamle förbundsjurist Kurt Junesjö säger, borde man kanske snarare kalla det arbetsorätten. Så litet är trots allt skyddet som reglerna ger, så lite makt får anställda genom lagstiftningen. Den socialdemokratiska modellen har aldrig varit ett vaccin mot ojämlikhet, tvärtom: den svenska arbetsmarknaden är delad efter kön och etnicitet – segregationen är till och med hårdare här än i många andra länder. Kvinnor och invandrare gör skitjobb till låga löner och hittills har inget kollektivavtal lyckats göra dem jämställda med den grupp som utgör sinnebilden för en svensk jobbare: en vit man med praktisk eller teoretisk utbildning. Fackförbund som främst organiserar den typen av anställda har inte varit särskilt entusiastiska inför idén att vara solidariska med kvinnor och invandrare; städare, busschaffisar, undersköterskor och diskare lever knappast den socialdemokratiska drömmen där trygghet, solidaritet och stöd från mer privilegierade yrkesgrupper märks av. Och så finns det ett starkt inslag av protektionism i den svenska modellen. Den förhindrar att arbetare ställs mot arbetare, men den grundar sig också på vetskapen om att det just finns arbetare och arbetare. Svenska arbetare och utländska arbetare. Den ena gruppen tvingas skydda sina löner mot den andra. Och nog finns det gott om exempel på kollektivavtalsskyddade arbetare som röstar efter principen ”de kommer hit och tar våra jobb”.

Marknaden ingen naturkraft
Samtidigt är det förljuget att kalla svensk arbetsrätt rasistisk och exkluderande när syftet egentligen är att införa en annan modell: den som bygger på solidaritet med arbetsgivarna, en modell som försämrar arbetsvillkoren och sänker lönerna. Inte för en minut får vi tro att det vore antirasistiskt att låta lettiska arbetare bygga svenska skolor för 35 kronor i timmen. Man kunde önska att fackföreningsrörelsen radikaliserades, förbättrades, kanske till och med moderniserades, och inte minst globaliserades. I gamla vänstersånger heter det att arbetare inte har något hemland, att arbetare tillhör en verklig international. Det är lika sant som att kapitalet inte har något hemland. Rimligen borde fackföreningsrörelsen och vänstern utgå från sina gamla sanningar när de utvecklar nya modeller. Och en antirasistisk och feministisk vänster måste stå fast vid en modell vars kärna är att förhindra lönedumpning. Marknaden är inte en naturkraft: marknaden kan underordnas vilka modeller som helst. Utmaningen ligger i att försvara men utveckla, bevara men radikalisera. Då krävs en kritisk diskussion om hur långt reformismen tagit oss, hur arbetsmarknaden egentligen ser ut – inte bara den synliga utan också den osynliga, inte bara i Sverige utan i hela världen – och vad vi ska göra för att uppnå demokrati på den ekonomiska arenan. Vad som behövs är en modell som inte är svensk och protektionistisk utan global och internationalistisk, som inte stabiliserar utan förändrar i grunden. Och den vägledande insikten är: det må vara omodernt att prata om kollektivets rätt, men alternativet är en vandring rakt ner i kloakerna.


Fakta
De lettiska arbetare som byggde skolan i Vaxholm åkte hem julen 2004. Svenska NCC färdigställde bygget och betalade då ut en timlön på 163 kronor. Laval hävdade att deras anställda fick ungefär 75 kronor i timmen. Tidningen Byggnadsarbetaren kunde sedan avslöja att de löner som företaget betalat ut i själva verket låg någonstans runt 35 kronor i timmen, uppgifter som styrktes av jobbarnas inkomstdeklarationer som Laval undertecknat. Ett svensk-lettiskt fackligt samarbete har nu inletts, och i ett gemensamt avtal säger LO och dess lettiska motsvarighet att ”vi kan inte acceptera social dumpning i någon form, och kollektivavtal, för handlingar och arbetsrätt i det land där arbetet utförs ska respekteras”.
”De ljög” heter det om EU och fallet Vaxholm. Inför folkomröstningen om EU 1994 lovade såväl socialdemokrater som arbetsgivareföreningen och de borgerliga partierna att EU inte skulle lägga sig i den svenska arbetsrätten. UD:s sekretariat för Europa- information hävdade att ”frågor om bland annat löner och stridsåtgärder, till exempel strejker, skall inte beslutas på EU- nivå”. Ingvar Carlsson, Ines Uusman, Margot Wallström och andra ledande EU-positiva socialdemokrater lovade att arbetsrätten aldrig skulle bli föremål för EU:s inblandning.