När jag hör ordet ondska tror jag mig veta vad det betyder, men jag kan inte definiera begreppet. För att ha något att komma med frågar jag familjen vid middagsbordet om ondska existerar. Sambon är säker på att ondska existerar, men kan inte heller ge någon exakt definition. Tonårssonen är mer tveksam. ”Det beror väl på hur man ser det”, säger han på ungefär samma sätt som jag och då har vi inte kommit ett dugg längre i våra filosofiska funderingar. Vi diskuterar länge utan att komma fram till något konkret samtidigt som vi tror oss veta vad ondska är när vi väl ställs ansikte mot ansikte med den eller med någon med ondskefullt uppsåt.
I politiska sammanhang talas det ofta om vänner och fiender. Tanken är att ideologiska skillnader och andra meningsskiljaktigheter inte ska gälla personer, men i praktiken är det inte så lätt att älska över alla ideologiska gränser. I själva verket är det lättare att tycka riktigt illa om varandra. Då bildas, mer eller mindre frivilligt, två lag: vänner och fiender. Det är en i raden av alla besvärliga dikotomier, men fungerar dessvärre mer än effektivt i praktiken. Den egna sidan, som då oftast identifieras som något gott, utmärks av att vara positiv, vänlig, förståndig, hörbar och synlig, medan motståndarsidan framstår som negativ, fientlig, bedräglig, falsk, ohörbar och osynlig. Även om det inte behöver handla om himmel och helvete blir det tydligt att det går en gräns mellan de goda och de onda.
Jag vet att det rör sig om föreställningar om det goda och det onda snarare än om verkliga förhållanden. Vi kan inte tala om ondska om vi inte talar om godhet och vad är det i så fall? Om någon ber oss att definiera godhet så blir det lika besvärligt som att definiera ondska trots att vi tror oss känna igen godhet när vi väl kommer i kontakt med den. Visst vore livet lättare om en enkel uppdelning i goda och onda lät sig göras? Himmel och helvete är trots allt väldefinierade platser med lite olika benämningar i olika religioner. Det är en mer krävande tanke att inse att vi alla potentiellt sett kan vara både goda och onda även om det onekligen är bättre om någon från motståndarlaget kan axla rollen som den onde.
Ondskans metaforiska gestalt är oftast något kusligt som mer eller mindre dolt kryper omkring och attackerar oss när vi minst av allt anar det. Det lockande med ondskans symboliska gestalter är att de är dramatiska, fulla av våld och död. Ondskan är effektiv att gestalta eftersom den är intressant, lockande och förförisk. Godheten framstår lätt som så ointressant och statisk medan ondskan slingrar sig fram och klibbar fast vid godheten som alldeles för lättvindigt tar sig några nappatag i gungstolen framför den öppna spisen och behöver piggas upp. Ondskan är snabb och i ständig rörelse medan godheten tiger still.
Under tiden jag sitter här och filosoferar pågår en mängd illgärningar ute i världen som jag tveklöst skulle kalla onda. Ändå vågar jag mig inte på en definition. Men det kan bero på att jag skriver från fel sida av verkligheten.