Filosofen och Neo-skribenten Roland Poirier Martinsson blundar för strukturell rasism, klassklyftor och diskriminering. Han hyllar Bill Cosby, missförstår Bob Marley och glömmer att berätta vart jobben i gettot tog vägen.
Förra året publicerade det liberala samhällsmagasinet Neo en artikel med rubriken ”Sanningen om det svarta Amerika” (#3 2007). Där presenterade filosofen och författaren Roland Poirier Martinsson en innovativ tes om afroamerikanernas problem: De som inte klarar att ta sig ur gettot är fast i en destruktiv redneck-kultur.
För den som följer den amerikanska debatten och tittar på tv-kanalen Fox är denna typ av resonemang inget nytt. Programledaren Bill O’Reilly missar sällan ett tillfälle att vända på perspektivet och peka ut afroamerikaner som rasister. Här i Sverige har tongångar av det slaget varit sällsynta i den offentliga debatten, men nu har den svenska ideologiska paletten utökats med en mörkblå färgklick: Roland Poirier Martinsson – en fullfjädrad konservativ debattör som gnäller över positiv särbehandling (SvD 23/7 2007) och hyllar amerikansk vapenkultur (SvD 27/8 2007). Martinsson är bosatt i Texas, där han arbetar på ett universitet i Austin. Till sommaren ska han dock flytta hem till Sverige och bli chef för ett nytt medieinstitut, som Timbro startar.
Det förvånansvärda är inte att den djupt konservative Roland Poirier Martinsson skriver, eller att Neo publicerar det. Det anmärkningsvärda är att tidningen Resumé utnämner reportaget till ”Månadens knäck”.
OFFERMENTALITET ELLER ARBETSLÖSHET
I texten tar Roland Poirier Martinsson med läsarna på en resa till det svarta gettot Kalamazoo i Michigan. Men Martinsson åker aldrig dit – i stället intervjuar han en vit republikan, David DeGroot, som bodde där för 20 år sedan. David är Martinssons sanningsvittne och alibi, han har bott i gettot och han kan berätta hur det är där. För att slippa bli kallad rasist lyfter Martinsson fram David som får stå för de mest upprörande uttalandena i artikeln. Bland annat: ”sjukdomen består i de svartas brist på moral, deras offermentalitet och deras förakt för whitey.” David menar att de svartas problem är deras interna attitydproblem – inte den externa diskrimineringen. Ove Sernhede är sociolog och forskare på Institutionen för kultur, estetik och medier vid Göteborgs universitet. Han är en av Sveriges främsta auktoriteter inom ungdomskulturforskning och har bland annat skrivit boken AlieNation is my Nation: hiphop och unga mäns utanförskap i det nya Sverige. Han har läst Martinssons artikel och han saknar en materialistisk analys av situationen i de svarta gettona.
– Vad var det som hände med det amerikanska samhället från mitten av 70-talet? Då gick en avindustrialiseringsprocess hand i hand med Reagans nyliberalism. De flesta getton var fungerande samhällen långt in på 60- och 70-talen. Det fanns industrier, folk jobbade. Innan dess var gettona etniskt homogena, men socialt heterogena. Det fanns en svart arbetarklass, en liten gryende medelklass men det fanns också pimps och ”dealare” som hängde i gathörnen. Men det som skedde med avindustrialiseringen och stadsomvandlingen (som beskrivs av forskare som William Julius Wilson, Sharon Zukin och Mike Davis) var att den småskaliga industriverksamheten i innerstäderna försvann.
KRIMINALISERING AV FATTIGDOMEN
Ove Sernhede beskriver hur utarmningen av städerna resulterade i att både medelklassen och den socialt uppåtsträvande arbetarklassen lämnade gettona. De som stannade kvar hamnade i en återvändsgränd och fick leva i stadsdelar som förföll under 1980- och 1990-talen. Sociala inrättningar, bibliotek, skolor och sjukvård hölls nere till ett minimum och gängen och knarkhandeln regerade gatorna. Dessa områden blev vad den franske sociologen och fattigdomsforskaren Loïc Wacquant kallar för hypergetton, en sorts fängelse i det fria. Ove Sernhede förklarar.
– I USA har man inte gjort tillräckligt för att hjälpa människorna i dessa stadsdelar att växla om från en industriell till en postindustriell ekonomi. Man har lämnat dem åt deras öde i dessa närmast krigsliknande zoner. Problem i dessa områden ses inte som orsakade av sociala och ekonomiska förändringsprocesser utan som uttryck för en förlorad och hotfull underklass som måste kontrolleras och övervakas. Det är mot den bakgrunden man ska se militariseringen av polisen och den extrema expansionen av fängelseväsendet. Wacquant talar om övergången från välfärdsstat till fängelsestat, vad det handlar om är en kriminalisering av fattigdomen, säger Ove Sernhede.
En annan person som ställer sig kritisk till Martinssons verklighetsbeskrivning är M. Arthur Diakité – afroamerikansk filmare, filmvetare och folkrättsjurist. På 1960-talet bodde han i New York-stadsdelen Harlem där han var aktiv i röstregistreringskampanjer. 1973 gjorde han en film om Malcolm X, de svarta pantrarna och de arga ungdomarna i Harlem. Genom åren har han som forskare, filmare och aktivist fortsatt kämpa för mänskliga rättigheter. M. Arthur Diakité menar att svenskar och andra européer inte förstår vilken grad av våld som har krävts för att bygga upp det amerikanska klassamhället.
– Martinsson vill se psykologiska och filosofiska faktorer bakom fattigdomen i USA men då letar han på fel ställe. Det handlar om våld. Först använde man våld för att fördriva och utrota indianerna. Sedan för att kuva afroamerikanerna. Och detta våld präglar samhället än idag. Varför tror han att vi startade Svarta pantrarna?
BÄSTA LANDET FÖR SVARTA
Martinsson menar att rasismen har utrotats i USA, att den numera är ett ”stinkande men futtigt randfenomen”. Han lyfter fram att fler afroamerikaner tar akademiska examina, att fler har statusjobb som lärare, advokater och direktörer och att vartannat afroamerikanskt hushåll äger sitt hem. Hudfärg är enligt Martinsson inget hinder på vägen mot framgång och USA är ”landet dit varje rationell svart människa väljer att flytta om han vill ta ut sin hudfärg ur ekvationen”.
Så långt låter det som den välbekanta Timbro-valsen. Alla kan lyckas, alla har möjligheter. Men hur förklarar man då att vissa inte gör det? Martinsson låter republikanen David DeGroot säga de obekväma sanningarna, att man måste skilja på afroamerikanerna i gettot och resten. Afroamerikanens problem ligger i hans makabra självbild. Han sitter fast i gettot och kallar dem som tar sig därifrån för oreo cookies (svarta utanpå, vita inuti).
Och så citerar Martinsson en legend:
På Bob Marleys sista skiva sjöng den svarte ikonen ”Emancipate yourselves from mental slavery/None but ourselves can free our minds.” Orden lägger ansvaret på de svarta att spränga sina bojor. Häromåret talade komikern och doktorn i pedagogik Bill Cosby om att de svarta måste sluta skylla ifrån sig. Något hade hänt mellan Marley och Cosby. Medan ingen lyssnade på Marleys uppmaning svepte Cosbys kommentarer genom medierna som en prärieeld. Trenden är tydlig – inte minst bland svarta opinionsbildare. De svarta i gettot har möjligheter, men de tar inte vara på dem.
Här är Martinsson ute på hal is. Går det verkligen att jämföra Bob Marley med Bill Cosby? Cosby vill att afroamerikanerna ska assimileras, han avråder afroamerikanska föräldrar från att tala ebonics, den afroamerikanska dialekten, med sina barn och förfäras när de döper dem till Shaniqua, Taliqua eller Muhammad.
Cosby representerar den strävsamma afroamerikanska medelklassen som skäms över sina bröder i gettot. Det gjorde inte Bob Marley. Hans frihetsbudskap handlade inte om att rakpermanenta sig, köpa en villa i förorten och ett medlemskap i den lokala golfklubben. Han drömde om ett land långt borta från Babylons grymma slaveri och kapitalistiska förtryck. Martinsson känner uppenbarligen inte till Marcus Garvey, Haile Selassie och Leonard Howell. Och Martinsson kan knappast ha hört talas om rastafarianismen när han gör en så felaktig tolkning av Bob Marley.
En som har studerat svart kultur i exil är den brittiske forskaren Paul Gilroy. I boken Ain’t no black in the Union Jack (1987) skriver han att den svarta diasporan hålls ihop och genomsyras av tre grundläggande kritiker:
1) Kritik av lönearbete eller arbete som rent instrumentell verksamhet.
2) Kritik av illegitim maktutövning (inklusive militarism, rasism etc).
3) Kritik av den senmoderna kulturens utplånande av historia.
Ove Sernhede utvecklar:
– Gilroy menar att det som besjälar och bär fram uttrycket hos hela den afroamerikanska musikkulturen är erfarenheten av slaveriet. Erfarenheten av att vara lösryckt ur sitt sammanhang och bortförd mot sin vilja. Denna kultur bär på en kritik av det västerländska samhället, av modernitetens skuggsidor så som dessa kommer till uttryck också i vår egen samtid, till exempel genom förekomsten av hypergetton, rasism, polisbrutalitet, fattigdom, orättvisor och så vidare.
I själva verket är det två fundamentalt olika synsätt som kolliderar. Martinssons artikel präglas av samma naivitet som den nykonservative filosofen Francis Fukuyamas tes om historiens slut, ideologiernas död och den liberala demokratins slutgiltiga seger. Martinsson säger att rasismen har utrotats och att det inte finns några hinder för afroamerikaner att uppnå välstånd. Han betraktar slaveriet och rasismen som historiska fenomen. Då måste det sticka i ögonen att det finns musikgenrer som hiphop och reggae som ständigt påminner oss om historiens grymheter och om gettoinvånarnas marginaliserade position.
OMTVISTAD MEDBORGARRÄTTSRÖRELSE
Vad är då anledningen till att afroamerikanerna har fått det så avsevärt mycket bättre? Ove Sernhedes förklaring är att de som lämnade gettot och blev medelklass har kunnat ta del av den allmänna tillväxtökningen. Även juristen Paul Lappalainen, som stod bakom utredningen Det blågula glashuset: Strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56), menar att Martinsson missar en viktig poäng, nämligen den att afroamerikanernas framsteg är ett resultat av medborgarrättsrörelsens kamp.
– För att undersöka orsakerna bakom 1960-talets raskravaller i USA tillsatte president Johnson år 1967 Kernerkommissionen. Kommissionens rapport, som lades fram året därpå, blev en milstolpe i kampen mot diskriminering. Rapporten slog fast att problemet för afroamerikanerna var att de var utsatta för diskriminering, segregation och rasism och man slog fast att det var makthavarnas ansvar att hantera detta.
Paul Lappalainen menar att Kernerkommissionen var en av anledningarna till att USA fick en antidiskrimineringslagstiftning redan på 1960-talet. Sverige och de flesta andra europeiska länder förbjöd diskriminering först på 1990-talet. Paul Lappalainen säger att mentaliteten förändrades på ett grundläggande plan.
– Fram till 1960-talet ville de vita hjälpa till med ”det svarta problemet”. Vändningen kom när afroamerikanerna klargjorde att de inte hade ett ”svart” problem, utan ett vitt problem, det vill säga de vitas diskriminering och rasism.
Låt oss summera: Sernhede säger att avindustrialisering och Reagans nyliberala nonchalans skapade hypergetton, som övergavs av dem som hade möjlighet att flytta. Lappalainen säger att afroamerikanernas förbättrade situation i samhället är resultatet av medborgarrättsrörelsens kamp. När Martinsson rabblar statistik över hur bra det går för afroamerikanerna, då är det medel- och överklassen som han syftar på. Det är de som har gynnats mest av medborgarrättsrörelsens kamp.
REDNECKKULTUR
Martinsson har en helt annan förklaring till gettoinvånarnas misär – de har påverkats av en destruktiv redneckkultur. Resonemanget är hämtat från boken Black Rednecks and White Liberals (2005) av den konservative afroamerikanske författaren Thomas Sowell, som menar att afroamerikanerna tog över en förlorarkultur från vita i södern. Martinsson skriver: ”När inbördeskriget tog slut levde nio av tio svarta bland dessa rednecks. Deras eget kulturarv hade bokstavligen piskats ur dem. De blev lätta offer för de destruktiva attityderna och vanorna runt omkring dem.”
Martinsson har inte bara svårt att förstå Bob Marley, utan också hur slaveriet formade den afroamerikanska kulturen. Det är omöjligt att piska en människa ”tom” på kultur. Även om slavägarna försökte utradera den afrikanska kulturen och de afrikanska traditionerna, så misslyckades de. Det var Bob Marley ett lysande exempel på.
Enligt Thomas Sowell skulle afroamerikanerna ha fallit offer för den destruktiva redneckkulturen i slutet av 1800-talet. Men hur förklarar då detta situationen i vår tid, då rasismen har utrotats och det finns möjligheter att avancera socialt? Varför, frågar sig Martinsson, sitter den svarte rednecken kvar på trottoarkanten i gettot?
För att förklara detta introducerar Martinsson begreppet mem, en sorts kulturell gen: ”Mem är beteckningen på en notoriskt luddig tankefigur som står för en isolerad enhet av kulturell information. Bellmanvitsar, politiska ideologier, beteenden, rykten och uttryck är memer. Likt gener fortplantas och förändras de i en process som bestäms av slagkraft och anpassningsförmåga.”
Memetiken är ett resultat av naturvetarnas försök att slå sig fram på det kulturteoretiska fältet. Begreppet mem populariserades av den brittiske zoologen Richard Dawkins men memetiken anses kontroversiell utanför biologkretsar. Grundtanken – att kulturella mönster skulle mutera och utvecklas likt gener – låter i bästa fall som en polerad version av socialdarwinismen. Martinsson kallar sig alltså filosof och åberopar forskning som vilar på en ”notoriskt luddig tankefigur”.
SMITTSAMT UPPROR
För att knyta ihop sitt resonemang introducerar Martinsson den afroamerikanske lingvistikprofessorn och samhällsdebattören John McWhorter som är knuten till den konservativa tankesmedjan Manhattan Institute. McWhorter söker förklaringen i den mem som enligt hans mening var 1960-talets mest populära: ”uppror mot etablissemanget”. Enligt McWhorter övergavs denna mem av de vita medelklassungdomarna. Den levde sedan vidare bland de fattiga svarta där den utvecklades till ”motstånd som identitet”.
Vad McWhorter säger är att vänsterns infantila upproriskhet har ”smittat av sig” på afroamerikanerna. Det är i själva verket deras fel att gettoinvånarna sitter kvar i rännstenen. Det är vänstern och medborgarrättsrörelsen som med sitt eviga tjat om rättvisa har präglat de fattiga med en offermentalitet.
Man kan skönja Francis Fukuyamas fina luftslott i bakgrunden. Historien är slut, rasismen är borta – de som sitter och gnäller över gamla oförrätter missar sin chans att hoppa på tåget till lycka och välstånd. Kanske är det därför som nyliberalerna har så svårt att förstå och analysera fenomen som rasism, sexism och strukturell diskriminering.
I deras ögon är den västerländska demokratin historiens slutpunkt. Den innehåller inga systemfel eller systematiska orättvisor. För nu får kvinnor och mörkhyade minsann rösta och kandidera till Vita Huset, och afroamerikaner kan bli lika förmögna och framgångsrika som Oprah Winfrey, Bill Cosby och Tiger Woods. I Martinssons värld är rasismen ett ”stinkande men futtigt randfenomen”, och här har den antirasistiska kampen naturligtvis spelat ut sin roll.
Antirasisterna är vita vänsteraktivister som tutar i afroamerikanerna att de är förtryckta. Martinsson utför en imponerande intellektuell kullerbytta när han anklagar vänsterns solidaritet för att vara upphovet till afroamerikanernas förlorarmentalitet.
