Azzun ligger på Västbanken några mil från gränsen till Israel. Just nu byggs en nio meter hög betongmur för att skilja befolkningarna åt. Den skär genom åkrar och bostadskvarter, klyver ängar och naturskyddsområden i två. Berlinmuren fördömdes av presidenter och premiärministrar men Östtyskland byggde muren på sitt eget territorium. Israel bygger djupt in på andra sidan gränsen.
Det uttalade skälet är att införliva så många som möjligt av Västbankens 450 000 bosättare med Israel och på så sätt skydda dem från palestinska angrepp. Konflikter mellan Israel och palestinierna är ett faktum men ett lika stort faktum är de tusentals palestinska samhällen som förlorar sin inkomstkälla när deras åkrar får tjäna som säkerhetszoner och deras mark genomkorsas av bosättarvägar.
Enligt israelisk lag tillfaller mark som inte brukas på tre år den israeliska staten – mark som sedan auktioneras ut. På så sätt blir muren inte bara en gräns mellan befolkningarna utan också ett sätt för bosättarna att konfiskera palestinskt land. Många palestinska samhällen väntar fortfarande på sin chans att överklaga till israelisk domstol och lika många bosättningar samlar bevis för att muren behövs. Ett av dessa palestinska samhällen är Azzun men här finns inget väpnat motstånd att peka på för de israeliska makthavarna. Enligt byns invånare försöker den israeliska armén därför provocera fram en reaktion.

SKOLPOJKAR MISSHANDLAS AV SOLDATER
I utkanten av bykärnan ligger en skola för pojkar årskurs ett till nio. Skolan är en vitkalkad tvåplansbyggnad med en asfalterad skolgård där barnen spelar fotboll under höga rop. Bayan Tabib, rektorns sekreterare, slår sig ner bakom sitt massiva skrivbord och berättar hur de israeliska soldaterna ger sig på byns pojkar.
Enligt Bayan Tabib väntar soldaterna utanför skolans entré när barnen slutar för att provocera dem att kasta sten. Han visar upp två svarta chockgranater som soldaterna kastat in på skolgården.
– Ibland tar de elever på väg hem och misshandlar dem i sina jeepar. Många gånger har vi behövt förhandla med soldaterna för att de ska släppa barnen. Vad gör en sten? Även om hela Azzun kastade sten på deras fordon skulle det inte skada dem. Hur kan det skada deras berg av pansar?
Den 18:e november i fjor kom en jeep med fyra soldater in på skolgården. När tre av skolans lärare kom ut för att be soldaterna lämna området blev de tillsagda att gå tillbaka till sina klassrum och låta soldaterna göra sitt jobb. En av lärarna påpekade att det är förbjudet för soldater att komma in på skolans område. Soldaternas befäl svarade:
– För mig finns inga regler. Jag kan komma hit så många gånger jag vill och ingen kan förbjuda mig.
Om du hindrar mig så skjuter jag.
Bayan ringer ett samtal och några minuter senare kommer en rundlagd pojke i trettonårsåldern in på expeditionen. Hans vänsterarm är bandagerad och hänger slappt i en mitella. Pojken berättar hur soldaterna jagat hans klass på väg hem från skolan och att han inte orkat springa ifrån dem. Soldaterna tog in honom i baksätet av en jeep och misshandlade honom medan de körde runt i byn. Efter tio minuter slängde de ut honom i farten.
Pojken föll handlöst mot den hårda asfalten och skadade armen i fallet.
Att Israel kidnappar byns unga är tyvärr inte ovanligt.
Sextonåriga Mahmoud Radwan var på väg till sin kompis när en taxi med civilklädda poliser stannade. En av männen riktade en pistol mot Mahmouds bröst och tvingade honom att följa med till polisstationen i Ariel, en bosättning med 16 000 invånare. Mahmoud Radwan förhördes i två timmar. Förhörsledarna ville få honom att erkänna att han kastat sten på arméns fordon och för varje gång han hävdade sin oskuld slog de honom med sina gevärskolvar. Männen tog av Mahmouds jacka och knöt den runt hans hals som en strypsnara. Han tvingades sitta så i en halvtimme medan de hotade att kedja fast hans armar i taket och slå honom om han inte undertecknade ett erkännande. Det här var andra gången han kidnappades av Israels militär. För ett år sen greps Mahmoud och togs till samma polisstation. Under den halvtimme det tog att komma fram misshandlades han i jeepens baksäte. På stationen trädde polisen en plastpåse över hans huvud, la honom på golvet och slog och sparkade under vad Mahmoud uppskattar till femton minuter.
Mahmoud Radwans jacka är sprucken i sömmarna och hans fjuniga mustach guppar när han pratar. Ibland ler han och skrattar till, som om han försöker tona ner vad som hänt på stationen. Kanske med viss rätt, för bland Azzuns pojkar är han knappast ensam om att ha kommit i vägen för soldaternas våld.
Den 27 november 2007 ekar skotten i byn. Ett hundratal soldater har stormat ett hus och arresterat två 20-åringar. En av ungdomarna har varit framträdande bland dem som kastat sten på bosättarvägen som går norr om byn, den andra råkade vara hans bror.
Krutdoften ligger tjock i familjens hus en timme efter gripandena. Patronhylsor ligger utspridda över golvet och en tam duva kryssar sig fram mellan krossat glas och chockade familjemedlemmar. En garderob ligger omkullvräkt och väggarna är fulla av skotthål. Ett barn gråter i sin mammas famn, ett annat står i ett hörn och stirrar tomt ut i luften. En av familjens söner visar hur brodern blev kastad med huvudet före in i väggen. Hans mamma sopar golvet rent från glasskärvor och patroner.
En halvtimme senare är patronerna ett hett byte bland byns barn. En pojke med glasögon har händerna fulla och motar bort kamraterna som tjatar om att få hålla dem. En annan visar stolt upp skalet av en orange chockgranat som soldaterna kastat och lyckas byta till sig några patroner. Barnen är upphetsade och skriker på varandra. I Azzun är våldet en lekplats. För en annan lekplats är precis det de saknar.
På andra sidan byn blickar en fotbollsplan ner över hustaken. Gräsplanen ligger högt upp på en kulle och utsikten är slående. Hit kom Azzuns unga för att spela fotboll men nu är målen bortplockade och gräsmattan uppkörd av militärens fordon. Vid sidan om fotbollsplanen står ett av arméns övervakningstorn som en hotfull påminnelse om militärens närvaro. En man från byn pekar ut de lerfyllda groparna i gräset och berättar att Israel använder planen som landningsplats för helikoptrar.
Samme man äger en verkstad där han tillverkar hinderbanor för bosättarnas barn. I hans produktkatalog på hebreiska finns bilder av leende pojkar och flickor som tar sig fram genom lekfulla hinder. Det är mindre än femhundra meter mellan Azzun och den närmaste bosättningen Ma'ale Shomeron, men det är två skilda världar.
Ett stenkast utanför Azzun ligger en övergiven lekpark med färgglada rutschbanor och gungställningar.
Parken kostade kommunen över en miljon kronor – pengar de fick till skänks genom en kristen välgörenhetsorganisation. När lekplatsen invigdes kunde den stoltsera med en bassäng och ett hus för ombyten. Nu ligger de i ruiner sen Israel bestämt sig för att jämna ena halvan med marken.
Adam Abdulkarim, en av projektets eldsjälar, berättar hur bulldozrarna kom i skydd av ett hundratal soldater.
Nu ska de riva den andra halvan också eftersom parken ligger på gränsen till det område Israel anser som sitt, trots att parken ligger långt från bosättningarna och är byggd på kommunal mark. Datumet är satt till den 15 mars 2008. Adam suckar tungt när han berättar om rivningsplanerna.
– Förr kom våra söner hit och lekte. Inte som nu när de kastar sten på soldaterna eller sitter i fängelset. När halva parken förstördes slutade föräldrarna att skicka sina barn hit av rädsla för deras säkerhet.
Adam säger att han har en sjuårig son och att han har svårigheter att uppfostra honom.
– Vi ville skapa en säker plats för våra barn. Nu leker barnen på gatan. Vad lär de sig där? Ingenting.
Samma dag som soldaterna stormade de 20-åriga brödernas hus sköt de också fyra pojkar i ett gathörn ett par hundra meter därifrån. En av dem, sextonårige Muhammed Swedan, träffades av en israelisk kula som gick in i vänstra sidan av bröstet. Två av hans bröder vakar över honom vid sängen på sjukhuset i Qalqiliya. En sjuksköterska håller upp en röntgenplåt där kulan avtecknar sig i höjd med svanken. Vid sidan om sängen hänger en apparat som läkarna använde för att pumpa blod ur hans lungor. Kulan gick två centimeter från hjärtat, genom mjälten och stannade en hårsmån från svanskotan. Nu tvingas han leva ett liv utan mjälte, något som gör honom beroende av mediciner och regelbundna sjukhusbesök.
En vecka senare är bröderna tillbaka i hemmet och Muhammed haltar runt i en jacka med de amerikanska fallskärmsjägarnas emblem. Hans pappa håller upp en genomskinlig plastburk med Muhammeds mjälte. Hålet efter kulan syns tydligt. Pappan berättar att hans son har förändrats sen han blev skjuten. Han säger att Muhammed är rädd för att vistas utomhus och att han gömmer sig när han hör soldaternas fordon.
Muhammeds äldre bror visar upp ett ärr i sidan av huvudet från när han var sexton år. Brodern berättar hur han blev påkörd bakifrån av en israelisk militärjeep och hur en ambulans tog honom till sjukhuset. Efter sjukhusvistelsen var han så nervös att han blev tvungen att ta lugnande medel i fyra år, mediciner som var personlighetsförändrande och gjorde honom tyst och inåtvänd.
Ett år efter olyckan hade han förlorat hela sin bekantskapskrets, något som tog flera år att ta igen. Muhammeds pappa är förtvivlad över hur soldaterna behandlat hans söner.
En förälder som känner igen sig är Ilham Dweik. Soffan hon sitter i är svedd av en chockgranat som soldaterna kastade in i familjens vardagsrum. Hon berättar att fem av hennes sex söner har suttit i fängelse för att ha kastat sten – den yngsta var bara fjorton år.
– De kom hit på natten och föste in oss i köket. Där slog de mina söner, men jag gick ut för jag orkade inte se på. Utanför hörde jag hur de dunkade dem i väggen. Jag fick inte säga farväl till min son när de åkte härifrån.
Soldaterna tog sonen till ett israeliskt fängelse men eftersom han hade blivit skjuten när han kastade sten två månader tidigare och fortfarande var i behov av vård lyckades Ilham få ut honom. Hon ser trött ut. Sen hennes första son blev gripen för sju år sen har hon oroat sig så mycket att hon blivit sjuk. Hon säger att hon ber Gud om hjälp varje dag och att hon känner sig maktlös.
– Jag blir ledsen när soldaterna skadar barnen i Azzun, för jag känner mig som mamma till alla.

”TALA OM VAD DE GÖR MOT OSS”
– Det är en bra dag idag, säger trettonårige Abdullah Badeea. Himlen är mulen och det blåser kallt, men soldaterna har inte kommit på hela dagen, så Abdullah tycker ändå att dagen är bra. Han plockar fram en anteckningsbok med hebreiska glosor. I skolan lär sig barnen hebreiska och Abdullah har hemläxa.
– Det är för att vi ska förstå vad soldaterna säger.
Han berättar om när han var nio år och var ute under ett av militärens utegångsförbud då en arméjeep dök upp från en sidogata. En soldat gick fram till Abdullah och slog med gevärspipan mot hans bröst. Abdullah vet precis vilket vapen det var och kan lätt se skillnaden på olika typer av ammunition. Han bollar med en skarpladdad dumdumkula som soldaterna tappat och knackar skämtsamt mot dess baksida.
– Vad är det du skriver? Skriv om Azzun och tala om för människorna i Sverige vad de gör mot oss, hur de slår barn. Det är inte som förr då de nöjde sig med att skrika och säga åt en gå hem. Nu sparkar de och slår.
I Azzun är himlen mulen, det blåser kallt och en grupp pojkar kastar sten mot en jeep. En soldat riktar sitt maskingevär mot gruppen och kulorna viner längs de ringlande gatorna. Snart är himlen full av tårgas och tårarna faller från en pojke som skjutits i benen. Här finns inga svenska barnfamiljer och inga lekvärdar trots de uttråkade barnen. Den 15 mars rivs lekparken och fotbollsplanen ligger öde sånär som på helikoptrarnas landningsställ. Här finns varken ishallar eller ridklubbar – inga lekparker eller ungdomsgårdar där barnen kan leka.
I Azzun finns bara ringlande gator, stockrosor som spränger sig fram och soldater som slår. Här växer en generation upp i ockupationens skugga.