(Foto: Joel Álvarez)

På hotell Murillos innergård i centrala La Paz har ett hundratal människor samlats för ett panelsamtal om situationen för ursprungsfolken i landet. Folk står upp längst bak i salen. Det är dagen efter att Bolivias president Evo Morales hållit sitt sex timmar långa tal i samband med tvåårsdagen av sin ämbetsperiod, och slagit sig för bröstet för att mellan 80 och 90 procent av vallöftena har uppfyllts.
Sedan ett tag tillbaka har man genomfört reformen El bono Juancito Pinto, ett bidrag som delas ut till barn i första till femte årskursen i den statliga skolan. Och om någon vecka genomförs nästa stora steg i det som från statligt propagandahåll beskrivs som den ”sociala revolutionen” som innebär att landets resurser ska komma de fattiga till del. Renta de dignidad innebär att runt 700 000 äldre tilldelas en pension. Enligt uträkningar från statligt håll sjunker andelen fattiga, tack vare de båda reformerna, från 59,9 till 42,4 procent av befolkningen.

SKARP KRITIK MOT REGERINGEN
Alla är dock inte imponerade. Oppositionen från höger försöker sätta käppar i hjulen så ofta de kan. De spelar på regionalism, skapar motsättningar och ett klimat av extrem politisk polarisering. Men det finns även en kritik från radikala kämpar för ursprungsfolkens rättigheter. För även om presidenten är aymara, en av landets största ursprungsgrupper, och kvällens paneldiskussion organiseras av människor som identifierar sig som aymara, är dessa inte nöjda. Arrangör är tidskriften Pukara, som är en viktig radikal månadstidning för ursprungsbefolkningen. I en av tidningens ledare från förra året beskylls presidenten Evo Morales för att vara neo-indianist, som syftar på vad man skulle kunna beteckna som att vara aymara-light. Morales har en bakgrund som facklig ledare i coca-rörelsen och han har först på senare år börjat lyfta fram och betona sin bakgrund.
– Jag är kritisk till mycket av det som regeringen gör. Men på grund av den spända situationen i landet kommer vi alltid att försvara vår broder Evo, poängterar Mariana Ari, som är journalist och lärare, men som framför allt definierar sig som aymara-aktivist.
Mariana Ari är en av deltagarna i panelsamtalet. Hon är välkänd bland många av dem som samlats på hotellets innergård. Men kvällens huvudperson är den beryktade Felipe Quispe. I slutet av 70-talet grundade han Movimiento Indio Túpac Katari (MITKA). På 1990-talet valde Quispe att beväpna sig och bildade Ejército Guerrillero Túpac Katari (EGTK). Temat för kvällen är den bok som Felipe Quispe skrivit, Tupac Katari, vive y vuelve, carajo (Tupac Katari lever och kommer tillbaka för fasen). Tupac Katari är tillsammans med sin fru Bartolina Sisa två ikoner i historieskrivningen. Med hjälp av en armé på 40 000 man höll de La Paz omringad och blockerad i ett hundratal dagar i slutet av 1700-talet.
Quispes stridsskrift har några år på nacken men finns nu i nyutgåva. I boken presenteras bland annat tankarna kring det kollektiva Ayllunkriget. Ayllun är för dem som är aymara både ett sätt att organisera samhället på och en vision om världen. Det rör sig om ett sätt att se på staten som skiljer sig från det marxistiska, liberala eller konservativa. I Qullasuyo (det som idag benämns Bolivia) skulle samhället organiseras på så sätt att ”alla brukar jorden och delar därefter lika”. Som exempel på hur överlägsen denna modell är berättar Quispe i boken att i språket aymara finns inte ordet fattig.
– Tankarna från denna bok har störtat regeringar, utropar plötsligt Quispe med en pondus som få, och fortsätter med anledning av en kommentar från en deltagare.
– Det är sant att vår broder Evo borde läsa den.

FATTIGDOMEN STÖRST BLAND URSPRUNGSFOLKEN
För att få ett helhetsgrepp om Bolivia gäller det att förstå att samhället är organiserat som en av världens mest orättvisa pyramider. Högst upp befinner sig en minoritet vita, europeiska ättlingar. Dessa äger jorden, medier och andra stora företag.
Under denna grupp finns ett skikt mestiser som kan ses som landets medelklass. Och därunder, längst ner på samhällstrappan, finns de 60 procent av befolkningen som identifierar sig med något av landets ursprungsfolk. Därför var det en demokratisk sensation när Bolivia fick sin första president med rötter i något av ursprungsfolken.
Movimiento al Socialismo, MAS, med Evo Morales i spetsen har skapats ur en stark allians av sociala rörelser och fick 53,7 procent av landets röster i valen 2005. Flera i salen stödjer heljärtat MAS, som man ser som det enda alternativet, inte minst i och med den politiska polarisering som nu finns i landet. Men de menar samtidigt att Quispes radikalism behövs för att hålla regeringen på rätt kurs. Inte minst eftersom flera av de sociala rörelsernas ledare sitter i eller är knutna till regeringen. Från podiet, som förutom Quispe består av intellektuella och aktivister, erkänns mycket av det som regeringen lyckats genomföra.
Men kritiken är också tydlig, inte minst mot regeringens sammansättning där en stor majoritet, särskilt på de centrala posterna, är q’aras, ett ord som används för vita personer men som också betyder människor som lever av andra. Det är som om presidenten fortfarande har mindervärdeskomplex, säger man. Som om han ännu inte avkoloniserat sitt eget inre analyserar vissa i lokalen: som om han fortfarande tror att vi är oförmögna att ta hand om oss själva.
Man framför också kritik mot de kompromisser som regeringspartiet tvingats till, som till exempel att man inte tillräckligt hårt vågat kritisera chilenska staten för hur de behandlar det chilenska broderfolket mapuche. Och det hörs även kritik mot vad som anses vara en allt för stark allians med Venezuela och Kuba.
De vita argentinarna på föredraget, en med en tröja med texten EvoLution, skruvar lite på sig. Att vara ”vänster” räcker inte här. Vänsterns historia i Bolivia är även den fylld av rasism och kolonialt färgat tänkande. Det är inte riktigt detta som de är vana vid. Dagen innan, när argentinarna deltog i festligheterna på torget i samband med tvåårsdagen, hördes inget i denna stil. Då skrek folkmassan istället ”Ayalla Evo” (leve Evo) och slöt upp bakom de steg som tagits mot målet att avkolonisera staten. Många viftade då med den flerfärgade wiphala-flaggan, de 36 ursprungliga nationernas gemensamma symbol.
Regeringen kritiseras för den formulering som finns i förslaget till ny konstitution angående ursprungsfolkens autonomi. Förvisso har dessa gruppers kollektiva rättigheter aldrig tidigare erkänts i lika stor utsträckning som i dag, men många vill gå ännu längre. Till exempel begränsas ursprungsnationernas möjlighet till beslutanderätt över sitt territorium på grund av gränser som har att göra med var regionernas och statens inflytande börjar och slutar. Mariana Ari är den enda kvinnan uppe på podiet.
– Vårt samhälle är inte perfekt, även hos oss finns problem med våld mot kvinnor. Men det är vårt sätt, säger hon.
Ett stort problem för regeringen har varit att arbetet med förslaget till den nya konstitutionen stagnerat i och med att delegaterna från den så kallade halvmånen, de rika delarna av landet, lamslagit processen. I samband med att förslaget under stort tumult röstades igenom i december 2007 utbröt kravaller där flera personer dog. På gatorna i de rika delarna av landet skanderade privilegierade studenter slagord som ”den som inte hoppar är ett lamadjur”.
– Deras projekt är nazifascistiskt utan utrymme för indianer, säger Mariana Ari.
Allt detta reflekterade djupgående ras- och klassmotsättningar. Och när kravallbilder kablades ut över världen spådde politiska analytiker inbördeskrig. Men regeringen har genom förhandlingar lyckats undgå detta.
Det är uppenbart att händelserna i december fortfarande sitter i. Folk som såg ut att tillhöra någon ursprungsgrupp slogs ner, bespottades och avvisades från caféer. Än idag är det riskfyllt att offentligt beteckna sig som MAS-anhängare i till exempel Santa Cruz eller Sucre, högeroppositionens viktigaste säten.
Bolivia lever och kommer framöver leva i tider av hårt politiskt klimat. För Mariana Ari har högern ingen som helst legitimitet.
Deras mentalitet och det sätt på vilket dessa grupper förhåller sig till aymaras, quechuas och de andra 34 ursprungsnationerna i Bolivia har enligt henne inte förändrats mycket sedan spanjorerna koloniserade kontinenten för 500 år sedan och hon ställer den retoriska frågan:
– Evo vill framstå som en politisk pacifist för att bevara sin legitimitet, men hur kan man förhandla med dessa människor?


FAKTA/BOLIVIA
Bolivia har 36 erkända ursprungsfolk, så kallade nationer. Beroende på hur man räknar tillhör mellan 50 och 80 procent av landets befolkning någon av dessa grupper. De största är Quechua, Aymara och Guarani.
Bolivia är den sydamerikanska kontinentens fattigaste land. Enligt statistik från Världsbanken är 65 procent av ursprungsbefolkningen fattig, att jämföra med landets övriga grupper där siffran ligger på runt 50 procent.
Omkring 13 procent av den bolivianska befolkningen är analfabeter. Enligt en rapport från UNESCO är siffran nästan fyra gånger så hög bland ursprungsnationerna. I denna grupp har runt 20 procent inte gått i skolan alls, att jämföra med 5,6 procent bland den övriga befolkningen, enligt en nationell kartläggning från 2001.
Barnadödligheten är 75 per 1000 födslar bland ursprungsnationerna, att jämföra med 52 per 1 000 födslar bland ickeursprungsfolk.