(FOTO: HANS JOERGENSEN, HTTP://NATHUE.DK)

I dagens Danmark har retoriken skärpts så att det närmast uppstått en tävling om vem som kan framstå som mest intolerant. Man tar skydd bakom ord som handlingskraft och yttrandefrihet, vare sig det gäller muslimer eller de autonoma. Det spelar inte så stor roll att de mest elementära grundlagsskyddade rättigheterna åsidosätts. Rädslan för terrorns spöke och demoniseringen av vänstern verkar ha bländat och skrämt dagens Danmark.
Ungdomshuset på Jagtvej 69 jämnades med marken och i dess kölvatten anhölls långt över 1000 personer, varav en mycket stor del helt oberättigat. Christiania hotas med avveckling i ett juridiskt ränkspel och polisen är ständigt närvarande med metoder som är våldsammare än någonsin. Kulturen skjuts i sank och medierna svämmar över av gräll retorik mot muslimer under skydd av den uppburna yttrandefriheten. Det finns en utbredd ”vi och dem-retorik”, är du för eller emot oss? Historien visar tydligt att detta är ett livsfarligt sluttande plan.

NÖRREBRO BRINNER
Tillbaka till oroligheterna i slutet av februari 2008. I medierna har det framstått som om det var unga, missanpassade invandare från Nörrebro som startade bråket på grund av arbetslöshet och ren leda. Men den utlösande faktorn var en kontrovers vid en polisvisitation. Efter flera dagars mediestorm fick tidningen Politiken den 19 februari 2008 ett brev vars författare säger sig vara några av dem som har deltagit i kravallerna. I brevet, som Mana också publicerar i detta nummer, förklarar de att de varken är arbetslösa eller uttråkade utan att de reagerade på polisens brutala, kränkande och rasistiska behandling.
Själva säger de att bråken startade då polisen överföll en äldre invandrare och misshandlade honom med batong. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. De unga berättade hur deras fickor har tömts och innehållet kastats på gatan, hur mobiltelefoner förstörts och hur de har lämnats i strumplästen på regnvått underlag med uppmaningen att ”sticka hem, dit de hör hemma”. De har tilltalats med tillmälen som ”kom hit ditt svarta svin”. Det finns också ögonvittnen som berättar om polismännens grova och rasistiska språkbruk när de talat till de unga och om polismännens brutala framfart mot dem.
Faktum är att polisens befogenheter har utvidgats sedan slutet av förra året. Med det uttryckliga målet att hitta vapen har Nörrebro och fem andra platser i Köpenhamn blivit visitationszoner. Polisen får stoppa vilka de vill för visitation, men några regler gäller. De får inte ta av kläderna på den som visiteras, högst dennes skor och så ska vederbörande efteråt få en motivering till visitationen. Finner polisen det nödvändigt att tvinga personen att ta av sig kläderna i syfte att finna vapen skall detta inte ske på offentlig plats. Resultatet av dessa visitationszoner har blivit att unga som ser ut att vara autonoma eller unga med odanskt utseende stoppas en masse. Beslutet att tillåta visitationerna fattades för att få bort vapnen från gatorna, men ännu har ingen vare sig ur den autonoma miljön eller bland de unga på Nörrebro visat sig vara beväpnad. Bland de knappt 300 som på 14 dagar visiterats endast på Nörrebro har man inte funnit en endaste kniv. Många av dem som visiterats har i stället utsatts för en djupt diskriminerande behandling från polisens sida.
Polischef Hanne Bech Hansen menar att projektet med visitationszoner är en framgång, detta trots att det som sagt inte har påträffats ett enda vapen vid visitationerna. Det verkar som om visitationerna framför allt görs för att trakassera bestämda grupper för att ytterligare bekräfta ”vi mot dem”-retoriken. Och då polisens agerande måste förmodas vara styrt från politiskt håll måste den konfrontativa, exkluderande linjen vara baserad på en särskild politisk strategi. Utöver demoniseringen av vissa grupper är rättssäkerheten och grundläggande rättigheter det första offret. Det är farligt för en demokrati att tillåta sådant.
Polisens hårdhänta framfart är på många sätt skrämmande. Den riskerar att ytterligare radikalisera vissa grupper. Det gäller delar av polisstyrkan, som ser de unga som fienden och därför tillåter sig att mer eller mindre ta lagen i egna händer, samt politiskt aktiva barn och unga av annan etnisk bakgrund, som trakasseras grovt och förnekas sina grundlagsskyddade rättigheter. Gemensamt är att de alla riskerar att styras in på en än mer fanatisk väg, vilket i sin tur leder till ytterligare konfrontationer.
Sitter man i sin varma stuga och ser på nyheterna på den nyinköpta storbildsteven alltmedan maten står och puttrar på spisen är det förståeligt att det väcker vrede när staden plötsligt står i lågor. ”De kan ju inte bara bränna folks bilar och skolor”, ”det är oförskämt av de unga” och snart hörs kraven från högern – ”sänk straffmyndigheten till 12 år”, ”ge de värsta bråkmakarna elektroniska fotbojor”, ”föräldrarna ska ta ansvar för sina barns handlingar och betala för skadorna” och så vidare.
Statsminister Anders Fogh Rasmussen säger att ”det är inte samhällets fel – nu är det på tiden att föräldrarna tar sitt ansvar”. Jag har till dags dato aldrig mött en förälder som uppmanat sitt barn att ta till våld, kriminalitet eller bilbränder. Jag har i stället sett hur grupper marginaliserats av ett system som blundar för problemen eller av en exkluderande press. Journalister tvekar inte att använda poliser som sanningsvittnen, de undersöker inte om det kanske finns en annan vinkel på historien och ställer inga frågor om den tillspetsade retoriken. Redan för över ett år sedan började polisen beskriva unga aktivister och deras sympatisörer som ”fienden” och de använde en retorik som hör hemma i en krigszon, en retorik som inte ska användas mot civila samhällsmedborgare.
Exempelvis kan nämnas att polisen använt medierna för att varna folk för att delta i demonstrationer, med hänvisning till att det kan bli mycket våldsamt. Polisen har exempelvis sagt ”… ta in allt som inte sitter fast, de stjäl och tar saker som de bygger barrikader med” då de talat om fredliga demonstrationer med flera tusen deltagare.

POLISENS METODER
Polisen började 2006 att använda sig av så kallat preventivt kvarhållande, vilket innebär att man omhändertar personer även om de inte misstänks för något brott. Vid en antinazistisk demonstration i Hilleröd i februari 2006 blev situationen alltmer spänd och 160 motdemonstranter omhändertogs när polisen ville hindra demonstrationerna från att komma för nära varandra. Alla 160 har sedan dess fått åtalsfrihet. I september urartade en demonstration för Ungdomshuset varpå 262 personer omhändertogs. Av dessa har nu 250 fått åtalsfrihet. I Hillerödsfallet har alla fått ersättning, cirka 3 000 kronor per person. Dessutom har det betalats ut ersättning till 80 personer som efter den senare demonstrationen blev olagligt anhållna.
Redan före stormningen av Ungdomshuset, under demonstrationen utanför frikyrkan Fadershuset i Rödovre i november 2006, såg man scener där storväxta polismän med batonger misshandlade barn och unga som redan hade pacificerats genom att bli placerade i ett ”tåg” (de arresterade demonstranterna sätts på marken i en rad med händerna bakom ryggen och runt benen på nästa person) på marken i ”strips” (moderna handfängsel, ett plastband som spänns runt den arresterades händer på ryggen, ofta med skador på handlederna som följd). Det slutade med att den allmänna åklagaren undersökte saken och fann att polisen gått onödigt hårt fram.
Under 2007 kvarhölls långt över 1000 personer. Polisen genomförde husrannsakningar utan domstolsbeslut (i elva fall är rannsakningarna tills vidare olagliga), använde så kallade hollandsvagnar (ett slags polisbilar) som vapen mot demonstranter, misshandlade folk med batonger (gärna bakifrån och gärna i huvudet), registrerade och fotograferade folk utan tillstånd, gödslade med mängder av tårgas utan den förvarning som föreskrivs i lag och använde olagliga tårgasgranater – alltihop regel- vidrigt.
Man har kvarhållit unga under 18 år i veckor och låtit dem sitta tillsammans med vuxna kriminella. Många har fått åtalseftergift och ersättning. I många andra fall har unga och deras anhöriga fått veta av polisen att de inte kan söka ersättning. I artikel 37 i FN:s barnkonvention står det: ”Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna…”. Det är något man inte tagit på allvar i Danmark. Polisens hårda retorik i medierna har tvärtom visat att snart sagt alla slags övergrepp är acceptabla.
För många unga har fängslandena fått våldsamma personliga, sociala och psykiska konsekvenser. Ännu har, mig veterligen, ingen av de mycket unga dömts. Omhändertagandena är däremot djupt kränkande och skadliga. Det anser terapeuterna i föreningen ”Gadeterapeuter 69” som grundades efter stormningen av ungdomshuset. Gadeterapeuterna är en förgrening av Föräldrar mot polisbrutalitet och grundades som ett svar på att det i medierna framstod som att det bara var polismännen som utsatts för psykisk press i samband med sammandrabbningarna med ungdomar. För oss var det tydligt att många av de unga också hade fått svåra men på grund av den behandling de utsatts för.

DEN ALLMÄNNA UPPFATTNINGEN
För att återvända till retoriken. I dag är Socialistiskt Folkeparti (SF), ett parti som ligger till vänster om socialdemokraterna, för första gången större än socialdemokraterna i opinionsundersökningarna (SF får 20 procent mot socialdemokraternas 18 procent av rösterna). En av anledningarna till detta är SF-ordförande Villy Søvndals nya hårda linje. Det finns inget nytt i Søvndals utfall, men tonen har skärpts till det yttersta. Søvndal tvekar inte att plocka de billigaste poänger på en myt som trivs hos högern om att vänstern blundar för radikala muslimska grupper som Hitz but Tahrir (en högerradikal odemokratisk islamistisk grupp). På sin blogg gör Villy Søvndal ett skarpt utfall mot Hitz but Tahrir. Han skriver bland annat: ”…inget i er själskorrumperande idioti har någon plats på dansk mark. Hitta andra betesmarker.” I Jyllands-Posten skärper han tonen ytterligare: ”Till dessa mörkermän vill jag säga: Far åt helvete”.
Det kan tyckas att det är en partiledares största ansvar att söka bygga broar och öppna för dialog. Det ser dessvärre ut att gå i motsatt riktning – Søvndals retorik bidrar till att ytterligare förgrova den allmänna debatten. Självfallet förtjänar en extremistorganisation som Hitz But Tharir inte mer stöd än kristna fanatiker eller fanatiker överhuvudtaget. Men de har ändå rätt att framföra sina uppfattningar. Det är en av de viktigaste grundbultarna i en demokrati. Genom att tala till den minsta gemensamma nämnaren skjuter sig Villy Søvndal i foten - sådan retorik har tidigare i historien lett till fascism.
Dansk Folkeparti har inte varit sena att utnyttja förändringen i SF och föreslår tillsammans med regeringen ett ”trygghetspaket” i finansbudgeten 2008. Vattenkanoner till polisen, straffdomar för barn, mer videoövervakning av befolkningen. Danmark är kanske ett av få länder i världen där detta kan marknadsföras som ”trygghet”. Många i vänstern ställer sig bakom Søvndals angrepp och verkar ha glömt historien. Att ha en annan åsikt än makthavarna, säga den högt och gå i en demonstration har bland annat gett kvinnor rösträtt och det har varit bakgrunden till fackföreningar, minimilön, allmänna rättigheter på våra arbetsplatser och så vidare. I dagens Danmark har det skett ett ohyggligt ras på flera nivåer: den grundlagsskyddade församlingsfriheten har kriminaliserats. Grundpelaren i demokratin, nämligen åtskillnaden mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten, är svår att urskilja. Rättssäkerheten är för vissa delar av befolkningen icke-existerande. Retoriken i den allmänna debatten är intolerant och exkluderande och frambärs av ett genomgående tema: ” Dem eller vi” vare sig det gäller autonoma eller muslimer.
Det är skrämmande att individualismen har tagit ett så starkt grepp om befolkningen att den uppenbarligen glömmer vanlig anständighet. Majoritetsbefolkningen saknar nästan helt solidaritet med andra befolkningsgrupper – den ökade ekonomiska polariseringen förbises eller, i värsta fall, upphöjs till någonting bra för det dynamiska samhället. De oroligheter som ännu en gång satt vår stad i brand har vridit samhället ännu längre åt höger. Sådant har skett förut, men det nya är att också vänstern förirrat sig och sjunger med i en kör av röster från höger.

EPILOG
I dag den 14 mars 2008 frikändes 26 män och kvinnor efter oroligheterna den 1 mars 2007. De omhändertogs i samband med den tidigare nämnda kniptångsmanövern på Nørrebrogade för att de enligt åklagaren borde ha lämnat platsen när det utbröt oroligheter. Ingen av dem hade deltagit i bråket men enligt åklagaren hade de genom att stanna kvar anslutit sig till bråkmakarna och var därmed medskyldiga. Efter en lång prövning avfärdade Köpenhamns tingsrätt påståendena. Det blev då känt att åklagarmyndigheten hade tagit med en generell överklagan och alltså garderat sig. Nu överklagade åklagaren på stället till Østre länsrätt men hade de anklagade ansetts skyldiga skulle åklagarmyndigheten också ha överklagat, då med krav på straffskärpning. De 26 personer som hade omhändertagits hölls fängslade i flera veckor och tre personer fick sitt kvarhållande prövat i Högsta domstolen. Enligt Högsta domstolen behandlade man särskilt de misstankar som riktades mot två av de tre omhändertagna. Den tredje som tingrätten friade skulle redan länsrätten ha försatt på fri fot. Högsta domstolen kom fram till att det bara hade varit korrekt av länsrätten att omhänderta en ung kvinna som gömde sig på en gård. En berusad maskinarbetare som kastat en trafikkon på ett bål borde däremot inte ha omhändertagits. Den unga kvinnan, som liksom många andra satt omhändertagen i fjorton dagar, har senare fått åtalsfrihet.
Målet med den beryktade kniptångsmanövern får nu ett efterspel, då det visat sig att polisrapporten innehåller falska uppgifter, som låg till grund för kvarhållandena av oskyldiga. ”Det bör anses som en särskild omständighet att den polisrapport som låg till grund för beslutet om omhändertagande föranlett frihetsberövanden av en del av de 40–50 anhållna. Och att den felaktiga rapporten lagts fram inför alla de tre rättsinstanserna. Det är mycket grovt”, säger Linda Hansen, som leder tankesmedjan Ceropo, Center for rets- og politiforskning, i ett pressmeddelande. Försvarsadvokat Ulrik Rasmussen delar denna uppfattning och säger att rättssystemet vilseletts: ”De särskilda uppgifterna har legat till grund för att 43 människor bland annat omhändertagits på felaktig grund. Polisen har med sin rapport vilselett både tingsrätten, länsrätten och Högsta domstolen.”
Många andra mål är på gång. Det är som en grupp försvarsadvokater sade ”ett juridiskt dårhus”. Hur som helst väljer rätten i de flesta mål att gå på polisens linje, detta trots att det står klart för envar att det inte fanns något väldokumenterat material som låg till grund för många av omhändertagandena.

(Översättning: Joacim Blomqvist)