|
Kritik av Israels apartheidpolitik är inte antisemitism! |
|
|
|
Skrivet av Per Garthon
|
|
2008-04-16 |
En seglivad metod för att tysta all kritik mot Israels ockupationspolitik är att beskylla kritikerna för antisemitism. Per Gahrton skriver om hur han själv blivit utsatt för sådana försök till karaktärsmord otaliga gånger sedan han 1970 gav ut Kampen om Palestina.
Ett av de bredast anlagda försöken i Sverige att tysta Israel kritiker är Henrik Bachners pamflett Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) som fantastiskt nog godkändes som doktorsavhandling i idéhistoria vid Lunds universitet. Boken jämställer, trots vissa brasklappar, i praktiken Israelkritik med antisemitism. Särskilt Sverige är enligt Bachner impregnerat av judehat. Som bevis anförs dock inte den beklagliga förekomsten av några tusen fullblodsnazister. Nej, bland dem som antisemitstämplas av Bachner finns inte en enda av de kända nazister som smyckade bland annat Expressens förstasida i slutet av 90-talet. Inte ens efterkrigstidens mest kände Hitlerbeundrare, Per Engdahl, nämns i Bachners bok trots att den gör anspråk på att vetenskapligt analysera antisemitismen i Sverige ända sedan 1945.
Istället är det en helt annan sorts folk som drabbas av Bachners bannbulla, till exempel Aftonbladets förra chefredaktörer Gunnar Fredriksson och Carl Johan Åberg, tecknaren EWK, den borgerlige diplomaten Ingmar Karlsson, DN-journalisten Åke Ringberg, AB:s utlandskorrespondent Staffan Heimersson, radiodramatikern Britt Edwall, Jan Guillou som bland annat har korats till Sveriges näst bäste journalist under 1900-talet, Moderna Tiders före detta chefredaktör Göran Rosenberg, TT-journalisten Staffan Hjertén, författarna Bengt Nilsson, Claes Engström, Jan Myrdal, Gunnar Ohrlander, Göran Palm, Peter Weiss, FiB-juristen Erik Göte, EU-parlamentarikerna Pierre Schori och undertecknad samt före detta statsminister Olof Palme. De har alla, enligt Bachner, uttalat sig direkt eller indirekt antisemitiskt. Hur då?
SMUTSKASTNINGSKAMPANJ
Jo, de kan ha ifrågasatt det riktiga i att 1948 bilda en judisk stat i ett område som hade arabisk folkmajoritet. Eller de kan ha påpekat att det finns judiska antisionister, varför kritik av sionismen inte kan vara liktydig med antijudisk rasism. Eller de kan ha hävdat att judehat i dag är ett mindre problem i Sverige än den rasism som drabbar de stora invandrargrupperna, till exempel araber. Och inte minst, de har engagerat sig för rättvisa åt palestinierna och kritiserat Israels ockupationspolitik.
Visserligen medger Bachner att det kan finnas viss legitim kritik mot Israels politik som inte är antisemitisk. Annars skulle ju alla israeler som kritiserar ockupationspolitiken vara antisemiter! Ändå lyckas han insinuera att Sveriges politiska och kulturella liv skulle vara inpyrt av antisemitism. Detta lögnaktiga budskap mottogs överlag med stor högaktning, utan minsta källkritik. Att en så absurd ”teori” som Bachners kunnat få akademisk status har säkert skapat viss legitimitet åt tokigheterna, vilket i sin tur har medverkat till att försöken att tysta Mana har kunnat få stöd från det märkligaste håll.
Vad är då syftet med att definiera pro-palestinska debattörer som kryptoantisemiter? På 50-talet lyckades den ultrareaktionäre senatorn McCarthy driva upp en liknande lögnkampanj i USA mot förmenta kommunister, särskilt bland intellektuella och filmskådespelare. Är det en slump att Bachner stämplar Aftonbladsskribenter, socialdemokrater, miljö- och vänsterpartister som anstuckna av antisemitism? Naturligtvis inte. Bachners bok var ett led i den ständigt pågående smutskastningskampanjen mot var och en som vågar kritisera Israels ockupations- och erövringspolitik. Men den var också ett led i högerns eviga försök att skapa rädsla för allt som representerar framsteg, rättvisa, fred och solidaritet.
ABSURDA KONSEKVENSER
Ett exempel på den absurda konsekvensen av Bachners resonemang är två inslag i Dagens Nyheter tisdagen den 14 mars 2006. Med Bachners logik var de båda antisemitiska. I en recension av Pernilla Ahlséns bok Om kvinnor på Västbanken skriver David Karlsson: ”Förintelsen används (av israeler) för att rättfärdiga det som händer idag.” På DN debatt samma dag hävdar Helene Lööw och Henrik Bachner att det är ett av många tecken på stark antisemitism i Sverige att 14 procent av svenskarna instämmer i påståendet att ”Judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning /Förintelsen/ i ekonomiska och politiska syften”. Följaktligen måste David Karlssons recension betecknas som antisemitisk.
Om möjligt än värre är att Göran Rosenberg släpps fram på framträdande plats med en Israelkritisk artikel. Göran Rosenberg är ju enligt Bachner antisemit (trots sin judiska bakgrund). Ett av Bachners många bevis mot Rosenberg är en artikel där han påstår att ”det är nödvändigt för den sionistiska rörelsen att ideligen framhäva och i vissa fall underblåsa antisemitismen”.
Mot denna bakgrund blir det patetiskt att i DN debattartikeln läsa brasklappen ”kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism”. Henrik Bachner har ju tagit som sin livsuppgift att bevisa motsatsen – att större delen av den offentliga Israelkritiken egentligen utgör en sorts antisemitism. Dessvärre har han stöd av mäktiga intressen och stora medier.
Attacken mot Mana är bara ett förebud om vad som kan komma att drabba åtskilliga andra medier och enskilda som vågar hävda att Israels olagliga ockupation av palestinska områden är en form av apartheid och ett brott mot folkrätten och borde resultera i internationella sanktioner på samma sätt som Sydafrikas apartheidregim fick vidkännas.
Om tidskriftsstödet till Mana drogs in måste ganska många i logikens namn mista sina författarpenningar och litteraturstipendier och andra samhällsstöd för litterär och konstnärlig verksamhet. Men det kanske är en av den borgerliga regeringen och dess lakejer önskad bieffekt: att både få tyst på en Israel-kritik som kan störa förbindelserna med storebror USA och att undergräva livsbetingelserna för all kultur som inte överlever i kommersialismens slakthus.
|
