I tidningen City den 11 april presenteras en artikel av Tara Moshizi om författardebutanten Amanda Svensson och hennes bok ”Hey Dolly”. Boken handlar om en 18 årig tjej. Ja, utifrån de inledande frågorna i intervjun kan man inte riktig utläsa mer än så av handlingen ur artikeln.

Istället återspeglas ett riktigt kuttrasju mellan reporter och debutant. Reporter Moshizi är nämligen avundsjuk för att Svensson, sin ringa ålder till trots, romandebuterar. Men jag fortsätter läsa med stort intresse på väg hem från jobbet. Som projektledare på Afrosvenskarnas Riksförbund, för en kreativ skrivkurs under namnet Eleza för afrosvenska ungdomar, är jag på jakt efter författartalanger som kan föreläsa på kursen.

Ett av målen med kursen är nämligen att skapa en dialog om kreativt skrivande och om hanteringen av afrosvenska karaktärer, och begrepp som härrör från att man har ett afrikanskt ursprung, i svenska böcker. Bakgrunden till skrivkursen Eleza är att få med afrosvensk bakgrund skriver böcker i Sverige. Det är min uppfattning att följden av avsaknaden av deras röster i böcker, filmer och i pjäser får konsekvensen av en skev bild eller en total tystnad av deras versioner av livet här. Där det blir upp till andra som journalister att värna eller inte om deras mänskliga rättigheter. Var Moshizi står i den frågan framstår som glasklart när hon ställer frågan: ” I boken använder du många egen påhittade ord som ”Stureplanslugg”, ”avloppsneger” och ”postorgasm”, vilken är din favorit? Svensson svarar förnöjt – ”Slickmiffo och fettorunkbulle” Jag är ganska förtjust i grovt språk”.

Chockad läser jag frågan och svaret igen. Jag letar efter en förklaring, är månne den 18-åriga huvudkaraktären rasist? Eller har Moshizis avundsjuka över debutantens unga ålder stigit henne åt huvudet till den grad att hon inte kan tänka en enda klar analytisk fråga? Jag skulle vilja se Moshizi använda samma intervjuteknik med en nynazist i Salem. Har en känsla av att han också lätt skulle kunna favorisera sina favorituttryck och förmodligen bestrida Svenssons försök att ta åt sig äran att ha uppfunnit ordet ”avloppsneger”. Jag ser framemot deras associationstvist hos Svenska Adakemien. Men ok, jag kan inte utesluta att Svensson har goda intentioner och att hon sätter begreppet ”avloppsneger” i ett korrekt sammanhang i sin bok. Jag har inte läst den. Men om intervjun i City skulle vara en del av Svenssons marknadsföringsstrategi för att få mig att läsa den fick det motsatt effekt.

Jag är inte längre intresserad av Svensson stilistiska förmåga. Däremot sätter hennes så kallade påhittade begrepp fingret på en brännande fråga inom kulturpolitiken. Hur skiljer sig finkulturens användning av nedvärderande uttryck från kvädesorden på gatorna? Har författare och journalister diplomatisk immunitet från de antidiskrimineringslagar som gäller i landet? Får reportrar ställa hur korkade frågor som helst? Vilket ansvar har den ansvarige utgivaren? Jag skulle gärna vilja höra i vilket sammanhang sådana begrepp är intressanta under en paneldebatt med bland annat DO, Författarförbundet, mediasverige, mina kursdeltagare och andra medlemmar i Afrosvenskarnas Riksförbund, Antirasistiska Akademien och Amanda Svensson. Nu när jag inte fick svaret på de frågorna av Citys reporter, Tara Moshizi i sin artikel.