Det är så diskursen och det politiska klimatet medvetet har utformats. »Göteborgs starke man« Göran Johansson (s) har precis samma åkomma som stora delar av den borgerliga politiska eliten. Men Göran Johansson vill inte ge sig. Han vill enträget prata om människosmugglare och sin passion för avvisningar av »illegala« invandrare. Johansson vill att folk ska bortse från det faktum att han har haft positionen som ordförande i kommunstyrelsen i Göteborg sedan 1988 (förutom mellan åren 1991 till 1994) enda fram till idag. Det är på regional nivå först och främst Göran Johansson som har haft ansvaret men även största möjligheten att påverka det sociala landskapet i Göteborgs kommun. Men vad har Johansson gjort? Han har precis som stora delar av socialdemokratin lämnat sin socialistiska värdegrund på soptippen och anammat nyliberalismen. Förorterna, välfärden och kulturen sparas det på. De anställda i offentligsektor varslas i hundratusental över landet. Bostadsbyggandet liknar mest en förstoppning. Fritidsgårdar stängs ned och ungdomarna driver runt i centrum. Folkhemmet nedmonteras och »blattarna« får ta skulden. Allt medan de riktiga makthavarna som Göran Johansson och andra politiker tar ett steg tillbaka och belåtet beskådar hur de undertryckta klasserna sliter varandra i stycken.

Frågan som ska diskuteras är inte hur många fler eller färre immigranter som ska få stanna i landet utan hur makthavarna utan förbehåll kunde slakta den svenska välfärden? Varför talar vi om en solidarisk flyktingpolitik men inte om en solidarisk fördelning av de ekonomiska resurserna? En sådan solidaritet skulle sudda ut de orättvisor i samhället som föder en stor del av den efterblivna främlingsfientligheten. Det är självklart mycket lättare att sparka på den som redan ligger ned än att förändra det samhälle som ger upphov till utslagna och utarmade människor.

Denna altruism är föraktad inom borgerligheten och av förklarliga skäl. Den mobiliserar och sammanflätar människor i kampen för ett rättvisare samhälle. En av nyliberalismen grundpelare är egoismen vilket uppenbarligen har en motsatt effekt. Just den filosofiska inriktningen gillas av borgarna, vare sig de är medvetna om det eller ej, av den enkla anledningen att ett samhälle på makronivå sällan förändras av en enskild individ. Det säger sig självt att borgerligheten förespråkar en filosofi som splittrar snarare än förenar. Det blir som en maktförsäkring att implementera egoismen i folks hjärnor. En isolering av människor sker för att försvåra utbytandet av omvälvande idéer. Våra liv fylls sedan med överflödig konsumtion. Och vi bryr oss inte längre om andra människor har ett jobb att gå till på morgonen eller får den sjukvård hon behöver. När denna apati är etablerad kan privatiseringen och/eller nedmonteringen av samhället ta plats. Därtill har privatiseringen och inglasningen av det offentliga rummet som uppgift att marginalisera mötes och demonstrationsrätten.

Egoismen leder som sagt till att välfärden monteras ned, vilket nyliberalerna ivrigt vill se. Därför att välfärd kostar pengar, skattepengar rättare sagt. Skattepengar som nyliberaler hellre vill se användas för att sänka elitens skatter och ge dem utökade privilegier och klassförmåner. När folket styrs av sin egoism kräver de att skatterna sänks men självklart sänks »fel« skatter och samhällsklyftorna växer. Återigen ska vi inte diskutera hur vida skatten generellt ska höjas eller sänkas, utan hur det kommer sig att vi som medborgare inte spelar en större roll i fördelningsprocessen av statens kapital. Och varför används våra skattepengar till att skämma bort den politiska eliten av vårt samhälle? Skattepengarna ska användas på ett smartare och mer solidariskt sätt. Samtidigt ska vi vara konsekventa med att betona hur en solidarisk beskattning är ett måste för upprätthållandet av ett välfärdsamhälle. Borgerligheten har för vana att sparka nedåt och slicka uppåt och det kommer dem fortsätta att göra.