Den borgerliga makten tvättar sin smutsiga byk i folkminnets selektiva glömska. Att minnas borgarnas historia och berätta det som överklassen vill sopa under mattan är en aktuell politisk fråga, skriver BABAK RAHIMI.

Ett folk som inte känner sin historia är dömt att upprepa sina misstag, brukar man säga. Jag vågar påstå att det handlar om mycket annat också. Utan historia finns inga individer, inga nationer, inga kulturer. Och dessutom: politiska konflikter handlar ofta om att konstruera minnen och historier.

Genom att minnas historien ser vi oss själva i ett episkt sammanhang. Minnet bidrar till att forma en identitet. Alldeles oavsett om det är nationers, religioners eller samhällsklassers historia som berättas, skapar det en tidsdimension som knyter oss till varandra genom historiens band. Den får oss att tillsammans sväva i tidernas oändlighet. Genom att inte minnas hela vår historia, välja genom att selektivt välja vad som ska ingå i det kollektiva minnet och radera resten, konstruerar vi en bild präglad av förljugenhet.

När skolminister Jan Björklund offentliggjorde beslutet att historia ska bli ett av kärnämnena i skolan, var det många som undrade vilken historia som ska läras ut. svt-reportern som berättade nyheten för det svenska folket kunde inte låta bli att skämta till det: »Vilken historia som ska berättas, det får alltså historien utvisa«, kommenterade han reportaget.

Jag tycker inte att man behöver vänta på att historien än en gång ska visa att kampen om historien är en aktuell politisk fråga. Ingen kan förneka borgerlighetens uppsåt att tvätta sin smutsiga byk i glömskans djupaste vatten. Det är redan uppenbart att Jan Björklund vill undervisa historia för att dämpa borgerlighetens ångest inför liberalismens död och det faktum att dagens realliberalism närmar sig 1930-talets fascism.

Därför tycker jag att man ska göra som mödrarna i Argentina: varken glömma eller förlåta. Jag glömmer inte de slag som har utkämpats för att den mänskliga civilisationen ska nå dit den står idag. Och jag förlåter inte dem som då kämpade mot och som nu - när de är besegrade - låtsas ha varit fanbärare för dessa strider.

Jag glömmer inte att högern, runt om i världen och även här i Sverige, varit motståndare till de demokratiska rättigheterna: allmän rösträtt, organisationsrätt, rätten till mat, bostad och arbete, rätten att fritt välja sin religion. Jag förlåter inte dem som idag låtsas att demokrati är resultatet av borgarnas kamp. »Kamp mot vem?«, vill jag veta.

De miljarder som pumpats in i vapenindustrin har aldrig varit ämnade att försvara dessa rättigheter. Snarare för att starta en häxjakt på dem som krävde dessa rättigheter. Varken Franco i Spanien, McCarthy i USA, Pinochet i Chile, Thatcher i England, shahen Mohammad Reza Pahlavi i Iran eller Idi Amin i Uganda gjorde sig kända för att vara några demokratianhängare.

Jag förlåter inte dem som inte ber om ursäkt för att de har stött dessa figurer och med sin tystnad låtit deras brott fortgå.

Jag glömmer inte folkmordet på indianer när Europa »upptäckte« Amerika. Jag glömmer inte de miljontals människor som fördes över Atlanten för att säljas som slavar. Jag glömmer inte vilka som låg bakom folkmordet och förslavandet. Jag förlåter inte dem som inte ber om ursäkt för Afrikas förintelse, för södra och västra Asiens undergång och för Syd- och Centralamerikas plundring. Jag vet att så länge de inte ber om ursäkt fortsätter de att ödelägga kontinent efter kontinent.

En hel del av det som skett behöver belysas på nytt. Historien om kolonialism, krig, plundring, folkmord, statskupper, hemliga fängelser, tortyrkammare, förnekelse, ja till och med tystnadens historia måste berättas. Men inte bara det. Vi måste komma ihåg vad vi har uppnått och minnas våra segrar.

Jag minns att stater i Östeuropa kom betydligt längre i jämställdhetsarbetet; att principen lika lön för lika arbete var en självklarhet där medan det än i dag i Västeuropa är en politisk fråga. Jag förlåter inte dem som utgår från den västra delen av Europa när de återger feminismens och kvinnorörelsens historia i Europa. Att selektivt glömma bort den segerrika historien är ett sätt att driva rörelsen tillbaka.

Att skildra historien om de andra, dem som den borgerliga historieskrivningen väljer att glömma bort, är en konstform. Som en graffitimålning i en förort med texten: »Du är inte ensam«.

Det skär tvärs igenom samhällets fysiska och virtuella institutioner som segregerar och alienerar.

Jag minns en poet som sa: »Jag står här och vrålar till kommande sekler: jag brinner!« och jag förlåter inte dem som låtsas att han stod ensam. För vi är de många som under historiens lopp brunnit och vrålat till kommande sekler. Borgarnas hopp om att med hedern i behåll kunna segla i medvind sjunker som en pappersbåt i ett stormigt hav varje gång våra historier möts. Det har historien visat. Det minns jag.