2007 har varit ännu ett hett politiskt år i Venezuela. Omvalet av Hugo Chávez, som fick 62 procent av rösterna i slutet av 2006, kunde endast leda till en ny period av motsättningar mellan usa och Venezuela. Här hemma i Sverige bedrevs också en smädelsekampanj mot landets president. Om han veckan före valet kallades för »populistisk clown« av Wolfgang Hansson i Aftonbladet och kronobergskan Rola Brentin spydde galla och förtal på MUF:s hemsida, så kallades han på den råd­lösa vänsterkanten »en revolutionär med bottenlös skattkista« (Lars Palmgren i Dagens etc). Chávez, som i opinionsmätningarna hade ett ointagligt försprång gentemot den usa-uppbackade oppositionen, hade gått till val med löfte om att börja bygga socialismen.
Det givna temat för den nya konfrontationsfasen skulle naturligtvis bli »diktaturen« i Venezuela. För vad kan man annars kalla försöket att ge folket herraväldet över produktionsmedlen, kulturen och politiken i ett land vars funktion borde vara att förse vår del av världen med billig olja? Tar »de« kontrollen över naturresurserna är detta diktatur, punkt slut – oavsett om de resurser de tar kontroll över är deras egna. Och förvaltningen av dessa resurser måste naturligtvis vara odemokratisk, oavsett hur många resultatbokslut och redovisningar som finns tillgängliga för hela världen på det statliga venezuelanska oljebolaget pdvsa:s hemsida.

En av det »internationella samfundets« – även kallat OECD:s – första kritikpunkter handlade om regeringens beslut att ge presidenten befogenhet att utfärda en rad dekret under en begränsad period i syfte att påbörja det socialistiska samhällsbygget. Det spelar ingen roll att denna befogenhet alltid har existerat i landets moderna historia. Det är diktatur när man till exempel i rask takt vill ge obrukad jord till bönderna eller misskötta fabriker till arbetarna, så att Latinamerikas på kapitalflykt skickligaste borgarklass inte hinner gardera sig och försvara sina in­tressen. Det är diktatur när presidenten utfärdar dekret som hindrar det privata näringslivet att hamstra och skapa konstgjord varubrist på det sätt som gjordes mot Salvador Allende i Chile eller mot sandinisterna på 1980-talet. Sådana och andra liknande åtgärder är mycket diktatoriska, oavsett om de öppet och ingående diskuteras i medierna, om de drabbar vi-vet-vilkas intressen.
Som exempel på Chávez »diktaturfasoner« anfördes planerna på att organisera de bolivarianska politiska krafterna i ett enat parti, för det är jätteodemokratiskt förstås, när de som vill kämpa för ett nytt projekt för landet enas. Det spelar ingen roll att ingen i Venezuela ens har kommit på tanken att avskaffa flerpartisystemet, landet har redan blivit en »enpartistat«. Och när lagar stiftas som ger befolkningen ökade möjligheter att bestämma över sin egen utveckling genom lokala maktorgan är det bara »chavisterna« som bestämmer – trots att det enade partiet inte ens har hunnit bildas.
Venezuelas socialism är ett hot mot mänskligheten – om man med mänskligheten menar de rika oecd-länderna. Socialismen i Venezuela är en öppen process snarare än en modell, och dess utgång kommer att bero på utvecklingen av en rad inre och yttre motsättningar. Den grundar sig på olika former av social egendom, från statliga företag som pdvsa till hundratusentals associativa produktionsformer och privat-offentliga, kommunala ägandeformer. Den grundar sig på utvecklingen av deltagardemokrati från gräsrotsnivå och uppåt, utan att avskaffa den representativa demokratin. Den venezuelanska socialismen tar från alla tidigare erfarenheter det som den betraktar som positivt, och hävdar det venezuelanska folkets rätt att självt bestämma sitt öde utifrån sin egen verklighet. Allt detta är förstås myc­ket odemokratiskt.

Men den riktiga upptakten till medieoffensiven mot Vene­zuela hade som förevändning ett annat av regeringens be­slut, nämligen det att inte förnya marksändningstillståndet för en tv-kanal specialiserad på skräp-tv, porr, reklam riktad till barn och uppmaningar att likvidera presidenten. Att tv-kanalen får fortsätta (och faktiskt fortsätter) att sända via Internet och kabelnätet minskar inte för ett ögonblick det »totalitära« i beslutet. Trots att ordföranden för Amerikanska Staternas Organisation (OAS), chilenaren José Miguel Insulza, erkände att det handlade om ett suveränt administrativt (icke-politiskt) beslut av Venezuela, och att man mellan 2000 och 2007 har stängt eller beslutat att inte förnya sändningstillståndet för cirka 80 tv-kanaler runt om i världen i länder som Peru, Uruguay, El Salvador, usa, Spanien, Frankrike, England, Ryssland och Pakistan, var det just i Venezuela som detta utgjorde en allvarlig kränkning av yttrandefriheten. Att 80 procent av landets medier är privatägda – och till största delen oppositionella – tas med en något förvriden förnuftskänsla till intäkt för att Venezuela går nedför den branta backe som leder till totalitarism.
Veckorna före och efter den 27 maj 2007 (då tillståndet löpte ut) kablades vidriga bilder av polisär repression mot den fredliga oppositionen ut över såväl det globala som det nationella tv-nätet. Bilderna föreställde frihetligt sinnade ungdomar med vitmålade händer i luften med krav på yttrandefrihet i det som framställdes som ett alltmer repressivt samhällsklimat. Kanske saknade den uppmärksamme tittaren som såg SVT:s, CNN:s eller FoxNews inslag några direkta bilder av polisbrutalitet förutom de i oändlighet upprepade inklippsbilderna av en vattenkanon riktad mot folkmassan och några tårgasgranater. Men några sparkande poliser som i Alexandr Lukasjenkos Vitryssland eller blåslagna oppositionsledare som i Robert Mugabes Zimbabwe sågs aldrig i nyhetsklippen från Venezuela. Detta är mycket märkligt, med tanke på vilken »avgörande strid för frihetens överlevnad« som utkämpades under dessa veckor i landet.

Vad som aldrig visades i världens demokratiskt sinnade medier var till exempel några flygbilder från de frihetsälskande massornas demonstrationer. Sådana bilder, tagna av den statliga tv-kanalen VTV som sände dem i realtid, visade att det var mellan två och tre tusen snarare än tiotusentals oppositionella som demonstrerade jämfört med de hundratusentals som den 27 maj och en vecka senare mobiliserades till stöd för regeringen. En annan detalj som västs journalister inte förmådde förmedla till publiken runt om i världen var protesternas begränsade geografiska och sociala spridning. Förutom i huvudstaden Caracas välbärgade östra del och andra enstaka områden löpte livet som vanligt i landet. Medelklassen och ungdomarna från de privata skolorna och universiteten »offrade« sina borgerliga liv i kampen mot »totalitarismen«, medan Venezuelas fotfolk verkade i grunden nöjt med sakernas tillstånd. Detta var självklart helt irrelevant med tanke på att oppositionsmedierna hade genomfört egna opinionsundersökningar som visade att 70 procent av venezuelanerna var mot beslutet att inte förnya tv-kanalens marksändningstillstånd. Västmedierna tog för givet att dessa siffror var riktiga och brydde sig om att jämföra dem med andra som visade att 57 procent var för och bara 20 procent emot eller tveksamma till beslutet.

Den »fria världens« tv-tittare kunde inte förväntas upptäcka att cnn använde inklippsbilder från en demonstration i Cancun i Mexiko i flera nyhetsinslag om protesterna i Venezuela och att den spanska tv-kanalen TVE använde bilder av skarpt beväpnade poliser i staden Rondonopolis i Brasilien som om de vore venezuelanska kravallpoliser. Inte heller kunde de förväntas se andra, mindre smakliga sidor av de demokratiska protesterna, som den fredliga oppositionens benägenhet att stänga av trafiken med barrikader, bränna bilar och skjuta mot förbipasserande. Tyvärr fanns inga Reportrar utan gränser på plats som kunde uppmärksamma det faktum att polisstyrkornas första led som hade närkontakt med de fredliga demonstranterna endast var beväpnade med sköldar och mestadels bestod av kvinnliga poliser som tålmodigt fick ta emot spottloskor, sparkar, gatstenar och förolämpningar i den brännande tropiska hettan. Hittills har ett tiotal poliser skadats under protesterna, och inte någon demonstrant. Två bolivarianska aktivister som sprayade tv-kanalen RCTV:s fasad pekades ut i oppositionens medier och mördades veckan därpå. Att rapportera om det skulle för världens »respektabla medier« nog ha varit ett brott mot opartiskheten.

Den andra juni beklagade Chávez inför hundratusentals anhängare att den venezuelanska överklassen höll på att försumma chansen att verkligen spela rollen av den konstruktiva opposition som landet så väl behöver. Men Venezuelas oligarker föredrar att spela den roll som världsmarknaden har tilldelat majoriteten av tredje världens överklasser, nämligen den att vaka över de multinationella företagens intressen. Under tiden följs planen för destabilisering av den demokratiskt valda regeringen till punkt och pricka med stöd av USAID:s punktliga utbetalningar. Genom en social bas med blicken riktad mot Miami som under täckmanteln av ett »civilt samhälle« alltmer fjärmar sig från det venezuelanska folkets verklighet försöker oppositionens toppar i Miami att organisera den interna front som vid första tillfälle kan dra nytta av det folkliga styrets svagheter. Tanken är enkel: Kräv, kräv och kräv. Var aldrig nöjd. Kräv dialog, och när dialog erbjuds, förkasta den. Provocera, provocera och åter provocera. Och om makten ingenting gör, provocera lite till tills makten agerar och du får saftiga och förvrängda bilder att visa för världens »fria« medier.

»Guarimba« är det ord som den venezuelanska överklassen använder för det slags gatuvåld den tillämpar. »Vi känner till mycket ansedda personer i utlandet som stödjer ’La Guarimba’ och som när tiden är inne kommer att vara beredda att utöva påtryckningar på de internationella organisationerna (FN, OAS) för en intervention«, förklarar kampmetodens självutnämnde upphovsman Robert Alonso på en av oppositionens webbsidor. Alonso, som är varm anhängare av våldsanvändning i demonstrationer, är också en stor beundrare av »filosofen« Gene Sharp – mannen bakom det USA-stödda Albert Einstein Institution och en av hjärnorna bakom de så kallade »färgrevolutionerna«, som med varierande framgång har använts mot oönskade regeringar i Östeuropa och på många andra håll i världen. I Venezuela kallas strategin för »den mjuka statskuppen« och syftar till att störta Hugo Chávez genom mediekrigföring, arrangerade demonstrationer och rena terroraktioner, som till exempel de olika sprängattentat som ägde rum i Caracas före den 27 maj och de mord som utförts av infiltrerade colombianska paramilitärer på boliviarianska aktivister under årens lopp.

Enligt venezuelas regering kommer inte strategin att lyckas: Chávez är varken Slobodan Miloševic eller Viktor Janukovitj, och den venezuelanska demokratin är mycket starkare än Serbiens eller Ukrainas. Den bolivarianska revolutionen har nått ett mycket mer framskridet stadium än Chiles under Allende och har starkare materiell och politisk bas än Nicaraguas under sandinisterna. Men just av den anledningen är Venezuela ett långt farligare exempel på att en annan värld är möjlig. Venezuela visar att det är möjligt för ett land i tredje världen att ta kontroll över sina egna resurser, utveckla ett eget projekt och dessutom leda ett alternativ till nyliberalismen i en hel kontinent där det bor 500 miljoner människor. Till råga på allt ger man sig i kast med att bygga sin egen socialism och utmana mediemonopolen, vår tids kyrka. För mindre har man råkat ut för de mäktigas ursinne genom historien.


(*) Under pressläggningen kom nyheten att Chávez har lagt fram en rad förslag till ändringar i landets författning. Den mest omtalade förändringen i västs medier har varit förslaget att tillåta obegränsat antal omval av presidenten. Ingenting sägs om att en gräns för omval inte finns vare sig i den spanska författningen eller i den svenska regeringsformen.