Kan du berätta om läget i Bolivia idag? Igår fick vi genom TeleSur reda på att arméchefen varnade för planer på en statskupp mot president Evo Morales.
– Det är en svår situation. Den konstituerande församlingen vill »återgrunda« landet, det vill säga införa en ny konstitution som omdefinierar staten i grunden. Detta drabbar den bolivianska bourgoisien som fortfarande har mycket politisk makt, framförallt i den så kallade halvmånen i departementen Santa Cruz, Tarija, Beni och Pando. Eftersom starka intressen står på spel är det inte märkligt att det talas om statskupper. Man började tala om det redan under Evo Morales första månader som president. Sedan jag lämnade Bolivia har jag märkt att många människor i utlandet är mer rädda för vad som skulle kunna hända än de som upplever processen inifrån. Det finns självklart hot i form
av statskupper, den separatistiska rörelsen i halvmånen och nu senast universitetsstudenternas demonstrationer som liknar dem i Venezuela, såväl som hot från olika maktgrupper i landet, men folkets förändringsvilja är mycket stark.

En källa till självtillit är säkert stödet för socialistpartiet MAS…
– MAS sociala bas utgörs av ursprungsbefolkningen, som enligt våra beräkningar uppgår till 75 procent av landets invånare. Om några dagar kommer man till exempel genomföra en stor marsch från olika håll i landet mot staden Sucre till försvar för den konstituerande församlingen. Den sociala basen för sådana mobiliseringar utgörs av ursprungsbefolkningarna, eftersom bildandet av en konstituerande församling är ett av deras krav, och vi är mycket medvetna om vikten av att fortsätta mobilisera till försvar för förändringsprocessen i Bolivia.

Varför är kravet på att återgrunda landet så viktigt för ursprungsbefolkningarna?
– Staten måste återspegla landets verklighet. Under 500 år av europeisk kolonisering inklusive över 100 år av självständighet har vi varit exkluderade trots att vi utgör den stora majoriteten av befolkningen. Det är en verklighet som är svår att förändra. De delar av befolkningen som inte tillhör ur­sprungsfolken har på grund av kolonialismen förlorat sin identitet; det är svårt för dem att nå en djup förståelse av förändringsprocessens betydelse. Om det är svårt att förstå detta inom Bolivias gränser så är det ännu mycket svårare att förstå det utomlands.

Vissa grupper i Bolivia, till exempel fackföreningen COB, är mycket kritiska till regeringen…
– I vårt folks befrielsekamp har vi gått igenom olika faser. Bönderna, arbetarna och så vidare har haft sina historiska perioder. Efter rörelsen till stöd för Hernán Siles-Suazo* på 1980-talet gick facket tillbaka. Då var cob mycket starkt och kunde lamslå landet. COB:s hållning är en smärtsam fråga. Den gör ont, eftersom det står på en annan grund än oligarkin. Problemet är att det inte är detsamma att tala om en regering av arbetare och bönder som att tala om en regering av ursprungsfolk. cob är med i processen, men de kritiserar den och tvekar att ta parti. Deras
kritik är dock bra för oss.

Hur ser ni på förändringsprocessen i Bolivia jämfört med den som äger rum i andra länder som Venezuela? Kan man tala om en kontinental rörelse av ursprungsfolk?
– Förändringen i Bolivia kan inte vara likadan som den som äger rum i Venezuela. Ursprungsbefolkningarna har sina egna traditionella former av självstyre. I detta avseende är det ytterst viktigt att närma sig de andra ursprungsfolken på kontinenten. För inte så länge sedan hade vi ett kontinentalt möte. Det pågår en ständig dialog med urbefolkningarnas rörelser i Latinamerika, och det finns stora förväntningar från deras sida, till exempel i Guatemala, som liknar Bolivia ganska mycket, eller ursprungsbefolkningarna i Amazonas, som har samma problem som vi, till exempel den multinationella träindustrin som tränger ut oss från våra territorier. Vi i Bolivia har fem olika organisationer av urinvånare. Vi har olika identiteter, men när det är dags att arbeta är vi tillsammans, och det är det som saknas i länder som Guatemala och Peru.

Hur ser socialismen ut utifrån ursprungsbefolkningarnas
perspektiv?
– Man måste bygga en ny modell av socialism, en socialism som tar upp identiteten och inte bara klasskampen. Även vänstern har begått fel i detta avseende, och vi måste nu bygga jämlikhet med respekt för olikheterna. Det måste till stånd en jämlikhet inom ramen för olikheterna grundad på ömsesidig respekt. Ett annat utmärkande drag för den nya socialismen är urbefolkningarnas världsbild. Vi är alla överens om att man kan utveckla ekonomin, men inte som de multinationella företagen gör. Naturresurserna kan exploateras, men på ett rationellt sätt, och de måste komma befolkningen till del och inte gå på export. När det gäller den internationella solidariteten, tänker man många gånger enbart på ekonomin, men vi måste gå längre. Från europeiskt håll kan man stödja Bolivia, men Bolivia kan också hjälpa Europa med sina erfarenheter. Här finns också ursprungsbefolkningar som samerna, baskerna och romerna. De mäktiga på jorden har alltid samarbetat sinsemellan, varför kan inte folken göra det?

Kan du berätta mer om ursprungsbefolkningarnas världssyn?
– Det handlar om en världssyn som måste återskapas, om en icke-individualistisk identitet som respekterar naturen och tar hänsyn till hela mänskligheten. Vad vi vill – och detta delar vi med jordens alla ursprungsbefolkningar, om än utifrån olika erfarenheter och traditioner – är att återuppbygga länken mellan människan och naturen. Vår världssyn uttrycks genom olika sätt att försöka leva ekologiskt, trots att våra folks erfarenheter skiljer sig åt. Respekten för Pacha Mama (Moder Jord) är vår vardag. Olikheterna mellan folken gör att vi kompletterar varandra inom samma syn på universum. Idag talar till och med Världsbanken och imf om miljöfrågan eftersom det är Europa som drabbas. Men sanningen är att vi, ursprungsfolken, alltid har varit medvetna om miljön.
Förr i tiden ansåg man att vi hindrade utvecklingen och därför måste civiliseras. De försökte underkuva oss i 500 år men misslyckades. Våra folk är visa, och man ska vara stolt över deras visdom. Nu känner vi oss inte längre som ett hinder, utan som ett bidrag till mänskligheten. En sak ska man också säga: vi är inte fattiga, eftersom vi har vår kultur och våra kunskaper. Vad vi behöver är större självmedvetande om dessa frågor. Vi vill inte ha vare sig herrefolk eller förtryckta folk. Vår visdom borde respekteras.

(*) – COB (Central Obrera Boliviana) är landets historiska fackförening. Facket grundades 1952 och har haft sin bas bland gruv­arbetarna. Hernán Siles-Suazo var en progressiv politiker som var president mellan 1956 och 1960 samt mellan 1982 och 1983.