Mana - Calibans kontinent

Hem

- - - - - - -

Manas arkiv

Nyheter

- - - - - - -

- - - - - - -

- - - - - - -

Om oss

Vem är inloggad
Vi har 116 gäster online

RSS

payday loan

payday loans

uk payday

buy viagra buy cialis buy levitra buy kamagra buy propecia buy zithromax buy flomax buy viagra soft buy viagra brand buy cipro buy cialis soft buy lasix buy amoxil buy cialis brand buy lexapro buy diflucan buy accutane buy flagyl buy nolvadex buy deltasone buy synthroid buy excel x buy bactrim buy nexium buy clomid buy plavix buy celexa buy paxil buy celebrex buy cytotec

Calibans kontinent

2007-08-31

Europa erövrade Amerika, förstörde hela civilisationer och flyttade dit människor från jordens alla hörn. Sedan dess har latinamerikanerna varit tvungna att kämpa för ett eget projekt där alla kan känna igen sig själva och varandra.

Prospero, hertig av Milano, har avsatts och hamnat på en öde ö sedan hans skepp förlist på grund av en storm orsakad av hans förrädiska bror Antonios magiska konster. På ön får Prospero sällskap av sin dotter Miranda, och med hjälp av antikens klassiker i denna avskilda semesterort planerar han sin hämnd. Genom magi kommer Prospero i kontakt med osynliga andar som den upphöjda och själsliga Ariel, som förmedlar kontakten mellan gudarnas och människornas värld. Prosperos vilda slav Caliban åtrår Miranda och representerar människans mest materiella och instinktiva sidor. Efter en dramatisk kamp mellan vansinnet, kaoset och förnuftet beslutar Prospero att överge de magiska konsterna, förlåta sina fiender och tillåta giftermålet mellan sin dotter och den vackre Ferdinando, son till kungen av Neapel. Detta är i sammandrag handlingen i William Shakespeares Stormen från 1611.
Shakespeares sista verk (av många betraktat som hans testamente) och inte minst Prosperos förhållande till Caliban har gett upphov till många tolkningar. I Ernest Renans pessimistiska parodi av arbetarklassens nederlag i Pariskommunen skriven 1878 är Caliban folket, som avundas härskaren Prosperos makt och visdom, vilka det dock visar sig alltför okunnigt och korrumperat för att förvalta (Caliban: Suite de la tempête, drame philosophique). Men Renan, själv en stor kolonialist, kunde knappast vara medveten om berättelsens egentliga innebörd. Fransmannen skrev: »Vi eftersträvar inte jämlikheten utan herraväldet. Landet av utländsk ras måste åter bli ett land av slavar, tjänstehjoner eller fabriksarbetare. Det handlar inte om att avskaffa ojämlikheten mellan människorna, utan om att öka den och upphöja den till lag« och »de lägre stående eller bastarda rasernas regenerering står skriven i mänsklighetens gudomliga ordning.«
Idag kan det inte råda något tvivel om att det var Amerikas kolonisering som inspirerade Shakespeare att skriva pjäsen. Caliban är ett anagram som Shakespeare bildade utifrån ordet »kannibal« (människoätare), som i sin tur stammar från ordet »karib«, ett folk beryktat för sitt hjältemodiga motstånd mot kolonisatörerna. Ordkomplexet kannibal/karib kan spåras till Christofer Columbus dagbok: »…jag har inte ens hört talas om några monster utom på en ö (Quarives)…som bebos av ett folkslag som av de övriga öarnas folk betraktas som mycket grymt och som äter mänskokött.« Det är Prospero som lär Caliban språket, trots att den vilda slaven redan hade uråldriga kunskaper. Europa gav latinamerikanerna liksom Prospero Caliban ett gemensamt språk med vilket de förbannar kolonisatören.
Vår symbol är Caliban, menar den kubanska poeten Roberto Fernández Retamar i sitt centrala postkoloniala verk Caliban från 1971:
»Detta blir särskilt tydligt för oss mestisser som bebor de öar där Caliban bodde: Prospero invaderade öarna, dödade Calibans förfäder, förslavade Caliban och lärde honom sitt språk för att kunna kommunicera med honom: vad kunde Caliban göra om inte använda sig av samma språk – han har inget annat idag – för att förbanna Prospero och önska att ’den röda plågan’ skulle falla över honom? Jag känner ingen annan metafor som mera träffande beskriver vår kulturs situation och vår verklighet.«
Retamar radar upp en lång lista av antikoloniala politiska och kulturella förkämpar, som börjar med Tupac Amaru och Tiradentes, fortsätter med Bolívar och Martí och avslutas med Che Guevara, José María Arguedas, Violeta Parra och Frantz Fanon. »Vad är vår historia och vår kultur om inte Calibans historia och kultur?« undrar avslutningsvis författaren.
Somliga kommer att protestera och säga att vid sidan av Prosperos språk fortlever i Calibans domäner språken hos öns ursprungliga invånare: mayas, shincas, yanomamö, quechuas, aymaras och guaranis. Men vid sidan av dessa språk lever slavarnas kikongo och migranternas romani, arabiska, galiciska och baskiska samt en uppsjö av brännmärkta dialekter som napolitanskan. Alla dessa folk är vart för sig calibaner som den kapitalistiska världsmarknadens framväxt har skapat och som kan förverkliga sin mänsklighet endast genom att känna igen sig själva och varandra i ett gemensamt politiskt projekt. Kolonisatörens lingua franca är det verktyg som paradoxalt nog tillåter dem att bryta sig loss ur det koloniala och nykoloniala förtrycket. Vamos a conocernos (låt oss lära känna varandra) är ett av tv-kanalen TeleSurs motton. Det andra lyder Nuestro Norte es el Sur (vårt Nord är Södern). Genom TeleSur lär sig Latinamerika quechua och kikongo, franskt och engelskt kreole, portugisiska och spanska. Genom den kubanska alfabetiseringsmetoden Yo sí puedo! (Visst kan jag!) lär sig miljoner människor att läsa och skriva på de språk de använder till vardags. Socialism har Calibans politiska projekt kommit att kallas för. Ordvalet är riktigt i den meningen att Calibans samhälle är tvunget att hävda politiken i motsats till det »naturliga« koloniala tillstånd som förkroppsligas av den kapitalistiska världsmarknaden, eufemistiskt kallad »frihandel«. Det är så inte bara idag, det har alltid varit så. I ett samhällsexperiment med socialistiska drag långt före Pariskommunen byggde José Gaspar de Francia i början av 1800-talet ett samhälle i Paraguay där den privata egendomen över jorden var avskaffad. Detta gick emot Englands intressen, och dåtidens supermakt beordrade en invasion av landet som på kort tid decimerade Paraguays manliga befolkning. Kubanen José Martí skrev en känslofylld avskedstext till minnet av världsproletariatets ledare Karl Marx efter dennes död, och den stora colombianska liberalen Jorge Eliécer Gaitán disputerade 1920 med en avhandling om »de socialistiska idéerna i Colombia«. Mordet av Gaitán, iscensatt av den inhemska oligarkin, följdes av massförföljelse av hans anhängare och banade väg för landets 50 år långa krig.
Men calibansamhällets socialism skall inte förväxlas med Prosperos teoretiska konstruktion. Caliban kan tillägna sig Prosperos språk bara genom att kritisera det. Gentemot en Marx som ibland tenderar att se positivt på Europas kolonisering av världen påminner latinamerikanen att »mötet« mellan Amerika och Europa skedde till priset av förintelse av 70 miljoner urinvånare. Tillsammans med den ryska revolutionären Vera Zasulich ifrågasätter Caliban Marx teorier om att socialism endast kan vara en produkt av Europas utvecklade samhällen, och kan inte betrakta som vänner Europas »socialister« som under tidigt 1900-tal försvarade den koloniala utsugningen. Gentemot sådana europeiska radikaler som tenderar att förklara verkligheten i termer av kapitallogiska och andra strukturer har Caliban alltför bitter erfarenhet av ständiga militära interventioner, av gunboats diplomacy och av nykoloniala diktaturer för att kunna unna sig lyxen att avstå från den politiska makten i förändringen av samhället.

Till dem som anser att ett annat samhälle måste vara en produkt av den ekonomiska utvecklingen och av möjligheten att tillfredsställa privata konsumtionsbehov svarar Caliban, som inte heller nöjer sig med halvbra produkter i socialismens namn, att medvetandet och idealen är den primära drivkraften. Tacksam för Europas insikt om att ett materialistiskt perspektiv är nödvändigt för att förstå och förändra samhället så har dock Caliban, själv tillhörande den globala arbetarklassen, svårt att i Europas ateism se annat än ett uttryck för ännu en borgerlig ideologi när den förnekar en folklig religiositet som har varit bärare av idéer om motståndsidentiteter. I kampen mot Prosperos förtryck kan inte Caliban vara annat än emot patriarkatet, men ser av egen erfarenhet familjen som en plats för både förtryck och motstånd.
Caliban är inte fri från motsättningar, interna strider, sekterism, felgrepp och allvarliga misstag. Dess projekt är inte heller immunt mot framtida nederlag, och det saknas inte passionerade debatter kring frågor som endast erfarenheten kan ge svar på. Men de »neutrala« iakttagare av Latinamerikas verklighet som ensidigt och förutsebart använder förstoringsglas för att lyfta och avkontextualisera avbrotten, skärpa motsättningarna och de inre konflikterna samt för att göra nederlagen absoluta misstar sig fullständigt på utvecklingens mening. Den stora majoriteten av latinamerikanerna kan inte låta bli att röra sig mot en ökad integration och utvecklingen av ett gemensamt politiskt projekt som garanterar var och en av kontinentens invånare ställningen som fullvärdiga människor, och de kan inte heller låta bli att kämpa för en värld där alla är lika värda och där universella värden uppstår ur deltagandet av mänsklighetens flertal i en genomgripande politisk och historisk process, och inte som idag ur en minoritets av upplysta européer snäva perspektiv. Anledningen är enkel: historien sedan 1492 fram till våra dagar har visat dem gång på gång att priset för att se sig själva med andras ögon är deras egen ställning som människor.

E pur si muove! (och ändock rör hon sig!). Prospero kan fortsätta i det oändliga att bekämpa, tysta ner, ignorera, håna och förvränga det latinamerikanska folkets kamp. Men den fortsätter ändå. Calibans befrielse är för Prospero av avgörande betydelse, ty den kommer att tvinga den europeiska patriarken att förändra sitt leverne. Bakom allt tal om Calibans demokratiska brister och avsaknad av respekt för individens frihet gömmer sig Prosperos behov av olja, naturgas, vatten och biodiversitet samt calibanernas billiga arbetskraft.

Äldre artiklar

So what!? -2007/08/31
Du gamla, du ofria -2007/08/31
LEDARE: USA:s bakgård? -2007/08/31

[ Tillbaka ]

Sök i textarkivet

Besök våra sponsorer

Annons:

Bra tidningar

Kolla även:

buy viagra online

cheap viagra online

Index page