Den 9 oktober 1847 segrade kampen mot svenskt slaveri. Åren av euro­peisk påtryckning, afrikanskt uppror och in­hemsk förhandling resulterade i att de omkring 500 sista slavarna friköptes med medel som riksdagen avsatt för att kompensera slavägarna i den svenska kolonin Sankt-Barthélemy. Dagen bör bli en minnesdag för kampen mot slaveriet; ett tillfälle att minnas, erkänna sin roll och försonas med dem som blev offer för denna handel med människor och hylla dem som drev kampen mot slaveriet till seger.
Den 25 mars i år firades 200-årsdagen av slaveriets avskaffande. fn gjorde en ansats att under året belysa det transatlantiska slaveriets avskaffande. Trots att större delen av året har gått, har ännu inget hänt på den svenska fronten. Ingen har ens ställt frågan varför den svenska slavhandeln avskaffades först 50 år efter den brittiska: Den 25 mars 1807 förbjöds slaveriet av det brittiska parlamentet, den 9 oktober 1847 förbjöds det av den svenska riksdagen.
Kanske behöver Sverige rannsaka sig själv. Kanske bör regeringen ge Forum för levande historia i uppdrag att belysa Sveriges roll i slavhandeln och Afrikas förintelse.
Det vi vet är att miljontals unga och friska människor blev direkta offer för människohandel och mot sin vilja slagna i bojor och med piska skickade till tvångs­arbete. Men vi vet inte hur många miljoner som därutöver miste livet under slavjakt eller dog under färden över Atlanten. Det vi vet är att när en kontinent i flera generationer töms på människor i arbetsför ålder, förstörs den sociala infrastrukturen. Vi vet också att utan slavhandeln skulle den ekonomiska historien skrivits om och världens rikedomar inte fördelats som görs idag.  

Trots att 150 år har gått, har Sverige ännu inte erkänt sin roll i slav­handeln. Man har än mindre bett om ursäkt för den. Och allra mest blundar man för sambandet mellan slavhandeln å ena sidan och den globala rasismen och den ekonomiska klyftan mellan nord och syd å andra sidan.
När Manas medarbetare (Kenneth Sermet i #1/07) frågade den förra biståndsministern, Carin Jämtin, om hon å Sveriges vägnar kunde tänka sig att be om ursäkt för Sveriges roll i slaveriet, var hon öppen för att Sveriges roll skulle belysas och om det fanns skäl, skulle hon överväga en ursäkt.
Eftersom den nya regeringen ännu inte har gjort något i den riktningen, tycker jag att den sittande biståndsministern, Gunilla Carlsson, ska skynda sig att be afrikanska länder om ursäkt för Sveriges roll i slaveriet. Det skulle inte vara helt omöjligt. Hon var ju snabb med kravet att Sverige officiellt skulle be Lettland om ursäkt under Byggands Vaxholmskonflikt. Hon kan väl passa på och samtidigt som hon ber om ursäkt för slaveriet också be om ursäkt för att hon har kallat u-länder för »hottentott-länder«. Och om hon inte vill göra det, så kanske det finns åtminstone någon i regeringen som är karl/kvinna för sin hatt och å Sveriges vägnar kan be om ursäkt för slaveriet. Senast på 150-årsdagen: den 9 oktober 2007.