I en artikel i Le Monde för två år sedan (18 juni 2005) påstår lingvisten Alain Bentitola att den franska förortens ungdom har en vokabulär på 350 till 400 ord, medan »vi vanliga fransmän« använder oss av 2 500. Förorternas språk, säger han, är fullständig lingvistisk fattigdom. Det spelar ingen roll att viss förortsslang har funnit sin väg in i franska språkets ordböcker eller att stora franska kulturpersonligheter använder sig av ord som meuf (kvinna på verlan, ett språkligt grepp som innebär att omkasta ord: kvinna = femme = fe-mme = meu-fe) i sina alster, att skaffa ett jobb eller något så grundläggande som ett bankkonto blir svårt, menar Bentitola.
Vi får ett praktiskt exempel i en ung flicka som utropar »je suis trop Celte!« (Jag är så keltisk) när hon misslyckas med en uppgift. Läraren förhör sig om betydelsen av uttrycket och får veta att det betyder idiot, det är alltså inte tjejen som saknar ord. Men den unga flickan vet att om hon vill ha ett jobb så måste hon lära sig att tala franska väl.
Bentitola är professor vid Sorbonne och verkar inte själv ha någon kontakt med ungdomarna han talar om. Exemplen han ger är andrahandsberättelser eller bygger på observationer han gjort i snabbköpskassan. Längre ner i artikeln får vi exempel på fantasifulla uttryck från förorterna. Förortsbon Franck försöker få ihop ett lexikon över sitt och sina vänners språk.
»Förortsfranskan ändras ständigt, många sätt att uttrycka sig försvinner härifrån så fort de accepterats och används i den ’vanliga franskan’.«
Är det verkligen så att dessa ungdomar har fattigare vokabulär eller är det så att vissa ord inte räknas? Och om »de« endast har en vokabulär om 350 ord, vilka är »vi« som har 2 500? Om »vi« är de som läser artikeln, varför är det underförstått att »de« inte kommer att göra det? Är det så att artikelförfattaren inte talar rätt språk för att nå ut till dem? Och varför finns denna mur mellan »vanlig franska« och »förortsfranska«?
Jag ger mig iväg till Paris för att tala med dem som inte antas tillhöra le Mondes läsarkrets och lära mig mer om förortsfranska, rasism och integrationspolitik.

Första dagen i Paris tar jag med min dotter till mina gamla kvarter bakom Place d’Italie; ett Chinatown i stadens utkanter, heterogent, men med viss tendens till gentrifiering (den process som innebär att ett område går från fattigt till tillräckligt hippt för att medelklassen ska flytta in). Vi stannar till och äter kinesisk hämtmat på en lekplats och hon gungar mellan folks planlösa himmelskådande. Efter ett par minuter rusar en grupp ungar in och skriker på ett slaviskt språk. Den yngsta tjejen får stryk av de äldre och när hon blir förbannad tar hon en cykel och kastar den så långt hon bara kan, sparkar sönder pakethållaren och skriker. De andra bryr sig inte nämnvärt, det visar sig vara hennes egen cykel. En av tjejerna möter min blick där jag och dottern står och gapar. Hon ler.
»Det där, det är bosnier« säger hon. »De är såna, bosnierna, inte riktigt… jag är inte bosnier.«
Och sådant möter man till vardags. Den gamla damen på metron som talar illa om araber, mannen som levererar madrasser som berättar om kroaterna på jobbet.
Några kvällar senare sätter jag mig ner och pratar med en barndomsväninna som flyttade ut till förorten medan jag själv stannade kvar i Chinatown. Vi talar om anledningen till att den så kallade förortsfranskan ständigt glider iväg från parisiskan, så fort den blivit accepterad. Hon menar att det inte är konstigt, vem vill att ett gäng rasister tar över ens språk?
»Det finns mycket rasism i Frankrike« säger Héloïse, »till och med bland mina vänner som röstar vänster. Eller jag har svårt att veta om det är rasism eller inte, men det känns lite som att det är det. De generaliserar. Inte så mycket om svarta som om maghrebaner (franska för nordafrikaner/araber). De säger att de gör motstånd mot den muslimska integrationsideologin, och därför måste hålla med extremisterna. Annars hade de demonstrerat eller något. Så säger de att de är kvinnofientliga och att de är våldsamma typ. Om kineserna säger de också saker. Fast det är mest kritik mot att de öppnar tusentals grossistverksamheter på samma gata och typ stänger ute annan kommers.«

Héloïse har vuxit upp i Vitry sur Seine, en förort söder om Paris. Nu bor hon i tionde arrondissemanget, nära Gare du Nord.
»Man ser crs patrullera över hela arrondissemanget nuförtiden.« Héloïse talar om tiden sedan Nicolas Sarkozy blev inrikesminister. »De har kvoter att fylla upp. De ställer sig framför metrostationerna och väntar på illegala invandrare. I Belleville, Strasbourg, St Denis, Barbès, alla områden här omkring som är kända för att ha illegala invandrare. De ställer sig där och väntar tills de hittat tio stycken. Jag har sett det med egna ögon. De tar in folk som ser ut att vara illegala invandrare, alltså svarta, asiater, maghrebaner... du vet. Om de inte har papper skickas de tillbaka bara efter några dagar.«
»Sarkozy har installerat sig här, i tionde arrondissemanget, för det visade sig att det var här han hade minst stöd i Paris. Så han sitter här och polisen är överallt och det är helt sjukt, för all affärsverksamhet har stannat av. Du vet, kunderna var ju mest illegala invandrare och nu vågar de inte gå ut längre, för det kan innebära en enkelbiljett hem…«
Ja, Frankrikes rasism verkar sträcka sig längre än till nedvärderande generaliseringar. Sedan Sarkozy fått makt har till och med domstolarna påskyndat processen. För några år sedan hade utvisningsprocessen tagit månader.
Senare åker jag ut till Vitry-sur-Seine för att prata språk och politik. Vid Porte Valliant-Couturier går jag oroligt runt och försöker smälta in bland kunderna i ett varuhus. Som om jag vore så annorlunda. Här har jag varit förut, det känns bara underligt nu därför att jag måste hoppa på någon främling. Och så måste jag fråga ut dem på ett sätt som låter dem förstå att jag inte ser dem som just »dem« utan som aktiva subjekt.

Ständigt ser jag en scen ur Medan vi Faller framför mig. De tre hjältarna sitter på en nedsänkt lekplats och pratar när någon plötsligt ropar ner. Flera meter ovanför lutar sig en kvinna ut ur en bil med mikrofon i handen och vill ha en kommentar angående upploppet som ägt rum kvällen innan.
»Kom ner«, säger någon till slut, »vi är inte i Thoiry.«
Thoiry är ett zoo man kör genom. Tänk om de tror att jag betraktar dem så.
Efter en halvtimmes planlöst spanande går jag slutligen fram till en grupp ungdomar som sitter på ett par bänkar under en rulltrappa.
»Hej«, säger jag, ”jag är svensk författare, skulle jag kunna få diskutera en grej med er?« Åtminstone vet de nu att jag inte kommer från Le Monde.
De svarar jakande och lyssnar sedan lagom entusiastiskt. Det sägs att folk i förorten har en vokabulär om endast 350 till 400 ord säger jag, och himlar med ögonen för att demonstrera min misstro.
»Det är ju skitmycket«, säger den ene, Jocelin heter han, och skrattar.
»Nä, de säger att van… alltså folk som inte bor i förorterna använder sig av 2 500«, påpekar jag.
»Ja, men det är sant«, säger en tjej som heter Lydia. »Vi har skitkass vokabulär. Alltså verkligen, det är skitmycket ord vi inte använder.«
»Fast har inte ni ord som ni använder i stället för vanliga franska ord?«
»Vi är puckon!« säger en tredje snubbe.
»Jo, men till exempel har vi massvis med ord för snut«, fnittrar Madina.
»Jag tror att det är skitsnack«, säger jag med kämpaglöd, ”det är bara för att de inte pratar ert språk som de tycker att det är fattigt.”

Ungdomarna håller med i varierande grad men diskussionen går inte längre än att båda båda uppfattningarna får lika stort stöd. Ja, förmodligen har de en vokabulär som inte vanliga fransmän förstår eller accepterar, men samtidigt är det möjligtvis ett problem ändå att de inte använder den ”riktiga” franskan mer. Fast egentligen skiter de i vilket.
»Vad gillar ni Sarkozy då?«, frågar jag när jag förstått att de inte längre är intresserade av språkdiskussionen. Om de ens var det från början.
De skrattar och några kallar honom rasist och andra bara connard.
»Vad kommer han att göra för er om han vinner?«, frågar jag.
»Han kommer att rensa våra hem med vattenkanoner.« Sedan börjar de tala med varandra mer och mer och jag fattar piken och tackar för mig.
»Jo, så sade han«, berättar Héloïse senare på telefon. »Il faut nettoyer les banlieues au carcher« (man måste spola rent förorterna med vattenkanoner). Det blev stor skandal och allt, men nu har folk glömt.«
Bara de som vill glömma. Samma personer har glömt Jean-Louis Debré, inrikesminister 1997, som lät utrymma en kyrka som ockuperades av hungerstrejkande illegala invandrare. Samma år styrdes flera franska städer av extremhögern; Toulon, Orange, Vitrol, Cimade med flera.

Manu har bott i en förort norr om Paris och hans ordförråd är uppblandat med Manouchuttryck (manouch är en romsk folkgrupp), som till viss del har funnit sin plats i den vardagliga »parisiskan«.
»Vad menar du med förortsfranska egentligen? För man får ju inte glömma bort att det finns så många olika«, säger han. Men efter en stunds diskussion får jag i alla fall medhåll för min tes.
»Man kan se det så här: ungdomar i förorterna har inte en vokabulär om 350 ord; de har de grundläggande 2 500 plus 350 ord på sitt eget språk.«
Det måste vara så. I ett rasistiskt Frankrike, där folk gör farliga generaliseringar och politiker gör livet surt för både illegala invandrare och dem med uppehållstillstånd, har ungdomsgenerationerna konstruerat ett eget språk för att ställa sig utanför. I områdena som »måste spolas rent med vattenkanoner« finns många språkliga genier som inte bara kan franska, utan även har hittat på en egen franska och dessutom ofta har ett annat språk hemma. Vad är den »vanlige fransosen« i jämförelse med dem? Och vem borde lära sig av vem?