Nästan 50 år senare sitter farmor på sin terrass i Helsingborg med utsikt över Helsingör. Koltrastens sång blandas med havets vågor som slår mot strandkanten och ljudet av framrusande bilar. Fruktansvärt vackert och skönt är det i solskenet.
– Jag var väldigt ung och nyfiken då, börjar hon, något ursäktande, även om hon aldrig har ångrat något.
Tvärtom. Hon har haft ett rikt liv i Sverige, som började med en hastig förälskelse (januari), som snart följdes av förlovning (mars) och giftermål (23 maj). Plötsligt färdades hon över Atlanten i dagarna sju för att komma fram till Skandinavien utmattad och medtagen av åksjuka.
Samtidigt som Barbie lanserades i usa steg en för den tiden moderiktigt klädd 19-åring av tåget. Efter ett kort uppehåll i Danmark, där hon för första gången träffade sin makes familj, bar det av till Härjedalen och den lilla orten Sveg. Där hade han fått en tjänst på ett mindre sjukhus. Många ortsbor tittade upp när hon kom: en svart människa i byn (en skönskrivning, antagligen).
– Min första reaktion var att stället var jättekonstigt, här fanns ju inga trottoarer, säger farmor och tillägger:
– Folk följde efter mig i affärerna för att se om jag kunde klara mig. Positiv nyfikenhet var det nog. Men klart att det var ett intrång, även om de behandlade mig väl.
Flyttlasset drog snart vidare till Östersund samtidigt som farmor blev gravid. Många i staden undrade hur ett barn som var en blandning mellan en svart och en rödhårig vit skulle se ut.
– Intresset var stort. Jag minns att när jag låg i sängen och just hade fött kom läkaren in. Han gick direkt till vaggan för att inspektera barnet innan han ens tittade på mig.
Min faster var antagligen det första »blandbarnet« läkaren hade sett förlösas.
I Sverige dominerades inrikespolitiken av striden kring ATP, den allmänna tilläggspensionen. På andra sidan Atlanten mobiliserade medborgarrättsrörelsen med krav om att lagstifta bort diskriminering på grund av hudfärg. Marscher hölls, blockader organiserades, människor gick ut på gatan. Farmor åkte flera gånger till usa och lyssnade på doktor King när han talade.
För en människa uppvuxen i usa var rasfrågan ständigt närvarande, men på ett annat sätt än för många i Sverige på 1950- och 60-talet.
Farmor minns att människor var väldigt snälla i samband med tillökningen. Blommor och gåvor trillade in med lyckönskningar. I det trygga Östersund var det kutym att ställa barnvagnen utanför affären medan man gick in och handlade. Inom kort insåg dock den nyblivna mamman att hon inte kunde lämna dottern obevakad. Vid flera tillfällen upptäckte hon att någon hade vänt på barnet medan hon var inne i affären: 1960 var det mode att låta barnen ligga på mage, vilket försvårade för den nyfikne.
– Att vissa inte har en respektfull distans är det säkert många som upplevt, inte bara jag. När folk upplever den andre som svag eller annorlunda glöms de normer som annars gäller.
Detta sätt att förhålla sig till sina medmänniskor går även igen på andra håll. Ofta har farmor hört kommentarer som »men du är ju inte särskilt mörk« eller »om alla invandrare var som du skulle vi inte ha något problem här i landet«.
Många har också haft svårt att låta bli att ta på det exotiska, lockiga hår som barnen fick. Detta har även hänt farmor. Så sent som för ett par år sedan vid en litteraturafton chockades hon när en äldre dam uppmanade sin väninna att känna på håret. Min eleganta farmor, som sällan förlorar besinningen, röt då till vid den annars så trevliga tillställningen.
Jag fylls av stolthet när jag tänker på alla hinder som farmor och farfar var tvungna att överbrygga. De körde sitt race: de var förälskade. Men ibland förundras jag också. För ett tiotal år sedan gick farfar bort och jag hann aldrig fråga hur han klarade av att hantera ilskan varje gång han fick se sin familj misstänkliggöras på väg till och från Danmark. Det är svårt – kanske omöjligt – att sätta sig in i hur han mådde.
Vid ett tillfälle var familjen på väg hem från en begravning.
Farfar körde bilen, farmor satt i framsätet och barnen där bak. Passkontrollanten bad dem att stiga ur bilen, och delade sedan upp familjen i en vit del (han) och en svart (farmor och barnen).
Han antogs vara människosmugglare, den övriga familjen »illegala« – trots barnens breda skånska.
Den kvinnliga kontrollanten förklarade att de fick invänta polis innan hon kunde släppa dem. Minuterna tickade ikapp med förnedringen. Farmor, som arbetade med flyktingfrågor, visste att det fanns ett direktnummer till Invandrarverket där den information som kontrollanten påstod sig behöva fanns. Hon stod på sig. Numret slogs och därefter avskrevs misstanken.
Men känslan? Ilskan? Skammen?
Från Östersund flyttade de till Göteborg och därefter vidare till Karlshamn innan de slog sig ner sig i Helsingborg. Hon var till en början hemmafru med ansvar för tre barn. I Helsingborg blev hon inbjuden till ett internationellt kvinnoklubbsmöte för att berätta om sitt liv. Tillsammans med några andra kvinnor från olika länder skulle de berätta om hur de upplevde att det var att leva i Sverige.

Organisatörernas tanke var att hon skulle tala utifrån upplevelsen att vara annorlunda. Men speciellt annorlunda kände hon sig inte. Visserligen tog farmors föräldrar med henne till metodistkyrkan som barn, men i anförandet jämförde hon sitt liv med Kristinas från Mobergs utvandrarepos, och kom fram till att en av skillnaderna var att Kristina kom till ett land där allting ännu återstod att bygga. Tillsammans med Karl-Oskar fick hon bygga ett nytt liv, medan de som kommer till Sverige förväntas smälta in utan att märkas.
– För mig var problemet att anpassa mig till mallen, berättar farmor och fortsätter:
– Jag råkade säga att jag tycker det är trist att det finns så många nyckelbarn som får passa sig själva helt ensamma.
Under den här tiden, i mitten av 1960-talet, begav sig många kvinnor ut i förvärvslivet, samtidigt som dagis och fritids hem ännu inte var utbyggda. Nästa dag fick hon på fingrarna av kåsören på Helsingborgs Dagblad. Att en amerikanska hade mage att ifrågasätta hur svenska kvinnor tog hand om sina barn!
Farmor hade även uttryckt sin oro för att det kring vissa gungor i staden fanns asfalt. Kåsören ställde då den retoriska frågan: Och hur ser det då ut i New Yorks getton? Att den svarta kvinna som talat var uppvuxen i en medelklassfamilj i en lugn villaförort i Connecticut spelade tydligen ingen roll. Farmor hade som så många gånger förr placerats i ett tydligt fack. Och någon mer inbjudan såg hon inte skymten av.
Barnen växte upp. Farmor utbildade sig till socionom, fick  jobb inom landstinget med ansvar för personalfrågor. Hon läste in en jur. kand. och arbetade sedan i många år som flyktingsamordnare och utredare.
Farmor trivs med livet. Familj och vänner har alltid varit oerhört viktiga för henne. Redan i Östersund träffade hon en kvinna från Skåne som fortfarande är en av hennes närmaste vänner, en skåning vars dialekt gjorde att även hon kände sig en aning malplacerad i de norra delarna av Sverige. (Väninnan fick nog och flyttade när hon en dag beställde en kavring från affären och i stället fick hem en korvring.)
Det är länge sedan nu som hon steg av tåget i högklackade skor, länge sedan hon förvånades över att komma till en plats utan trottoarer och möttes av positiv nyfikenhet. Nu har hon i stället märkt att två män i området där hon bor inte hälsar, något som annars är brukligt bland grannarna. Farmors analys är att de är oroliga för att hennes blotta närvaro drar ner bostadspriset för hela området, eller att de helt enkelt inte kan se en svart kvinna som sin jämlike.
– Man kan inte göra annat än rycka på axlarna och gå vidare.
Jag kom till Sverige under en tid då sådana som jag fortfarande uppfattades som något exotiskt. Men nu på senare år har detta förändrats.
– Utvecklingen oroar, det är helt andra förutsättningar för dem som kommer hit nu. Folk är mer avståndstagande. »Varför flyttade du hit« och »när ska du flytta hem?« har blivit vanliga frågor.