|
Opinion: Rosengård är en missräkning och felaktig flyktingpolitik |
|
|
|
Skrivet av Mohammedkamal Ghanem
|
|
2007-04-23 |
Orosmolnet över Malmö stadsdelen Rosengård har avtagit efter en kaotisk vecka med misshandel, anlagda bränder, och stenkastning mot polis och brandkår. Men bara för tillfället och lugnet kan avbrytas när som helst, för orsaken kvarstår och inga konkreta åtgärder har vidtagits. Vad är orsaken och var ligger hemligheten?
Före frågan besvaras, så vill jag vända ett och ett halvt år tillbaka i tiden, till en debattartikel jag skrev i november 2005, i tidningen Västerbottens folkblad om kravallerna i de franska stora städerna och som lämnade bakom sig tusentals brändabilar, skolor och företag. I artikeln varnade jag för samma kaos och förstörelse i förorterna i Sverige som har liknande symptom; fattigdom, arbetslöshet och utanförskap.
Det sägs att man inte kan jämföra Frankrike och Sverige av den storlek och antalet ungdomar som kan ställa till problem. Jo, det kan man göra om vi jämför procentligt antal invandrare som bor i Sverige mixade med antal svenskar.
Låt oss återgå till ämnet, för att svara på frågan angående anledningen bakom det som hände i stadsdelen Rosengård förra helgen.
Ett ordspråk säger att ”verket beror på orsaken”. Men vem bär ansvaret. Förmodligen ska ansvaret delas "rättvist" mellan de båda parterna (svenska myndigheterna och Rosengårdsborna). Hurdå?
Jo. Rosengård har länge betraktas som ett problemområde, ett "getto" isolerat från andra delar av Malmö, som har egen kultur, livsstil och eget intresse och att folket där inte vill umgås med svenskar och vara en del av samhället. Kanske ligger det en del sanning i detta. Invandrarna är inte förskonade från ansvaret för det som hänt och kan inte skylla på olika omständigheter hela tiden. De har inte ansträngt sig tillräckligt mycket för att bevisa motsatsen, och det största problemet att de inte tänker på det negativa att gruppera sig i ett område för att bevara sin kultur och sitt språk på bekostnad av det svenska språket och de villkor som krävs för att välkommnas genom alla samhälles portar.
Om vi tar upp (och det är nödvändigt) den flyktingspolitiska aspekten under 1990- talet så inser man snart att det hade en stor och avgörande roll i de problem som vuxit fram under de senaste åren.
Socialdemokraterna har under den långa tid de varit vid makten inte tagit invandrarproblematiken på allvar, de har bara lovat gång på gång att komma till rätta med de problem som finns i förorterna bland invandrarungdomar, men ingenting konkret har skett, och inga problem har lösts. Istället har man dragit en slöja över problemet, och skickat några miljoner till låtsasarbete och värdelösa projekt, i väntan på den vackra dag som kan inspirera beslutsfattarna att komma på ett mirakel.
Ungdomarna i Rosengård och andra förorter i Sverige känner sig odugliga, diskriminerade och de har förvandlats till sina föräldrars bördor och därmed bördor åt samhället. De känner bitterhet och sorg när de ser sina föräldrar leva på socialbidrag, föräldrarna sitter hemma, de har ingenting att göra, på sin höjd spelar de kort med sina landsmän, eller tittar på parabolkanalerna för att dämpa längtan efter återvändandet till hemlandet. På det sättet fördriver människorna tiden och väntar på att fylla socialbidragsansökan till nästa månad.
Man känner sig jagad av smygande brev från myndigheterna och komplicerade regler som innehåller diskriminerandes sorg och särbehandlande beteenden. Här känner man sig mindre och mindre för varje besök på socialkontoret eller på arbetsförmedlingen. Så efter några år har människan hamnat på den mörka och osynliga sidan av samhället.
Det går bra för Sverige, okej. Men det går inte bra för de invandrare som lever här. Så känner ungdomarna i Rosengård och andra förorter. De driver omkring; de känner sig misslyckade. De vill leva i harmoni med sig själva och resten av samhället. Men de får inte. De känner sig stämplade som misslyckade svartskallar och nöjer sig med livet på skuggsidan, och själva orten har stämplats som problemområde måste undvikas av den äkta Svenson.
Genom kravallerna ansåg ungdomarna att det är nödvändigt att protestera mot problemet, mot det Sverige som går bra för, och som de inte för nytta av, för att väcka uppmärksamhet eller kanske för att påminna myndigheterna om deras skuld är lika stor som ungdommarnas och att de senare isolerar sig alltmer från samhället, för att samhället har isolerat sig från dem och reglat dörrarna inneifrån.
Jag tror att det är ömsesidig känsla. Båda svenska och invandrare isolerar sig från varandra och ingen visar tapperhet för att sitta fingret på såret.
|
