|
Skrivet av Babak Rahimi
|
|
2007-04-19 |
Vid sidan av piratmentalitet som metod i kampen mot IT-industrins girighet har det vuxit fram en rörelse med principen att intellektuell produktion ska tillhöra allmänheten. På den tekniska sidan har rörelsen kommit en bra bit och med fria programvaror som verktyg garanteras nu att rörelsens produkter inte ska bli privat egendom. Inom forskningen har arbetet påbörjats och Open Access är redan ett faktum, men mer finns att göra.
Tänk dig en person klädd i minkpäls som står utanför en pälsbutik och delar ut flygblad mot pälsindustrin. Antagligen frågar du hur det går ihop att ha päls på sig när man är emot pälsindustrin. Tänk om personen svarar att det är okej eftersom hon eller han har fått den i present. Du tar inte den personen på
allvar, inte sant?
Tänk dig att du är hembjuden till en polare som tycker att porrindustrin suger, men så upptäcker du att han/hon har hyllmeter med porrfilmer hemma hos sig. Du frågar hur det går ihop med hans/hennes värderingar. Och polaren urskuldar sig med att filmerna är stöldgods och han/hon på intet sätt stödjer porrindustrin. Antagligen ifrågasätter du polarens dubbelmoral, eller hur?
Tänk dig nu att du sitter hemma hos en kompis som kan allt om exploatering i IT-samhället och håller timslånga föreläsningar om hur IT-revolutionen har förändrat produktionen; om de nya grupperna inom arbetarklassen som inte har skit under naglarna men lik förbaskat är arbetare; om IT-proletariatets maktlöshet; om distansarbetets förödande effekter på klassolidariteten; om IT-företagens enorma vinster på virtuella tjänster; om copyrightens förslavande fälla och om licensklausulernas lurendrejeri. Du råkar kolla på kompisens dator och ser till din förvåning att datorn är tankad med flera gigabyte Microsoft- och Adobeprogram. På frågan hur detta går ihop med allt det politiskt korrekta och riktiga snacket, får du höra att din kompis har piratkopierat alla sina program och inte har betalt ett öre som göder IT-kapitalisterna. Du märker att någonting stinker, eller hur?
Piratkopiering är förstås inte samma sak som att sno något eller att få något som present. Men principen att släppa in i sitt liv den industri som man vill motverka – oavsett hur man har kommit över produkterna – är densamma.
IT-industrin har gjort enorma vinster på att dess produkter likställs med informationsteknik. Marknadsföringen har varit så effektiv att man kan tro att den som kan IT-industrins produkter kan IT, informationstekniken. När man ska ta datakörkort lär man dig använda Microsoft Office-paketet och operativsystemet Windows och/eller Mac X, och man lär sig också att skicka e-post med Outlook och surfa på nätet med Internet Explorer. Om man tog bilkörkort på liknande sätt skulle man lära sig att köra Volvo och ett par konkurrerande bilmärken som dominerar den svenska marknaden men inget om körsäkerhet eller trafikregler. På en matlagningskurs skulle man bara lära sig att tillaga Felix produkter.
När man köper en ny dator på varuhuskedjor är programmen oftast förinstallerade. Och det betalar man för. Finns det inga alternativ till operativsystemet Windows som man inhandlar tillsammans med sin nya dator? Jodå. Men den informationen får man inte i butiken. Inte heller antipiratbyrån, som säger sig vilja bekämpa brott mot upphovsrätten, informerar om att det finns alternativa produkter som är minst lika bra och dessutom får laddas ner fritt och användas. Inte ens Piratbyrån, som säger sig vilja motverka copyright-Gestapot och vill att mjukvaran ska vara en tjänst och inte en vara, informerar om IT-produkter som kan användas fritt. Information om den fria och frihetliga IT-produktionen är en droppe i ett hav av diskussioner om piratkopiering som med sin likgiltighet bidrar till marknadsföringen av Microsofts produkter.
Vad är den fria programvaran, frågar jag Danial Salmyr, IT-tekniker och förespråkare av fri programvara.
– Rörelsen för den fria informationen är i sig ett antikapitalistiskt projekt som menar att dagens kapitalism har lagt beslag på vetenskap och kunskap och gjort dem till varor. Arbetet för att befria vetenskapen från profittänkande har två grenar, en som fokuserar på innehållet och en som fokuserar på verktygen. Free Software är en rörelse som bygger IT-kunskapen på fria källkoder så att användarna kan både lära sig och utveckla produkterna. Den som vill använda fria programvaror accepterar ett avtal, GNU-avtalet, som ser till att varje utveckling av produkter blir tillgängligt för andra att fritt använda och utveckla. På så sätt kan inget företag eller individ lägga beslag på något led i produktionen.
Och hur fungerar GNU?
– GNU började 1984 med att bygga upp ett bibliotek av mindre programvaror som programmerare sedan kunde använda för att skapa användarprogram och programpaket. Idag finns det över 3 000 programpaket för allt ifrån serverhantering till ord- och textbehandling.
Hur fungerar programmen jämfört med de kommersiella motsvarigheterna?
– Varje program kan ju recenseras för sig. Men i stort kan man säga att stabiliteten och säkerheten på server- och systemnivån är mycket högre än hos marknadsprodukterna. Satsningen på användarvänligheten har länge varit eftersatt, eftersom det finns en idé att användarna ska lära sig tekniken. Men sedan har en genre satsat på användarmiljön och skapat Ubuntu-paketet som är mycket lättare att använda än till exempel Microsofts operativsystem Vista.
Men varför tror du folk lägger pengar på att köpa någonting om det finns bättre produkter gratis?
– Det är här kapitalismen kommer in i bilden och den backas också upp av den offentliga sektorn. Delvis har IT-företagen som Microsoft patent på sina filers källkoder och det hindrar andra programmerare att distribuera program som har deras källkoder. Detta skapar ett problem för en användare som installerar till exempel Ubuntu och sedan vill lyssna på musik som är skapad med Microsoftprogram. Många tycker därför att systemet inte fungerar utan föredrar Windows.
Är det inte enkelt att lösa problemet?
– Jo, man ska bara ladda ner en fil och installera den i sitt system. Och det är inte svårare än att ladda ner och installera drivrutiner för en apparat som ska kopplas till datorn. Sedan fungerar det. Det är bara det att de delarna inte kan inkluderas i ett paket med GNU-licens utan måste installeras separat.
Så vad är hindret?
– Det största hindret är brist på tekniskt kunnande. Och den beror på att den offentliga sektorn backar upp storföretagen.
I skolan lär sig elever att använda datorer och många har IT på schemat, men skolan lär inte ut att installera det man behöver, utan man sitter framför en dator med färdiginstallerade Microsoft-produkter och klickar sig fram genom utbildningen.
Danial Salmyr menar att detta är som att lära folk att köra bil utan att berätta att man måste tanka bilen. Den delen av IT görs till ett mysterium som bara några med examen i datorteknik kan lösa. Danial påpekar att de skattepengar som ska användas för utbildning inom IT på så sätt bara blir en investering för att skapa kunder åt IT-företagen.
– Med en sådan utbildning är du alltid beroende av att någon annan utvecklar de program och installerar det system som du kan arbeta med.
Och det är inte bara på denna punkt den offentliga sektorn backar upp näringslivet. Inom vetenskaps- och forskningsvärlden är det ännu värre. Där betalar skattebetalarna pengar till företagen två gånger om. Först genom satsningen på forskning och sedan när man köper resultatet, den färdiga produkten när forskningen har omsatts i produktion.
Inom forskningsvärlden pågår också en rörelse för att göra forskningsresultaten tillgängliga. Ett konkret förslag som har fått gehör från staterna är Open Access, som i korthet går ut på att det som finansieras med skattemedel ska vara tillgängligt för allmänheten. Där har den amerikanska administrationen stiftat en lag, Federal Research Public Access Act of 2006, och eu har tagit fram en programförklaring, Berlin Declaration on Open Access, som ålägger staterna att göra offentligt finansierad forskning och vetenskaplig produktion tillgänglig för allmänheten.
Principen om offentlig tillgänglighet slår först och främst mot förlag som skor sig genom att lägga beslag på upphovsrätten till forskning. Modellen fungerade så här: Staten betalar tio kronor för forskning. Förlaget betalar en krona till forskaren efter att arbetet är klart och »köper« rätten till publiceringen och lägger också ut en krona för produktion, distribution och marknadsföring. Förlaget säljer resultatet till andra forskare, folkbibliotek, universitet och andra intresserade för 12 kronor och hela tio kronor som en gång var samhällets insats går rakt ner i förlagets kassa som vinst. Genom Open Access tillfaller upphovsrätten samhället. Staten tillhandahåller medel för publiceringen och samhället sparar på sikt genom att inte behöva betala två gånger för samma produkt.
Det är förvisso ett steg mot fri kunskap men Open Access har sina brister. Framför allt för att den behandlar endast frågan om publicering och upphovsrätt medan frågan om patent på forskningens resultat ännu är olöst. Och Open Access ger inte någon möjlighet att kontrollera produktion som baseras på samhällsägd forskning.
Ett aktuellt exempel är den medicinska forskningen om hiv. Där har staterna investerat stora summor för att vi ska förstå hur viruset fungerar. De bromsmediciner som har tagits fram av läkemedelsföretag har delvis varit beroende av denna forskning, men detta märks inte i prissättningen. Besvikelsen har varit stor inom forskarvärlden eftersom samhällets finansiering av forskningen och ambitionen att rädda liv har runnit ner i läkemedelsföretagens stora kassakistor.
Problemet uppmärksammades vid biokemisternas internationella möte ISMB (International Society for Computational Biology) i Brasilien i augusti förra året då nätverket o|b|f (Open Bioinformatic Foundation) efterlyste ett system liknande GNU-avtalet för patent inom biomedicin, för att hindra läkemedelsföretagen från att sko sig på allmänhetens bekostnad. Samtidigt skulle detta göra det möjligt att framställa bromsmediciner mot bland annat hiv till lägre priser.
I Sverige har diskussionen om fri tillgång till kunskap gått på grund. Piratrörelsen har inriktat sig på att göra underhållning tillgänglig utan några vidare reflektioner över vad det är man vill sprida till allmänheten. Kampen har i stort sätt handlat om spelprogram som simulerar våld, Hollywoodproduktioner som förmedlar ett rasistiskt eller sexistiskt budskap eller musikbranschens alster. På Piratbyråns hemsida heter det att man stödjer arbetet för »fri kultur«, men det finns ingen debatt om vilken kultur man sprider. Och information om rörelser som producerar för allmänt bruk utan vinstsyfte är en bristvara.
Magnus Eriksson på Piratbyrån anser inte att det är deras sak att diskutera dessa frågor:
– För oss handlar det om principen att information och kultur ska kunna delas fritt. Sedan får var och en avgöra om han/hon vill ladda ner en porrfilm eller en dokumentär. Och det är inte heller vår sak att informera om de fria programmen. Även om jag själv använder Linux och tycker att Linux har bättre möjligheter och aktivare forum där man kan få support, kan jag inte se att detta skulle hindra mig att arbeta för att Microsoft ska kunna delas fritt mellan användarna.
Här upphör Piratbyråns enkelspåriga kamp. Här upphör piratrörelsens vision om ett samhälle där kunskap tillhör alla.
Här blir kultur en etikett man kan sätta på vad som helst. Även om frågan om vad är kultur och information inte har något entydigt svar, löper rörelsen för fri information risken att bli IT- och underhållningsbranschens nyttiga idioter som lägger sin tid på att marknadsföra den vara som företagen vill nå ut med.
|
