|
Skrivet av Babak Rahimi
|
|
2007-04-19 |
Inför EU-parlamentsvalet såg jag en annons på blocket.se: »kvinnlig förstagångsväljare med invandrarbakgrund säljer sin röst till högstbjudande«. Personen som lade ut annonsen bedömde sin röst som attraktiv eftersom »den skulle se bra ut i statistiken«. Var det en initiativrik ung tjej avskuren från »riktiga« jobbmöjligheter som försökte vända sin bakgrund till något positivt hon kunde tjäna på i gråzonen mellan privat och offentlig sektor?
Ungefär samtidigt pågick en auktion på Liberal debatts forum, där två röster auktionerades ut till högstbjudande. Allt från en krona per röst över en öl till 20 kronor per röst »plus omkostnader« gick att hitta bland buden. Var detta ett infall inom en sekt där tron på marknadskrafter står över demokratiska värderingar och beteenden? I valet i höstas lade på samma sätt en bloggare – som ironiskt nog hette Rent mjöl i påsen – ut sin röst till högstbjudande. Och det finns all anledning att misstänka att beteendet återkommer inför varje val. Men detta är bara en av formerna för försäljning av medborgarnas engagemang.
I Tyskland kan man hyra yrkesdemonstranter för olika offentliga sammankomster. Det rör sig inte om maskerade vänsteraktivister som på grund av sin vana att hantera polisbrutalitet i media kallas för yrkesdemonstanter, utan människor som har lagt ut sina foton och meriter på köpsajten erento.com och kan anlitas per timme eller dag för att agera aktivister. Priset varierar förstås, också beroende på hur de ser ut. Ju tyskare de ser ut, desto fler kan känna igen sig och desto mer benägna blir medierna att intervjua just den personen, och därför går också priset upp. Tyska som modersmål och blond look à la naziidealet räknas som meriter. Sajten har valt att kategorisera yrkesdemonstranterna under »personal/demonstrant« utan att reflektera över att yrkestiteln Demonstrant für alle Fälle innebär en handel med värderingar som i en rättsstat betraktas som korruption.
Man kan om man så vill uppfatta sådana fenomen som påhittiga entreprenörsinitiativ inom tjänstesektorn, som tecken på kommersialismens totala dominans eller på en blind tro på marknaden. Men det förklarar inte demokratins återvändsgränd, där medborgarens röst, såväl i parlamentariska val som i gatans parlament, har blivit en handelsvara.
Att några säljer sina röster på nätet eller deltar i demonstrationer mot betalning kan tyckas udda. Men det är bara toppen av isberget. Den råkapitalistiska marknadssynen förvandlar på ett sofistikerat och systematiskt sätt ens sociala och ideella engagemang till en vara. Det allvarligaste är att folkrörelsen kommersialiseras. Det svenska folkhemmets stolthet, vars namn varit förknippat med positiva värden som demokrati, delaktighet, gemenskap och öppenhet, görs om till en ekonomisk sektor som mäts med samma måttstockar som övrig företagsamhet. Ideell föreningsverksamhet kallas för den sociala ekonomin – en inte helt oproblematisk benämning.
Ett av alliansregeringens löften inför valet var att »ge den ideella sektorn goda förutsättningar så att de insatser som den sociala ekonomin kan bidra med verkligen kan tillvaratas«. Även den förra regeringen såg ett värde i att stimulera den sociala ekonomin som ett komplement till den offentliga sektorn, »ett privat alternativ som ger mångfald men som inte har vinsten som drivkraft« som Persson uttryckte det under Kommunals kongress i maj 2001.
Forskarna Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson vid Handelshögskolan i Stockholm har granskat kommersialiseringen av folkrörelserna. I rapporten Från nationalstat till näringsliv ger de en bra och överskådlig bild av hur kommersialiseringen av ideella organisationer – även om de inte blir vinstdrivande – påverkar organisationsstrukturerna och underminerar deras roll som samhällsinstitutioner.
Filip Wijkström är inte nådig mot den sociala ekonomin:
– Termen social ekonomi är problematisk eftersom den hänvisar till ekonomiska förhållanden i ett socialt engagemang, säger han i en telefonintervju.
Kommersialiseringen ser han som resultatet av nyliberalismens framfart på 1990-talet. Professionaliseringen och kraven på extern kontroll minskar enligt hans mening medlemmarnas inflytande. Dessutom påverkar organisationens åtaganden utåt den interna demokratin och möjligheterna till förändring.
Redaktören för tidningen Social ekonomi, Berith Wikström, nyanserar gärna kritiken:
– Social ekonomi handlar om frivilliga organisationer som samlas kring andra värden än ekonomisk vinning. Inom ideella föreningar är pengar medel för att nå ett visst mål och inom ekonomiska föreningar bör man också vara noga med att inte prata om vinst utan om överskott. För utdelningen inom ekonomiska föreningar är av ett helt annat slag än inom näringslivet.
Men hon medger att utvecklingen går mot att ideella organisationer får mindre bidrag och mer uppdrag och även hon ser en fara i en sådan utveckling:
– I en förening engagerar man sig frivilligt och man kan när som helst lämna den. Om en förening tar på sig ett uppdrag, men medlemmar med kompetens väljer att lämna föreningen, drabbas uppdraget och även dem som skulle ha hjälpts av uppdraget.
– En annan fara är att föreningar i stället för att vara mötesplatser för engagemang och stimulans blir en sektor för lågbetalda arbeten och försämrad service till medborgarna.
Just föreningar som levererar tjänster till samhället i stort eller bara till sina medlemmar är en växande del inom den ideella sektorn, visar forskarna Wijkström och Einarsson vid Handelshögskolan. Och den ideella sektorn växer mer och mer. Integrationsverkets sista björntjänst innan den läggs ner är att presentera en rapport om hur etniska organisationer kan leverera »integrationstjänster«: rådgivning, sociala nätverk, utbildning och så vidare till nyanlända flyktingar. Rapporten, som ska presenteras i juni, ligger enligt den information som har läckt ut i linje med den utredning som integrationsministern Nyamko Sabuni har beställt om statligt stöd till folkrörelseorganisationer.
I korthet: de som går med på att utföra de uppdrag som staten beställer får stöd, de som inte gör det får inget.
Detta är en av de faror som forskarna vid Handelshögskolan varnar för: att den ideella sektorn förväntas agera på ett annat sätt och uppnå andra resultat än vad som hade varit möjligt i offentlig eller privat regi. När både den fria marknaden och de politiska integrationsåtgärderna misslyckats ger staten i uppdrag åt föreningslivet att mot »stöd« hitta en lösning. I den kristna mytologin kallas det att få bära sitt kors. Sociologen Marcus Johansson kallar det för rollbarriär när han benar upp den strukturella rasismen. Majoriteten definierar vilken roll minoriteten får spela.
Hur går det för de föreningar som blir serviceleverantörer och statliga uppdragstagare? Kicki Svahnström har värdefulla erfarenheter. Hon är informatör på hbtre i Helsingsborg, en ideell förening som sedan 1989 har informerat om homosexuellas situation. I dag fungerar föreningen som ett resurscentrum som bland annat ger föreläsningar och information i skolorna.
Trots att föreningen har lyckats med sitt uppdrag och trots att de som arbetar med frågorna är både kompetenta och insatta är situationen långtifrån stabil, vare sig ekonomiskt eller arbetsmiljömässigt. Föreningen har små möjligheter att bestämma vad som ska prioriteras trots att de behärskar frågorna.
– Inför årets budgetering fick vi riktlinjerna för ansökningarna dagarna före jul och beslutet för 2007 kommer i juni. Förra året fick alla sänkta bidrag så vi vet inte förrän i juni hur stor budget vi har att arbeta med och under tiden har vi ett uppdrag att utföra, berättar Kicki.
Ibland är det svårt att motivera för myndigheterna vilka åtgärder som behövs. Ibland är de som beslutar om informationsinsatser själva i stort behov av information.
– Vi ville ha sexualinformation även för dem som går i särskolor. Då möttes vi av kommentarer som: »Det är onödigt att väcka den björn som sover«, och någon tyckte att de som går i särskolor »har ändå inte sådana känslor«.
– På regeringens hemsida påstås det att vi i Sverige är förskonade från allvarliga könssjukdomar. Av det statliga anslaget för informationsarbete om hiv går hälften till verksamhetsstöd och hälften är avsatt för tidsbegränsade projekt. Men informationsarbetet om hiv kan inte göras kortsiktigt, menar Kicki Svahnström.
– Jag önskar att jag i stället för att behöva jaga pengar för verksamheten kunde ägna min tid åt det som är mitt jobb, att informera och bidra till sexuell hälsa, att arbetet sågs som ett komplement till skolans ordinarie verksamhet.
Med en värdekonservativ socialminister som Göran Hägglund verkar frågan om HIV-information och sexuell hälsa för hbt-personer inte stå högst på dagordningen. Och det inverkar på föreningens arbete. Hur står man ut med den påfrestning som en sådan situation innebär? Kicki menar att man någonstans måste tycka att frågorna är roliga, annars står man inte ut.
Det är denna känsla för arbetet och frågorna som utnyttjas när samhället lägger uppdrag på de ideella organisationerna. Engagemanget blir en vara som kan köpas billigt, och det heter dessutom att man ger »stöd« till föreningar när samhället i själva verket köper en tjänst av föreningslivet.
När regeringen lägger fram sitt förslag om stöd till ideella organisationer kommer detta att vara den centrala punkten. Framtida föreningar är inte mötesplatser för att skapa engagemang, utan ekonomiska enheter som utan vinstintresse utför uppdrag åt samhället. Då är inte steget långt till att annonsera på hemsidor och sälja sitt engagemang till högstbjudande.
|
