Foto: Ann-Sofie Jakobsson

Med en högerregering kanske det är mer aktuellt än någonsin att fråga LO om de vill driva frågan om en ratificering av fn:s konvention om migrantarbetares likvärdiga rättigheter och hur de ser på kapitalismen i dag.
– Vi är inga motståndare till marknadsekonomin, men vi tycker att demokratin måste vara överordnad marknadsekonomin. Vi ska alltid kunna ha demokratiska spelregler och demokratiska instrument, för om vi inte har det så utvecklas marknadsekonomin till en rå kapitalism. Det måste vi förhindra – alltså att det bara är marknaden som styr, säger Wanja.
– Poltiken måste skapa regelverk och parterna måste ta ansvar i kollektivavtalen Hade vi inga kollektivavtal i en marknadsekonomi så skulle vi ha en ren marknad också på arbetsmarknaden efter modellen att den som är beredd att ta ett jobb till lägsta priset får det. Man kan väl säga att ett avtal mellan två parter är en demokratisk spelregel. Och det vi ser i dag är ju att den borgerliga politiken drar sig undan, det är ju liksom borgerlighetens och moderaternas affärsidé. Mindre politik för att öka marknadens utrymme. De vill inte hämma marknadskrafterna medan vi vill skapa regelverk som förhindrar en rå kapitalism. Och där tror jag att det går en väldigt tydlig skiljelinje mellan vårt sätt att se och kanske också socialdemokratins sätt att se. Det står för övrigt just i socialdemokraternas partiprogram om den demokratiska socialismen att demokratin alltid ska vara överordnad marknaden. Men i dagens Sverige har marknaden fått större spelutrymme och den utvecklingen förstärks med den politiska ledning som vi har just nu.

Om ett sådant synsätt accepteras, så accepteras väl också arbetslöshet?
– Ja, där är ju nästan arbetslösheten en förutsättning för att marknaden ska fungera. Om en marknad ska fungera så måste det ju finnas ett inflöde av arbetskraft och det finns två sätt att se på det. Det ena skulle vara att det måste finnas ett inflöde av arbetskraft som har den kompetens som företagen efterfrågar. Men det passar också perfekt in i det socialdemokratiska sättet att se på arbetslinjen. Vi ska ha en bra arbetsmarknadspolitik som gör att marknaden fungerar, men när det sedan kommer till priset på arbetarna, så kanske samma marknad skulle önska ett lägre pris. Om man tar bort arbetslinjen och säger att det inte är politikens sak att se till att människor har jobb – det får väl folk fixa själva – då blir effekten att arbetskraften i stället börjar slåss om jobben och accepterar lägre löner. Visst kan det vara bra på kort sikt i en marknadsekonomi, eftersom vinsterna ökar. Men i en marknad där man kan flytta sina pengar och sina intressen snabbt mellan olika företag kan man också suga ut väldigt snabbt. Samtidigt kommer man på lång sikt inte att klara av tillväxten om folk slåss om jobb till lägre löner, eftersom detta kommer att ske på bekostnad av kompetens.

Så marknadsekonomisk tillväxt är något som LO värnar om också?
– Ja, vi vill ju ha något att fördela, därför är arbetsmarknadspolitiken så viktig för oss. Vår uppgift är att se till att den som är arbetslös har kunskap och finns där jobben skapas.
– Nu monteras arbetslinjen ner. Borgerligheten säger ju att de har en arbetslinje men den bygger på att skatten sänks för den som jobbar och ersättningsnivåerna sänks för den som är arbetslös. Det handlar om något slags disciplinering in i jobb, som bygger på att man av ekonomiska skäl måste, inte på att man har fått ett jobb som man trivs med och kan behålla. Det blir en väldig skillnad i synen på arbetslivet. Men detta kan ju uppfattas som att LO inte accepterar utfallet i senaste riksdagsvalet. Är inte utfallet i valet det demokratiska beslut som ska respekteras? Om nu demokratin ska vara överordnad marknaden blir det ju lite av en paradox att LO driver politik mot borgarna.
– Det kan man ju på sätt och vis säga, men det är ju folkstyre. Mer än hälften av befolkningen ville ha borgerligheten. Nu sitter de vid makten och drar sig undan och skapar ett ökat utrymme för själva marknaden i stället för att fatta politiska beslut som kan vara bra både för individen och för marknaden. Eftersom
LO nu säger ja till marknadsekonomin så måste vi ju hitta politiska beslut som också är bra för marknadsekonomin. Ett exempel kan vara att en enskild individ faktiskt måste sitta och pendla fem mil varje dag till jobbet i stället för att gå på a-kassa, men det är ju faktiskt så att man måste vara aktiv. Vår linje är att
stimulera arbetslösa att få arbete.

LO säger alltså ja till marknadsekonomin, och ser sig som ett slags garanti mot frisläppta marknadskrafter genom att hålla diskussionen om regelverk och kollektivavtal levande. Skulle inte LO vilja byta tillbaka till blandekonomi? Kunde det inte vara ett alternativ att gå tillbaka till en keynesiansk ekonomi eller något slags blandekonomisk modell?
– Men vad är blandekonomi? I Sverige har vi en stor och stark offentligt finansierad sektor som är en viktig del. Vi satsar ju mycket statliga medel på att vara det smörjmedel som marknads-
ekonomin behöver utan att vi ska behöva riskera att individerna far illa. Vi vill inte ha en kapitalism där människor slås ut. Det går alldeles utmärkt att kombinera reella löneökningar, full sysselsättning och en aktiv arbetsmarknadspolitik med en låginflationsekonomi.

Den sociala välfärden är ett mål hos LO. Vad gör ni från LO:s sida för de arbetslösa?
– Vi vill hjälpa medlemmarna med att komma in på vikariat och se till så att de arbetslösa får en chans att söka nya tjänster. Utöver det anordnar vi jobbsökarkurser och driver en del projekt. Men vi riktar oss ju inte bara till medlemmarna utan också till andra arbetslösa på så sätt att vi kämpar för en politik där alla ska få en chans att komma in på arbetsmarknaden. Vi gör det där­för att vi menar att alla ska ha rätt till arbete, men också därför att om vi struntar i dem som står utanför vår medlemskår så skulle vi ju faktiskt riskera att en viss grupp människor tvingas att dumpa sig in på arbetsmarknaden. Vi tycker inte att ungdomar eller nya svenskar ska dumpas in med lägre löner. En sådan ut­veckling skulle vara dålig och ett hot mot kollektivavtalen.
– Om några kan dumpas in på arbetsmarknaden så innebär det att avtalen pressas nedåt. Solidariteten rymmer ju också ett visst mått av egenintresse. Så det är viktigt att se frågan både ur solidaritetssynpunkt och ur den synpunkten att det slår mot hela kollektivet om några får det sämre.

Skulle ni kunna tänka er att driva frågan om ratificering av FN:s konvention om migrantarbetares likvärdiga rättigheter?
– Ja, det skulle vi kunna tänka oss. Jag tror att det vore bra om man såg till att man får en chans att pröva frågan, för det har vi tyckt tidigare. Men vi har inte drivit den. Vi måste ha en ny re­miss­runda och lyssna på olika instanser så att vi får pröva frågan ordentligt.
När det gäller migrationen efterlyser Wanja ett gemensamt regelverk för Europa och världen.
– Nu är ju migrationsfrågorna väldigt stora och jag tror att de bara kommer att växa i betydelse. Jag tycker dessutom att vi nu kan se en migrationspolitik som skiljer sig mycket åt mellan olika länder. Då är det klart att alla internationella regelverk som ökar likabehandlingen i världen är bra. Man ska alltså sträva efter ett gemensamt regelverk så att vi inte får en situation där vissa länder ger migranterna kalla handen medan andra länder tar emot dem. Sverige har ju tidigare varit känt för »en generös flyktingpolitik«, även om jag tycker att det är ett felaktigt begrepp. För vi ska inte vara generösa, vi ska följa det internationella regelverket som i och för sig är generöst i sig. Enligt regelverket har ju länderna har en skyldighet att ta emot en person om han eller hon själv upplever sig vara i behov av skydd och söker asyl. Men migrationsfrågan handlar ju inte bara om människor som söker asyl, alltså flyktinginvandring, utan också om möjligheten att söka arbete och det är ju en ännu större fråga i dag.
– I samband med KAKI-rapporten [1] förra året fick vi tillfälle
att se närmare på både arbetskraftsinvandringen och gränssnittet mellan flykting- eller asylinvandring och arbetskraftsinvandring. Det här är de stora frågorna i dag.

Den nya regeringen diskuterar nu förändringar av asylprocessen. Ett alternativ som har lyfts fram är en överflyttningsklausul som innebär att en persons ansökan om asylavslag kan omvandlas till en arbetskraftsansökan. Hur ser LO på regeringens diskussioner?
– Där finns ju en risk. Om man menar att en person inte har tillräckliga asylskäl och säger till den personen: »Du skulle ju kunna komma hit som läkare. Vi har brist på läkare – men då får du åka hem och söka igen«, då säger folk: »Amen gud vad byråkratiskt, om de ändå är här så låt dem stanna«. Då blir ju följdfrågan: hur öppen är en sådan regel? Dessutom kommer ju massor av människor som egentligen har kommit för att arbeta att söka asyl i Sverige, vilket kan resultera i en jättelång kö som gör att de som verkligen har asylskäl liksom inte kommer fram.
– LO anser att det finns stora risker med alliansregeringens till synes generösa regler för arbetskraftsinvandring. Reglerna kan nagga asylreglerna i kanten och dessutom innebära faror för indi-
viden, eftersom förutsättningarna blir annorlunda om de hitresta inte lyckas få jobb. LOLO menar också att de hitrestas närvaro kan föra med sig lönedumpning, om de som kommer hit tvingas jobba svart eller för löner som ligger under kollektivavtalen.


Fotnot: KAKI: Kommittén för Arbetskraftsinvandring.