Foto: John Perivolaris

Rasismen har förändrats. Idag har vi européer som är papperslösa från Albanien, från Kosovo, från Vitryssland, från Ukraina. Dessa är européer. Folk utnyttjas inom samma »ras«, om man nu vill använda det uttrycket. Vita, blonda människor hamnar alltså i denna fälla, denna svåra situation det innebär att leva utan rättigheter, säger socialantropologen Shahram Khosravi.
Han är en av få som studerar situationen på arbetsmarknaden i Sverige för dem som oftast kallas »papperslösa«.
Hans utgångspunkt är att staten genom att reglera vem som blir medborgare och får uppehållstillstånd eller asyl gör de irreguljära immigranterna, som han hellre kallar dem som saknar permanent arbets- eller uppehållstillstånd, rättslösa.
För att komma in på arbetsmarknaden måste immigranterna passera genom det nålsöga som EU:s asylpolitik utgör. Därmed formas dessa människor till en foglig arbetskraft som arbetsgivaren vid minsta problem kan göra sig av med.
– Samtidigt är rasismen väldigt tydlig i till exempel hanteringen av båtflyktingar och när det gäller harmoniseringen av asylprocessen inom eu-länderna. Där syns rasismen och diskrimineringen mot icke-européer, mot dem som är icke-vita, icke-blonda.

I medierna kablas en februarimorgon ut att Spaniens ekonomi går för högvarv. De ekonomiska kurvorna pekar spikrakt uppåt. Cementförbrukningen har nästan fördubblats på åtta år, från 26,8 till 51,4 miljoner ton. Den direkta konsekvensen av tillväxten är att levnadsstandarden ökat bland den inhemska befolkningen. Nyheten hade kunnat sluta där. Men bakom det ekonomiska undret finns det över en miljon rättslösa i Spanien, som tillgodoser behoven av arbetskraft inom bygg- och jordbrukssektorn.
– Genom att använda irreguljära immigranter blir det billigare, samtidigt som vinsten ökar. Just för att öka vinsten, som ständigt måste öka, måste man försöka minska arbetskostnaderna.
Shahram Shosravi säger det självklara. En av hans informanter, en arbetsgivare, uttryckte det på ett än mer klockrent sätt: »En illegal invandrare har en röd extraprislapp på sig: 50 procents rabatt«.
– Så funkar det i denna galna värd som vi lever i där man jagar större och större vinster och mer och mer konsumtion. Även den lägre medelklassen ska konsumera jävligt mycket, säger Khos-
ravi, det sista med emfas, och fortsätter:
– Det handlar inte om att konsumenter och arbetsgivare inte har råd. Vi pratar om rika människor som inte betalar för sig. Det handlar om hur människor värderar dessa andra människors arbete och tid. Den iranska kvinnan som städar är inte värd 150 kronor, bara 50 kronor.

Khosravis informanter, som i stort sett alla har arbeten, undviker samtliga innerstaden, nöjesplatser och andra offentliga sammanhang. De går aldrig mot röd gubbe: att befinna sig i Sverige i strid mot lagen påverkar livet in på bara huden. 
Sambandet mellan behovet av arbetskraft och det sätt på vilket de papperslösa immigranternas arbetskraft utnyttjas är inte lika synligt i Sverige som i Spanien, men de drabbade människorna är precis lika rättslösa här som i andra delar av världen.
Exakt hur många papperslösa det finns i Sverige i dag är omöj­ligt att säga. Enligt vissa uppskattningar rör det sig om tiotusentals människor. Samtidigt kan frågan om antalet, som Khosravi poängterar i Om välfärdens gränser och det villkorade medborgarskapet, vara politiskt sprängstoff:
»Den suveräna makten behöver och kräver ’kunskap’ i form av siffror och statistik för att få en uppfattning om ’problemets’ storlek. Att räkna upp är en maktmekanism för att ’konstruera’ och synliggöra ’illegala invandrare’ som kategori« (sou 2006: 37, s. 292).
De röda extrapislapparna på rättslösa arbetare bär upp världens viktigaste ekonomier. Utan usa:s mellan 12 och 30 miljoner »illegala« invandrare skulle den amerikanska ekonomin kollapsa. Enligt vissa beräkningar gör papperslösa exempelvis en fjärdedel av allt jobb inom jordbruket. Men denna exploatering av en grupp arbetare utan rättigheter sker inte bara i väst:
– De kapitalistiska centrumen i London, Paris eller Stockholm har större likheter med Tokyo och Dubai, medan periferier som Albanien har större likheter med Pakistan och Bangladesh. Det är inte geografin utan snarare koncentrationen eller avsaknaden av kapital som det handlar om.

I en rapport som publicerades i mars 2007 av Amnesty International, China, Internal migrants: Discrimination and abuse – The human cost of an economic »miracle«, lyfts till exempel fram att de 150-200 miljoner interna flyktingar som »göder Kinas ekonomiska tillväxt behandlas som andra klassens medborgare«. Bland annat möjliggörs detta genom hukou-systemet, som innebär att arbetare som flyttar måste registrera sig hos lokala myndigheter och söka temporära arbetstillstånd. Processen är ytterst krånglig. Diskriminering är enligt Amnesty International vanligt och de som inte lyckas ta sig igenom systemet lämnas helt utan lagligt skydd.
Vidare står det i rapporten: »Efter att ha byggt upp Kinas moderna, skimrande metropoler återvänder det stora flertalet till landsbygden. De har tjänat de urbana privilegierade centrumen bara för att genast skickas därifrån«.
Likheterna mellan människors situation i Kina, Sydeuropa, usa och Sverige är att staten upprätthåller ett på många håll militariserat system där de mänskliga rättigheterna sätts på undantag. En parallell skulle kunna dras till situationen för arbetare i de ekonomiska frizonerna runt om i världen:
– Det är en lek med historien och begreppen att kalla det för slaveri. Trots allt pratar vi om olika grader av våld och olika grader av tvång. Men vi pratar om en total frånvaro av rättigheter och ingen kontroll över ens kropp och den egna arbets­kraften, säger Shahram Khosravi.
– Alla aspekt av människornas liv har politiserats och orga-
niserats kring medborgarskapet. Och om människorna saknar detta medborgarskap, så räknas de inte, man blir en icke-människa.

När det gäller frågan om »icke-människorna« bör det poängteras att synen på dessa, inte minst i Sverige, är på väg att förändras. Dåvarande statsrådet Mona Sahlin (s) begärde till exempel en utredning kring frågan om att ompröva medborgarskap efter avslöjandet i Dagens Nyheter att en ligaledare mutat till sig medborgarskap.
SOU 2006:2 föreslog en grundlagsändring. Tidigare har det inte funnits någon »återkallelsemöjlighet« av den anledningen att det har ansetts leda till två sorters medborgarskap, ett definitivt och ett som går att ompröva. Men för utredaren Marianne Eliason räcker det inte längre med att ställa en immigrant som begått oegentligheter inför rätta. Om förslaget går igenom befästs enligt Khosravi ett »tillstånd av ’kvasimedborgarskap’«:
– I nationalstatssystemet blir mänskliga rättigheter detsamma som medborgliga rättigheter. Det finns inget utrymme för dem som saknar medborgarskap. Du måste vara medborgare, annars förlorar du dina rättigheter. Det har skapats två kategorier: medborgare och icke-människor, dessa blir »resten«, ej längre människor.