Det är långt ifrån enbart kvalifikationer som räknas in när en anställd väljs ut till en tjänst eller får sin plats i arbetsorganisationen. Individen försvinner in i en grupptillhörighet och bedöms efter föreställningar om den. Sådana föreställningar påverkar också vem som får kallas anställd/arbetare, vilket kan få följden att
arbetare ställs mot varandra.
Eva jobbar i en exklusiv modebutik på Östermalm i Stockholm. Butiksägaren tycker att hon är en bra representant för butiken. Hon är etnisk svensk och uppvuxen i en överklassfamilj på Östermalm. Eva är en tjej strax över 20, blond, långt rakt hår, diskret makeup, slank, ett uttryckslöst ansikte en bra representant bedöma om den som kommer in i butiken är värd att ge uppmärksamhet. I den svenska filmen Darling, där Eva är huvudpersonen, kan vi se hur ansikte och kropp vägs in i vem som anses lämpad för jobbet.
Forskaren Paula Mulinari har i fältstudier intervjuat tio kvinnor och män som är anställda inom hotell- och restaurangbranschen i Malmö. Alla har ett arbete där de möter kunder. I intervjuerna kommer det fram hur kroppar kodas för att passa in i arbetsdelning och arbetsuppgifter. Enkelt uttryckt vilka kroppar som passar som företagets »ansikte utåt« och vilka som passar att stå böjda över diskbänken. Kroppens plats i arbetsdelningen mäts genom filter av vithet, särartstänkande om kön och sexualitet, sexualisering och exotism. Många forskare och aktivister har intresserat sig för förhållandet mellan kapitalism, rasism och sexism. Historikern Immanuel Wallerstein menar i Ras, nation, klass att rasismen och sexismen gör det lättare för kapitalismen att skikta arbetarklassen och sätter modernitetens idé om universalism på undantag. Paula Mulinari ställer i sin artikel Den andra arbetskraften i Arbetslivets (o)synliga murar, SOU 2006:59, frågan om inte rasismen och sexismen »också förändrar formerna för hur arbetet ska utföras, exempelvis genom krav på mer arbete under samma tid eller att de anställda ska utföra arbetet på ett annat sätt (till exempel genom att tvingas vara ’exotiska’)«.
I Mulinaris intervjuer berättar Leila, som jobbar som servitris, att en manlig arbetsgivare uppmanat henne att vara mer sexig. Gäster har kommenterat hennes utseende på ett exotiserande sätt, vilket samtidigt är ett sätt att befästa svenskhet eller europeiskhet. Informanten Miguel, som också är servitör, säger: »Jag vet inte hur det går till, men även om det inte är så att jag är anställd för att diska hamnar jag oftast i disken.«
Det sätt på vilket kropp, utseende, kön och »ras« placeras i arbetsorganisation efter vad som säljer säger också någonting om vad arbetsgivaren anser ger arbetsplatsen status. Vithetens status blir tydlig när Leila och Susana i fältintervjuerna berättar om den tid då de jobbade på ett bageri som ägdes av invandrare. Ägarna ville få bort »invandrarstämpeln« genom att låta de av de anställda som var svenskar eller såg svenska ut möta kunden.
Arbetsgivarens placering av de anställda i arbetsorganisationen, som bestämmer arbetsuppgifterna, påverkar den anställdes inflytande över sitt arbete. Även anställningsformen påverkar inflytandet, men också möjligheterna att självständigt styra över sin livssituation.
Forskaren Paulina del los Reyes skriver i förra numret av Mana att kapitalets transnationalisering, de gränslösa arbetsplatserna, de nya formerna att organisera arbetet och de instabila anställningsvillkoren ger upphov till en mängd olika positioner som löntagare. Detta skapar nya rangordningar inom arbetarklassen.
Vad många ser som arbete erkänns inte alltid som arbete. Allt arbete räknas inte. Det sätt på vilket arbete definieras bestämmer också vem som är arbetare/anställd eller arbetsgivare. Allt detta får effekter som inte alltid är självvalda.
Begreppet arbete har under industrialismens framväxt i Europa kommit att stå för lönearbete som ska försörja en familj och arbetsplatsen är utanför hemmet. I en feministisk analys är försörjning både ett ekonomiskt och ett socialt ansvar. Det arbete som krävs i hemmet, som varierar beroende på hur hushållet ser ut, ingår i analysen av arbete.
Men hemmet är också en arbetsplats för lönearbete. Chandra Talpade Mohanty, professor i Women’s Studies, anser att hemarbetet spelar en avgörande roll i dagens globala kapitalistiska ekonomi (se hennes bok Feminism utan gränser). Varuproduktion i hemmet har förekommit jämsides med produktionen av varor i fabriker. I dag då antalet jobb ökar inom servicesektorn utförs många avlönade tjänste- och servicejobb i hemmet. Det kan handla om försäljning av abonnemang, marknadsundersökningar eller försäljning av telefonsex. Om arbetet som utförs i hemmet får status som extraarbete eller lönearbete ges hänger ihop med föreställningar om kön och »ras«.
Mohanty menar att om »hemarbetaren«, som ofta är kvinna, analyseras som en lönearbetare kan hon »upptäckas« som arbetare och kräva lika rätt till ersättning och rättigheter som andra arbetare. Med en sådan analys kan vi också lättare få syn på aktörer och motstånd som inte initierats av fackföreningar, politiska grupper eller feministiska grupper. I ekonomiska frizoner med tillverkningsindustrier, där större delen av arbetarna är unga kvinnor, gör arbetarna motstånd inte genom sina fackföreningar, för några sådana finns inte, utan genom till exempel maskning.
Organisationen sewa, Self Employed Women’s Association, i Indien är ett exempel på hur kvinnor i den informella sektorn kan organisera sig. De producerar varor i hemmet som de säljer på den lokala marknaden. De kan kallas för självanställda, en växande anställningsform i den globala ekonomin. sewa har i dag 800 000 medlemmar och är medlem av den fackliga internationalen International Trade Union Confederation (ITUC).
Leila, Miguel och de andra som ingår i Mulinaris fältundersökning visar i sina svar att de är medvetna om den åtskillnad och skiktning baserad på kön och »ras« som görs på arbetsplatsen.
I bästa fall hittar de olika sätt att undvika diskriminering och rasism. När de anställs för kortare tid har de lättare att distansera sig från diskriminering, men också att konfrontera dem som diskriminerar. Om de anser sig ha råd och tror att de kan få upprättelse med fackets hjälp går de med där. Om däremot Svetlana som inhyrd städare på hotellet eller restaurangen har f-skattsedel kan hon inte gå med i någon fackförening inom lo.
När LO:s avtalssekreterare Erland Olauson fick frågan om lo skulle erbjuda fackets tjänster åt en självanställd som jobbar med hushållsnära tjänster svarade han nej. Han anser att lo inte har verktyg för att ge självanställda samma stöd som anställda. Men det handlar också om lo:s position som part på arbetsmarknaden. Om det bland medlemmarna skulle finna både anställda och självanställda, som juridiskt är arbetsgivare, skulle det riskera att minska lo:s styrka i kollektivavtalssystemet.
En följd av det kan bli att vissa arbetare som här till arbetarklassen inte får plats som medlemmar i en organisation som omfattar sådana yrken som räknas som arbetaryrken. Då är vi tillbaka vid de los Reyes, som menar att behovet av ett klassperspektiv också förutsätter »ett ställningstagande mot andra relationer av förtryck och en kritisk granskning av kategorin klass«.
