(Illustration Jan Petterson)

Med jämna mellanrum kan man höra röster som hävdar att klass är en glömd och förbisedd fråga. Att debatter om jämställdhet och etnisk diskriminering skymmer den klassojämlikhet som sakta men säkert håller på att stärka sitt grepp i det svenska samhället. Det finns naturligtvis all anledning att värna om en seriös och allsidig genomlysning av hur ojämlikhet och makt ser ut i dagens Sverige. Men frågan är också vad som efterlyses när ett klassperspektiv förs på tal. Klass är minst sagt ett mångtydigt begrepp och därför kan det vara relevant att även diskutera vad som definieras som klass och varför (och av vem) klass uppfattas som viktigt.

Talet om att klassperspektivet är nödvändigt innehåller inte sällan en undertext som vill göra gällande att klass är viktigare än andra relationer av förtryck, mer fundamental och därför värd en djupare analys, större intresse, mer forskning etcetera. Att (åter)uppväcka klassfrågorna blir på så sätt att vända blicken mot den mest centrala sociala konflikten och att samlas kring den mest fundamentala politiska kampen. Inte nog med att ett sådant synsätt ignorerar att klass inte är en enhetlig kategori – att klassrelationer inte kan frikopplas från samhällets heteronormer, strukturell rasism och könsstrukturer – är även själva tanken om en fundamental (och viktigare) social konflikt problematisk. Man kan genast ställa frågan om vilka kamper som blir sekundära och oviktiga. Vilka problem hamnar i skymundan?

Än mer problematiskt är kanske att förespråkarna för ett klassperspektiv inte verkar ha tagit intryck av de senaste årens debatt om hur makt och ojämlikhet konstrueras. I stället verkar de vara upptagna med att (åter)skapa (d)en stor(a) berättelse(n) om samhällets grundläggande problem. Den som ska kunna ge oss alla svar, eller åtminstone de viktigaste.

Det är nästan banalt att påpeka att klasstillhörigheten har många ansikten och att klasspositionen endast ger en begränsad inblick i en människas erfarenheter. Ändå kan det vara viktigt att upprepa detta, inte minst därför att intresset för klassfrågor ofta hävdas i konkurrens med andra kamper och andra perspektiv. Etniska tillhörigheter uppträder aldrig isolerat, i en renodlad form, utan genomkorsas och sammanflätas med andra kategoriseringar. En arbetarklassbakgrund innebär olika saker för kvinnor och män. En position i medelklassen innebär inte samma fördelar för invandrade som för »svenskar«. Nutida röster om klass påminner mig om den traditionella feminismen som ser en fara i att antirasistiska röster hörs i det fältet. Eller om feminister som tycker att debatten om hbt-frågor försvagar vunna positioner. Enligt min uppfattning tenderar dessa ställningstaganden att reducera maktfrågan och än värre, begränsa möjligheterna att skapa breda allianser mot ojämlikhet.

Min vän l har bestämt sig för att gå ur facket. Efter många år inom vården och flerårig erfarenhet som fackligt ombud tröttnade hon till slut. Genom åren hade hon lärt sig att parera den nedsättande attityd som hon ofta mötte vid fackliga aktiviteter och i kontakt med arbetsgivare. Hon hade också vant sig att förklara varför hon kom till Sverige och visste tidigt att det var bättre att hålla tyst om sin universitetsutbildning och medelklassbakgrund i hemlandet. Att hon nu ger upp handlar emellertid inte i första hand om att känna sig osynlig och ifrågasatt utan främst om frustrationen inför ett arbetarkollektiv vars ideal tycks vara medelklassens tillvaro; »De flesta på min arbetsplats röstade blått och skryter om deras gubbars löner och om deras radhus och semestrar på Gran Canaria, vad har jag med dem att göra?«.

Det kan verka paradoxalt att just l reagerar på sina arbetskamraters medelklassdrömmar men det är kanske erfarenheten av sin egen klassresa som gör henne uppmärksam på bristen på klassmedvetenhet bland dem. Men det är också andra saker som skaver. Dessa medelklassdrömmar korsar också andra normer för vad som är önskvärt och riktigt: den heterosexuella (kärn)familjen, den självklara vitheten, distanseringen från alla som hotar den etablerade ordningen; arbetslösa, marginaliserade, ungdomar och alla som inte »gör rätt för sig«. l retar sig på sina arbetskamraters försök att upprätthålla en livsstil där hög konsumtion ger flest statuspoäng och pekar därmed på en öm punkt: är klass en fråga om strukturer eller om livsstil?

Man behöver inte gå tillbaka till marx för att konstatera att en strukturell position inte nödvändigtvis innebär att man är medveten om sin egen roll i en maktstruktur. I den marxistiska traditionen har begreppen klass i sig och klass för sig använts för att skilja mellan arbetarnas strukturella position inom kapitalismen och arbetarklassens historiska uppgift att förändra den. Men även andra författare har påpekat hur arbetarkollektivet skapas i en pågående process där definitionsfrågan, och inte minst vad en arbetare förväntades vara (och inte vara) har varit och är en maktfråga. Klass är därför ingenting som är utan något som görs, hela tiden i processer av identifiering och avidentifiering som konstruerar gemenskap genom att distansera sig från andra. Arbetarklassen blev manlig, vit och heterosexuell. Manliga arbetares villkor blev också normerande för hela arbetarkollektivet. Och även om kvinnors inträde i arbetslivet har förändrat arbetarklassens sammansättning har den manliga normen funnits kvar. Och vithetens.

Under de senaste åren har vi sett att kapitalets transnationalisering, och framväxten av nya former att organisera arbetet ger upphov till en mängd olika positioner som löntagare. Informationsteknik och gränslösa arbetsplatser, vidbehovsanställningar och instabila anställningsvillkor är fenomen som skapar nya hierarkier inom arbetarklassen. I tjänsteproduktionens spår är arbetskraftens egenskaper (könstillhörighet, hudfärg, medborgarstatus, ålder med mera) ett allt viktigare inslag i lönesättningen och anställningsvillkoren.

En fråga som därmed infinner sig är vad sexism, rasism och heteronormen har för effekt på klassammanhållningen. Vad innebär ett klassperspektiv när vissa medlemmar av klassen ser ner på andra? Att hävda behovet av ett klassperspektiv förutsätter också ett ställningstagande mot andra relationer av förtryck och en kritisk granskning av kategorin klass. Här kan ett intersektionellt perspektiv vara användbart. Det gäller att undersöka hur klass konstitueras i ständigt pågående processer av maktutövande, där bland annat etnicitet, sexualitet och kön också blandas in och samverkar. Och det handlar också om att kunna se bortom ett perspektiv där fokus är på livsstil, konsumtionsmöjligheter och illa dolda förhoppningar om klassresor. Om man går tillbaka till klassbegreppets grund i exploateringsrelationer inom kapitalismen är det uppenbart att en klass – som arbetarklassen – rymmer ett myller av olika sociala positioner. Dessa positioner skapas inte oberoende av varandra, utan transformerar och perforerar varandra i ett komplext nät av relationer av över- och underordning. Kampen mot ojämlikhet kan därför förverkligas inom ramen för breda politiska allianser och identitetsöverskridande strategier. •