Mana - En mor mot en myndighet

Hem

- - - - - - -

Manas arkiv

Nyheter

- - - - - - -

- - - - - - -

- - - - - - -

Om oss

Vem är inloggad
Vi har 83 gäster online

RSS

payday loan

payday loans

uk payday

buy viagra buy cialis buy levitra buy kamagra buy propecia buy zithromax buy flomax buy viagra soft buy viagra brand buy cipro buy cialis soft buy lasix buy amoxil buy cialis brand buy lexapro buy diflucan buy accutane buy flagyl buy nolvadex buy deltasone buy synthroid buy excel x buy bactrim buy nexium buy clomid buy plavix buy celexa buy paxil buy celebrex buy cytotec

En mor mot en myndighet

2006-10-30

Zahras kamp för att få tillbaka ansvaret för sin dotter kan bäst beskrivas som David vs. Goliat. Men nu finns också experter som lägger tyngd bakom hennes historia och som påstår att skräckfantasier driver socialtjänsten.

Zahra tappar fattningen, men torkar snart bort tårarna. Det är nu flera månader sedan hon fick träffa sin dotter. Socialnämnden i Lund har ingen plan för återförening och vill att hon ska acceptera att förbli umgängesförälder.
– Aldrig i livet, jag kommer att kämpa tills jag får tillbaka min lilla prinsessa, säger Zahra och sträcker fram fem sidor. »Sammanfattning av mitt och min dotters plågade liv«, står det att läsa som rubrik. Denna text har hon försökt få redaktioner runt om i landet att läsa och därigenom förmå dem ta sig an hennes fall.
I centrum finns den femåriga dottern. Att hon under sitt korta liv varit med om alldeles för mycket är alla överens om.
Samtidigt finns två kolliderande tolkningar av verkligheten. Den ena är en desperat kvinnas vars högsta önskan är vara mamma till sin dotter. Den andra är socialtjänstens som med sitt tolkningsföreträde hänvisar till barnets bästa.
– Jag har svarat på dina frågor på det sätt jag bedömer att jag kan, utifrån de hänsyn jag måste ta. För min del sätter jag härmed punkt, förklarar Nina Bergfors, enhetschefen på avdelningen för barn och familj i Lunds kommun. Hon har valt att kommentera ärendet via ett kort samtal, via e-post med svar på åtta frågor samt via ännu ett mejl, som endast innehöll citatet ovan.

Mer än ett år har nu gått sedan dottern placerades i familjehem. Och sedan dess har Zahras vardag blivit en kamp mot de sociala myndigheterna, och mot bilden av henne som aggressiv och galen. Mot att socialtjänsten lagt dövörat till och mot en omöjlig situation som hon slåss för att komma ur.
– I dagsläget är det viktigaste att få till stånd ett stabilt och bra fungerande umgänge mellan dottern och Zahra. Socialförvaltningen arbetar intensivt med detta i dialog med Zahra, förklarar Erland Stensson (v), som fram till valet var socialnämndens ordförande.
Denna dialog uppfattar Zahra dock som fruktlös. Att samarbetat inte fungerar med tjänstemännen vittnar flera av Zahras stödpersoner om, även om enhetschefen inte medger detta.
– De lyssnar på mina ord och sedan gör de tvärtom, säger Zahra.
Gång på gång har hon försökt få socialnämnden att byta handläggare men aldrig fått gehör. »Kontinuitet« är det bästa för dottern, uppges som skäl.
Samtidigt, allteftersom tiden går, ökar avståndet varje dag till flickan. Det kan ses som Davids kamp mot Goliat, en mamma mot en myndighet. Sedan ett år har Zahra dock regelbundet fått stöd från Hjärnhälsan i Lund och specialistläkaren i psykiatri Peter
Bosson.
– Min uppfattning är att hon kan fungera som en bra mamma, säger han och plötsligt finns en expert som ger tyngd bakom Zahras ord och historia.

Utredningen som hjärnhälsan gjort, den första i sitt slag trots att socialtjänsten arbetat med modern i flera år, viftas likafullt bort som irrelevant av socialnämndens tjänstemän, de som har det praktiska ansvaret för utredningen och planeringen av fallet.
Peter Bosson säger sig ha förståelse för att rättsväsendet måste ha en säkerhetsmarginal när det gäller barn som far illa, men påpekar att i detta fall finns ytterst lite som belägger att hans patient är olämplig som mor.
– I vanliga fall måste saker beläggas. Socialtjänsten har i detta fall byggt upp sitt arbete på tolkningar och skräckfantasier, säger han.
En av dessa tolkningar är att Zahra misshandlat sin egen dotter.
I det omfattande ärendet finns det egentligen bara ett dokumenterat tillfälle då dottern farit fysiskt illa och där modern pekats ut som förövare. Denna händelse, i slutet av september 2003, är upprinnelse till att socialtjänsten börjar arbeta för att dottern ska omhändertas.
Dessförinnan hade Zahra sökt sig gång på gång till socialtjänsten efter bland annat en extremt tung graviditet.
Meningarna går isär om vad som hände vid detta tillfälle för tre år sedan. Men säkert är att dottern fått flera blåmärken på kroppen tillfogade i en situation då en annan person, förutom Zahra, också befunnit sig tillsammans med flickan.
Socialtjänsten väljer att tro att förövaren är Zahra. Men enligt länsrätten förtjänar denna anklagelse ingen tilltro, bland annat då den andra personen har flera allvarliga trovärdighetsluckor i sin berättelse. Beviskraven vid denna typ av fall är inte lika höga som vid brottmål. Och kammarrätten gör senare en något annorlunda bedömning, vilket socialnämnden påpekar vid frågan om varför de håller fast vid anklagelsen.

Parallellt med socialtjänstens arbete har flera händelser uppmärksammats där barn farit illa. Ökningen av antalet anmälningar till både polisen och socialtjänsten om barnmisshandel har gjort att många uttryckt en allmän oro för att barn i ökad utsträckning far illa.
I Sverige tvångsomhändertogs 6 453 barn och ungdomar år 2004 och antalet i samhällsvård ökade kraftigt under hela 1990-talet. I en rapport från Socialstyrelsen 2006 konstateras samtidigt att barn och ungdomar som varit placerade i familjehem eller institutionsvård löper stor risk att utvecklas ogynnsamt i flera avseenden, och är överrepresenterade bland dem som blir psykiskt sjuka och begår självmord. Denna rapport är Zahra bekant med. Hon känner därför en stor oro inför framtiden, oavsett hur det blir.
Med papper utspridda över hela bordet i ett av Kvinnoforums samtalsrum i Lund lutar hon sig långt tillbaka i stolen. Hon berättar att hon är utmattad av alla bakslag, på att försöka bevisa sin duglighet för människor som av samhället fått rätten att avgöra hennes värde. En gång drömde hon om att bli hudterapeut, i dag drömmer hon bara om sin dotter.
– Jag har mina brister. Men de är inte så allvarliga som de påstår, säger hon och tar fram ett foto på dottern ur plånboken.
Det har enligt socialtjänsten funnits tre grundläggande problem som omöjliggör henne som lämplig mamma och för att börja planera en återförening med dottern.
Det första är att hon inte kunnat försvara dottern i konflikten med barnets pappa. Men från att ha levt i ett konfliktfyllt förhållande lever de nu var för sig men har enats om att göra allt för att få tillbaka flickan. Och detta innebär, berättar de båda, att de lägger sina känslor och tidigare konflikter åt sidan. Dessförinnan hade hon anmält honom för misshandel ett tjugotal gånger, installerat en larmtelefon i sitt hem, flyttat till en mer svåråtkomlig lägenhet och bytt lås fyra gånger. Situationen var väl känd hos polisen, kvinnojouren och även hos socialtjänsten.
I detta sammanhang levde den då ettåriga dottern.
– Jag flyttar till Norrland om det är mig det är fel på, säger barnets pappa i dag.
När länsrätten som första instans prövar ärendet 2003, upphävs, efter 41 dagar med omedelbar verkan, omhändertagandet av dottern som gjorts efter ordförandebeslut av socialnämnden.
Det är väl belagt att det innebär en risk för barnets psykiska hälsa att tvingas se eller höra våld i hemmet. Inför förhandlingen har socialtjänstens fokus därför till stor del legat på att dottern inte har ett tryggt hem. Men i stället riktas hård kritik i domen mot hur ärendet hanterats.
»Enligt länsrättens mening (har det) ankommit socialtjänsten att ge Zahra det skydd och det stöd som hon har behövt för att undvika misshandel i sitt eget hem. Enligt vad som kommit fram i utredningen har socialtjänsten inte gjort det (…) Det kan därför inte läggas Zahra till last att hon brustit som vårdnadshavare genom att låta dottern bli vittne till våld.«
Länsrätten pekar i stället på att socialnämndens uppgift i framtiden bör vara »att på olika sätt stärka Zahras möjligheter att undvika detta (våld)«. Socialnämndens dåvarande ordförande Erland Stensson (v) håller dock inte med om kritiken. Och man väljer därför, innan någon ny åtgärd testats, att överklaga ärendet till kammarrätten.
Trots den skarpa kritiken från länsrätten fick samma handläggare fortsätta arbeta med Zahra. Är det rimligt?
– Ja. Kammarrätten, som ju är en högre förvaltningsdomstol än länsrätten, gjorde samma bedömning som socialnämnden, säger Stensson, och påpekar samtidigt att han svar begränsas av hänsyn till barnet.
Socialtjänstens resonemang bygger bland annat på att Zahra, trots alla anmälningar mot barnets pappa om våld, i vissa fall sökt sig till honom. Länsrätten bedömning, den lägre instansens, är emellertid att detta berott på tvetydiga signaler från myndigheterna, vilket går i linje med forskning som sociologen Maria Eriksson presenterat. Denna visar att strävan att få umgänget med barnet att vara en gemensam angelägenhet kan leda till att kvinnor tvingas stå ut med än mer våld och hamnar i en omöjlig situation.

Enligt socialnämndens tjänstemän har Zahra även varit olämplig som mor på grund av hennes problem vid matbordet med flickan, som misstänktes skulle leda till ätstörningar. »Zahra är anmärkningsvärt orolig för att dottern får för lite att äta att hon är hungrig och att hon är mager.«
Nya fakta presenteras inte i och med överklagandet till kammarrätten. Men enligt socialnämnden är den enda möjligheten att komma tillrätta med barnets problem med maten att domstolen beslutar om omhändertagande av flickan enligt lvu, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Resonemanget bygger på att Zahra inte frivilligt vill underordna sig socialtjänstemännens förslag till åtgärder.
Kammarrätten konstaterar att det »är mycket allvarligt när en dålig relation skapar stora problem vid en så alldaglig och basal situation som i samband med barnets måltider« och tar fasta på socialtjänstens ståndpunkt.
Mer än så finns egentligen inte. Zahra hade länge försökt få till en utredning där det framgick hur dottern påverkats av de brister som socialtjänsten påstod att hon hade och har. Men inte ens en viktkurva presenterades. Men att uppsöka Ätkliniken i Lund, som hon på eget initiativ gjort för att komma till rätta med situationerna vid matbordet, ansågs inte tillräckligt.
Enligt psykiatrikern Peter Bosson kan det naturligtvis finnas andra faktorer än moderns beteende som orsakar problemen vid matbordet.
– Jag trodde det behövdes mer kött på benen för ett så allvarligt ingrepp från rättsväsendets sida, säger Peter Bosson.
Resonemangen som länsrätten gjort, som skulle kunna förklara en avig inställning till den erbjudna vården, är plötsligt bortblåsta i kammarrättens beslut.
Forskaren Keith Pringle påpekar i en statlig utredning att yrkesverksamma och forskare i Sverige undvikit att fundera kring frågor om rasism och betonar avsaknaden av fokus på ojämlika maktrelationer inom utbildningen av socialarbetare.
I Sverige är det få som ur ett kritiskt perspektiv studerat hur socialtjänsten arbetar och förhåller sig till föräldrar med utländsk bakgrund. Dessa barn är dock överrepresenterade bland dem som omhändertas. Kanske är invandrare som grupp helt enkelt sämre föräldrar. Zahra är emellertid övertygad om att hon som invandrare och muslim blivit orättvist behandlad.
Möjligheten att flytta till ett behandlingshem, Gördbygården, erbjuds Zahra efter kammarrättens dom. Där ska moderns brister åtgärdas och dotterns utveckling övervakas under sex månader. Här märks det direkt att Zahra inte fungerar. I dag kallar hon stället för »fängelse«.
»Om du av någon anledning inte vill fullfölja denna planering kommer vi att familjehemsplacera din dotter«, skriver socialnämnden i ett brev. Tiden på behandlingshemmet förlängs trots detta, först med sex månader och sedan med ytterligare fyra.

Den tredje bristen, förutom problemen vid matbordet samt konflikterna i hemmet, som enligt socialtjänsten omöjliggör Zahra som vårdnadshavare till sin dotter är att hon är dokumenterat aggressiv. En »lång rad incidenter av aggressiv karaktär« gjorde ett fortsatt arbete på behandlingshemmet omöjligt. Förutom rapporten från Grödbygården hänvisas till incidenter då Zahra farit ut i samband med möten med socialtjänsten.
Vad tror ni att Zahras aggressivitet bottnar i?
– Några funderingar om orsaker tänker inte jag gå in på. Socialtjänstens uppgift här är att bedöma hur moderns svårigheter påverkar dottern, säger enhetschefen Nina Bergfors.
– Om man tar till sig att hon levt i en ytterst trängd situation är det inte svårt att förstå hennes beteende, svarar psykiatrikern Peter Bosson.
Efter tiden på behandlingshemmet avgörs ärendet än en gång i både länsrätten och, efter överklagande från Zahra, även i kammarrätten. Med behandlingshemmets utlåtande som grund placerades dottern hos en familj.
Det har nu gått mer än ett år sedan dess. Flickan har hunnit bli fem år. Och om ett par månader avgör domstolen än en gång om omhändertagandet ska bestå.
Zahra har vid flera tillfällen försökt få socialtjänsten att lista de brister som hon måste åtgärda för att återfå sin dotter och frågat varför hon inte får adekvat stöd och hjälp för att överbygga de påstådda problemen. Något bra svar har hon inte fått.
»Vad som förekommit i målet ger inte stöd för att det har skett någon egentlig förändring av Zahras omsorgsförmåga«, slog kammarrätten fast i den senaste domen från 2006. Enda sättet att få tillbaka ansvaret för flickan är således att bevisa att bristerna som föranledde lvu inte består.
Detta kan liknas vid en Kafkalikande situation. För att lyckas med detta måste hon kunna presentera varaktiga förbättringar. Något som är ytterst svårt då möjligheten att träffa flickan är kraftigt beskuren. Orsaken till att det blivit så här är att det i dagsläget inte finns någon tanke på att hon ska återfå ansvaret för flickan.

Med tanke på ärendets känsliga natur har Hjärnhälsan gjort en extra noggrann utredning och kommit fram till att det inte går att fastställa att patienten lider av någon specifik sjukdom, något som misstänktes med tanke på kraftfullheten i socialnämndens agerande: Placeringar enligt lvu ska så långt som möjligt vara tidsbegränsande med återförening som mål.
Efter att ha konsulterat två andra psykologer, gjort omfattande tester, formulerar Peter Bosson en skrivelse till socialtjänsten i Lund. »Bästa samarbetspartner«, börjar han och föreslår ett möte där man kan diskutera den uppkomna situationen.
Svaret han får är kort: Ett sådant behov finns inte, enligt Nina Bergfors.
– Peter Bosson har vid ett tillfälle kontaktat Nina Bergfors och erbjudit en samspelsbedömning av dottern och Zahra. Nina Bergfors tackade nej eftersom Grödbygården nyligen hade gjort en grundlig sådan, förklarar Erland Stensson, på frågan om inte Peter Bossons kunskap kan vara värdefull för hur de ska tackla sitt arbete.
Till skillnad från vad den före detta ordföranden i socialnämnden uppger, har dock fler kontaktförsök gjorts. Dessutom, i det första brev som skickas till socialtjänsten, föreslår Peter Bosson en lunch där de berörda parterna ska samtala kring de »central innehållsfrågorna«. Alltså de grundläggande problemen, Zahras påstådda aggressivitet, konflikten med barnets far och matsituationerna, i stället för att som i domstolarna »formalisera« uppgiften.
Kort efter det första brevet formuleras ännu en skrivelse: En oberoende utredning skulle kunna visa sig givande. I svaret från socialförvaltningen framgår dock att de inte har något »behov att få utredningen granskad«. Orsaken är att Hjärnhälsans slutsatser inte ifrågasätts.
– Han är en vuxenpsykiatriker och säkert mycket bra att bedöma Zahra ur vuxenpsykiatrisk aspekt. Vår utgångspunkt är föräldraskapet, relationen till dottern och deras samspel, det bedömer inte en vuxenpsykiatriker, säger Nina Bergfors.
Peter Bosson, som reagerar på att enhetschefen verkar tro att det går att frånkoppla en undersökning av en individ och hur denne är som mor, bedyrar att han har stor respekt för observationer gjorda över tid. Samtidigt tillägger han att det antagligen är så att socialtjänstens inledande bedömning gjort att patienten fått fel stöd på fel plats.
– Fallet är anmärkningsvärt, vi på Hjärnhälsan är inte ofelbara, men det känns som om de tror sig sitta med facit, säger han.

Fotnot: I citat där dotterns namn uttalas har de ersatts med »dottern«.

Äldre artiklar

Projekt ur spår -2006/10/30
Orättvis rättvis handel -2006/10/30
Den springande punkten -2006/10/30
Human Rights – Turkish Style -2006/10/30
Dödshotad skrattar makten i ansiktet -2006/10/27

Nästa sida>>

[ Tillbaka ]

Sök i textarkivet

Besök våra sponsorer

Annons:

Bra tidningar

Kolla även:

buy viagra online

cheap viagra online

Index page