»Vi är rädda«, står det på barnens plakat, »Vi er bange«. Tillsammans med sina föräldrar demonstrerar de på Kultorvet i centrala Köpenhamn en dag i slutet på augusti i år.
Det är ett populärt torg och en strid ström av köpenhamnare passerar mellan regnstänken över torget. Några stannar upp och tittar på bilder och brev som barnen satt upp på skärmar. Andra skyndar snabbt förbi utan att vilja ta emot lapparna som erbjuds dem.
Vad är de här barnen rädda för? De är romer. Tillsammans med sina föräldrar har de sökt asyl undan krig och förföljelse i sitt hemland Kosovo. Dit vågar romer­­na inte återvända.
Romerna är de glömda offren för kriget på Balkan. Före Nato-invasionen bodde mer än 150 000 romer i Kosovo, som varit deras hemland i många hundra år. Sommaren 1999 flydde de i tusental, bortjagade av hemvändande albaner som anklagade dem för att ha varit medlöpare åt serberna. Många romska hem har blivit nedbrända eller övertagna av albaner. De uppemot
10 000 romer som finns kvar eller har återvänt lever i ständig skräck för överfall från den albanska majoritetsbefolkningen.
Men den danska regeringen vill inte ge romerna skydd. De har fått avslag på sina asylansökningar. fn:s flyktingkommissariat unhcr och fn:s militära administration i Kosovo unmik avråder från tvångsavvisningar av romer till Kosovo. De kan inte garanteras skydd. Danmark har därför hittills inte vågat verkställa avvisningarna men har sett till att göra tillvaron i Danmark så outhärdlig som möjligt för att pressa romerna att vilja lämna landet.
De asylsökande som fått avslag har placerats på olika flyktingförläggningar som i Danmark drivs i Röda Korsets regi. Många har bott här i flera år, och en del av barnen som nu demonstrerar är födda i flyktingförläggningen.
Men det är bara en tidsfråga, tror romerna, innan dansk polis  hämtar dem. Under den gångna sommaren har polisen vid ett flertal tillfällen tvångshämtat flera andra asylsökande. De har kommit till förläggningarna vid 5-6-tiden på morgonen och utan förvarning hämtat hela familjer. Inför förfärade grannar som har väckts av larm och oväsen vid hämtningarna, har de fått tio minuter på sig att klä sig och samla ihop sina viktigaste ägodelar. De har sedan satts på flygplan tillbaka till sina hemländer.

De nattliga tvångshämtningarna i flyktingförläggningarna har skrämt både barn och vuxna. Den danska människorättsorganisationen Stöttekredsen for flygtninge i fare, som arrangerade demonstrationen på Kultorvet i augusti, har protesterat hos den danska rikspolischefen och beskrivit hämtningarna som brutala. Det är »metoder man använder mot farliga våldsverkare – inte mot några skrämda och ofarliga vuxna och barn på flykt från sitt hemland«, skriver Stöttekredsen.
Hittills har ingen ur den grupp som kallar sig romer tvångsavvisats – men de fruktar att de står närmast på tur. I slutet av september avvisades en ashkalifamilj till Kosovo. Ashkali är en romsk grupp som valt att inte kalla sig romer.
En annan romsk grupp i Kosovo kallar sig sedan 90-talet egyptier, därtill uppmuntrade av dåvarande presidenten Milosevic, som gärna ville framhålla att Kosovo var multietniskt.
Fler olika befolkningsgrupper skulle försvaga provinsens albanska majoritet.
I båda grupperna har romska traditioner tonats ner och man talar oftast inte romani. Det har varit en medveten strategi för att undgå den diskriminering som romerna i århundraden har utsatts för. Ashkali och egyptier har levt mer integrerat med majoritetsbefolkningen och kunnat ha bättre relationer med albanerna.
Det internationella samfundet har anammat den här uppdelningen av romer i tre grupper vilket har konsekvenser för hur man ställer sig till deras asylskäl. Den romska minoriteten betecknas i dag rae – romer, ashkali och egyptier. Många romer är bittra över vad de upplever som de andra gruppernas svek mot sitt ursprung. Splittringen i den romska befolkningen har försvagat minoritetens möjligheter att gemensamt hävda sina rättigheter och krav, inte minst när det gäller att få inflytande vid planeringen av Kosovos framtid.

Tyskland är ett av de värdländer som börjat återsända egyptier och ashkali – efter att först i varje enskilt fall ha fått godkännande av fn-administrationen unmik. Utan ett sådant godkännande har värdlandet ingen rätt att återsända flyktingarna. Detta framhölls av fn:s ombudsman för mänskliga rättigheter i sin årliga rapport (juli 2006). För dem som redan skickats tillbaka är levnadsförhållandena ofta svåra, skriver han också. Det finns fortfarande ingen organisation för att ta emot dem och ge information och service vid återkomsten.
De återvändare som har behov av medicinsk behandling kan inte räkna med någon hjälp. Det gäller i synnerhet personer som lider av posttraumatisk stress eller andra psykiska problem. Sådan psykiatrisk behandling måste slutföras i värdlandet innan de kan återvända, påpekar ombudsmannen.
I Danmark finns omkring 30 avvisade romska familjer – uppemot 200 personer – från Kosovo, som alla lever i Röda Korsets flyktingläger under torftiga förhållanden. De bor oftast hela familjer i ett enda rum. Barnen får en bristfällig skolundervisning utan kontakt med danska barn. Till för någon månad sedan tvingades flyktingfamiljerna leva på »madkasseordning«, en utstuderad konstruktion som innebar att familjerna inte fick några kontanter att köpa sin egen mat för. I stället försågs de med matportioner från flyktingförläggningarna. Madkasseordningen var konstruerad som en ren utpressningsmetod.
Tillvaron i Danmark skulle göras så outhärdlig att de asylsökande hellre skulle välja att åka »hem«. Att de inte har något hem att återvända till tycks i sammanhanget irrelevant.
Protester från romerna och människorättsorganisationer i Danmark har till slut förmått myndigheterna att avskaffa det förnedrande arrangemanget. Vid demonstrationen på Kultorvet visade barnen brev som de skrivit till Danmarks invandrarminister Rikke Hvilshøj. Så här skriver 11-årige Burhan:
»Jag kommer från Kosovo och har bott i Danmark i 5 år. (…) Min högsta önskan är att få bo i Danmark och gå i dansk skola precis som danska barn och vara tillsammans med danska barn. (…) Jag minns inte mycket från Kosovo. Bara att vi måste fly, det kom bomber. De ville skjuta min far och de kommer att skjuta oss om vi åker tillbaka.«
Romer kan man tydligen hantera hur man vill. Europa har sekellånga traditioner av diskriminering mot dessa människor. Kulmen var Hitlertyskland, som förintade romer med samma rasistiska motivering som judar. Mot romerna – ett folk utan eget land, utan mäktiga organisationer och lobbyister, utan stöd av USA – har Europa fortsatt nazisternas raspolitik.

Fakta: Och hur ser de svenska myndigheterna på de asylsökande romerna från Kosovo?
Migrationsverket registrerar inte etnisk tillhörighet och kan alltså inte uppge hur många av de asylsökande som är romer. Däremot registreras modersmål. Eftersom Kosovo inte är ett eget land bokförs de asylsökande som kommande från Serbien och Montenegro. Man kan bara anta att flertalet av dessa har flytt från Kosovo. Under 2005 och 2006 har 1 605 romani-
talande personer sökt asyl i Sverige, enligt statistik från Migrationsverket. Här inkluderas troligen inga ashkali eller egyptier, eftersom deras modersmål mestadels är albanska. 760 har fått avslag och 73 har beviljats uppehållstillstånd. 659 har lämnat landet – avvisade eller på egen hand.
För 101 personer finns alltså ingen redovisning – har de gått under jorden i Sverige?
Hittills har Sverige inte skickat tillbaka romer till Kosovo.
De som avvisats har sänts till Serbien, eftersom de anses ha
med­borgarskap där. Det spelar ingen roll för Migrationsverket att många av romerna inte har någon som helst anknytning till Serbien – och heller inte är välkomna där.
I en rapport i somras från svenska ambassaden i Belgrad hävdas  att situationen i Kosovo generellt sett är bättre för ahskali och egyptier än för romerna, men att det även i de grupperna kan finnas individuella skyddsbehov.
Man hänvisar också till Tysklands överenskommelse med unmik om återsändande av 500 ashkali och egyptier per månad till Kosovo. »I migrationssammanhang«, heter det, »torde Tysklands överenskommelse påverka även svenska förhållanden.«