Gerald simpson är en av de få som i sin skattedeklaration kan uppge legend som yrke. Den av jamaikanska föräldrar födde Manchestersonen har mer än två decennier av produktion att luta sig mot, och hans namn nämns med andakt av artister som David Bowie, Herbie Hancock, Derrick May och Tricky. Hans mytomspunna låt Voodoo Ray från 1988 gjorde han som 19-åring. Den tillhör de mest plagierade och remixade låtarna i musikhistorien.

På fjärde våningen i Tachelesbyggnaden, Berlin, bakom en massiv ståldörr inramad av en kaskad av graffitti, hittar man Geralds typiska signum på en svart, metallisk dörr. Han är ensam i sin studio och på otroligt gott humör, i full färd att förbereda morgondagens livespelning. Gerald Simpson anses vara fadern till såväl acid house, breakbeat som drum and bass, genrer som idag spridit sig runtom hela klotet. Hans livshistoria är delvis en bitter berättelse om rasism, materialstöld, svek och inte minst, rotlöshet. Gerald själv är dock inte bitter, han utsrålar snarare ett Buddhalikt lugn. Det bryts först när han talar om de nya möjligheter som den digitala tekniken gett honom, och när han talar om sin vistelse i usa:
– Jag kände mig helt enkelt äcklad av usa efter 11 september och såg hur de rasar mot tomheten. Det kändes som om jag sa det jag tänkte kunde jag bli lynchad på öppen gata. Först drog de till Afghanistan och bombade skiten ur landet, sen gjorde de samma sak i Irak. De terroriserar folk i anti-terrorns namn. Jag har aldrig bott någonstans i världen där jag fått känslan av att människor är en slit och släng vara. Amerika handlar helt enkelt om att konsumera.
Ditt senaste album To things what they need innehåller en sampling av böneutrop, har du blivit nymuslim?
– Jag är inte religiös av mig, men andlig. Den låten är mer en statement, hade katoliker varit förföljda idag hade jag inkluderar psalmer i mina låtar. Men nu är det samma rasism och förföljelse som förekommer mot muslimer som man hade mot judarna på 30-talet.
Du har uttalat dig många gånger mot rasismen?
– Jag har levt med rasism hela mitt liv i egenskap av färgad och blivit utsatt för alla klichéer som media sprider. Jag har spelat över hela världen och fått de där sneda blickarna på mig precis överallt, där man tar mig först som en kriminell eller ligist. Det är den absolut lägsta formen av mänsklighet, att döma andra människor på det sättet.
Du har gjort musik i ett kvartssekel. Var befinner du dig idag?
– Jag har återvänt till mina rötter som är att leva i ockuperade hus och göra fri musik för fria människor. Underjorden har gått under jorden igen och nu kan jag göra den mer sansade musiken jag inte kunde göra för 20 år sedan. Jag gjorde stenhård jungle och drum and bass för jag var så arg, så arg på Thatcherismen. Ilskan är borta nu, mycket tack vare friden i Berlin.
Vad är nästa projekt?
– Jag håller på att producera ett album för min kusin, Black Uhuru, och känner mig mycket ärad. Jag har växt upp med jamaikanska soundsystems och dansade framför meterstora hög-
talare sedan jag var fem år gammal, så det är tillbaka till rötterna som gäller!