En vit i en postkoloni som diktar om identitet och synen på »proletariatets evolution«, fattiga australiensare: »Var ska vi upprätta Australien (…) Vi som bara är födda här, inte Infödda«. Hans poesi tenderar det populistiska. För Murrays försök att göra rent hus med liberalismen överskrider inte det liberala och identitetspolitiska utan inverteras till ett värnande av den fattiges identitet. I fattigdomen finner Murray ett riktigt liv, en antydan till en sann tillvaro bortom det moderna.
Murrays dikt fungerar därför som en åminnelse om att det anti-rasistiska perspektivet måste gå utöver det liberala för att tillägna sig klassfrågan. Den måste våga tala för och med rednecks. I sin estetiska effekt är därför Dikter från den efterblivna landsbygden som bäst inte endast sublim utan tillika subversiv.  

Att konstnärlig radikalitet inte handlar om vilka åsikter som uttrycks gör Anders Ramsay klart i sin utmärkta avhandling om sociologen Theodor Adorno, Upplysningens självreflexion (lunds universitet 2005). Adorno förnekar att engagerad eller socialt medveten konst kan fungera omstörtande utan, som Ramsay skriver, endast konst som »är omedveten om sin samhälleliga bestämning« kan uttrycka en idé om det Adorno benämner »ett riktigt liv«.
Ett liv bortom kapitalismens varufetischism. Subversiv konst är därför inte plakatkonst utan autonom konst som har makten att etablera en effekt som ifrågasätter kapitalismens förtingligande och fetischism. Ett förtingligande som förvandlar kulturen till en kulturindustri, till masskultur. Som Ramsay påpekar rör sig därför Adornos kritik bortom frågan om masskulturens innehåll, det den adresserar är kulturens form, dess varuform. Den autonoma konsten kan i kontrast till kulturindustrin fånga sanningen om kapitalismen. Det vill säga den sanning Murray diktar om till trots sitt eget konservativa tyckande.