Det kan tyckas paradoxallt att krig ska skapa fred. Även om historiska exempel, såsom kriget mot Nazityskland, bekräftar att krig i vissa lägen kan vara den enda vägen till fred, så borde utvecklingen i Irak utgöra en läxa: »Roadmap for Peace« leder inte till fred och ökad säkerhet i regionen.
Ändå tycks västvärlden redo att starta ett nytt krig byggt på samma scenario som i kriget mot Irak: Ett land påstås ha ett kärnvapenprogram som hotar en fiktiv internationell säkerhet och en icke-existerande världsfred.
För att återställa en ordning som inte har existerat hävdar krigshetsande statsöverhuvuden att man har provat alla diplomatiska kanaler utan resultat, och att det nu bara finns en utväg: Att invadera landet; avsätta den regim som kan tänkas ha politiska ambitioner att skaffa sig kärnvapen; spränga alla de anläggningar som kan tänkas ha koppling till kärnvapenprogram;
och stanna så länge det behövs för att vara säker på att det inte finns några kärnvapen. Om misstankarna visar sig vara grundlösa kan de alltid hävda att de har »befriat« ett land från diktatur.
Fredsaktivister upprepar också samma repliker som förra gången detta scenario sattes i verket: Betona folkrätten; betona varje lands rätt till självförsvar; betona att det inte finns några bevis för att landet ifråga har kärnvapen; påpeka att usa:s allierade har kärnvapen och att de går fria trots att de inte skrivit under Ickespridningsavtalet, trots att de genom detta är ett större hot mot världsfreden; och påpeka att befrielse från diktatur är en sak för folket i respektive land och inte för andra staters regeringar.
Militärstrateger och nykonservativa krigshetsare har knappast besvärat sig med att ta fram ett nytt manus, bokstaven »k« har bytts ut mot »n«… I övrigt är argumenten identiska. Fredsaktivister har gjort ännu mindre för att komma med något nytt.
Sharare Irani är nyss hemkommen från irakiska Kurdistan. Hon är politbyråmedlem i den iranska organisationen IFCL (Iranian Fedai Communist Leage) och har en del synpunkter på vad omvärldens solidaritetsrörelse och antiimperialister bör göra.

En avgörande fråga verkar vara om Iran har kärnvapen. Vad tror du?
Jag tycker inte att detta är den avgörande frågan. Detta är en förevändning för att starta ett imperialistiskt krig. Det som motiverar kriget är imperialismens behov att rita om regionens karta. Därmed är det inte sagt att Irans regim inte har ambition att skaffa sig kärnvapen eller att denna regim inte är ett hot mot regionen.

Vad menar du med att imperialismen behöver rita om regionens karta?
De stater som idag styr regionen och sägs »representera« folket, är resultatet av den statsbildningsprocess som under mellankrigstiden och speciellt efter andra världskriget var nödvändiga för kapitalismens utveckling. Dessa stater var nödvändiga under den så kallade moderniseringsperioden, då kapitalismens utveckling var beroende av centraliserad statlig maktutövning som skulle utveckla infrastruktur, utbilda arbetskrafter och organisera den inhemska marknaden efter kapitalismens spelregler. Det nyliberala projektet behöver inte dessa stater, tvärtom kan de motverka storföretagens intressen. Exempel på detta ser vi nu med Saudiarabiens bojkott av danska företag. Rent generellt vet vi också att dessa stater, som tack vare oljeintäkterna har möjlighet att intervenera i ekonomin, kan hota kapitalets intressen i och med att de har monopol på politiska beslut.

Men dessa premisser har funnits under hela efterkrigstiden.
Varför skulle imperialismen vilja få bort dessa stater först nu?
– Det kan ses som en av globalieringens effekter. Det är ett redan känt faktum att nationalstaternas tid är förbi. I väst ersätter man det till exempel med eu och andra konstellationer. I andra delar av världen visar den råa kapitalismen sitt ansikte genom att överlämna marknaden helt i företagets händer. Det är de ambitioner som fanns i mai-avtalet som idag uppnås med andra medel. För imperalismen gäller att minska det som i politisk ekonomi kallas för transaktionskostnader. Och därför är det angeläget att slopa den statsbildningsprocess som började efter andra världskriget.
Om vi återgår till frågan om Iran, så har Iran varit en halvkoloni fram till 1950-talet då nationalisering av oljan tog bort brittisk inflytande.

Du säger att kärnvapenfrågan är en förevändning för imperialismen att attackera Iran. Varför skulle då Irans regim så hårdnackat hävda sin rätt till att anrika uran – om de har rent mjöl i påsen?
– Irans regim har inte rent mjöl i påsen...

Jag menar: varför driver de en politisk linje som ger västvärlden alibi för att attackera dem?
– För det första attackerar inte västvärlden den iranska regimen utan det iranska folket. De som idag styr Iran har sina tillgångar i västerländska banker och fonder. När det blir kris packar de sina väskor och drar. Precis som de förra styrande lämnade landet med väskorna fulla av landets plundrade medel och stack till usa. Åker man till Beverly Hills ser man de iranier som en gång anklagades av bland annat usa för kränkning av mänskliga rättigheter i Iran leva gott som amerikanska medborgare. De som sedan dras med konsekvenserna och lever under ockupation – om denna kris leder till det – är folket.
För det andra vinner regimen nu på att skapa diplomatisk kris kring frågan. Dels trissar krisen upp oljepriset, vilket är regimens största inkomstkälla. Dels får de internationell legitimitet i de kretser som blint fokuserar på en formell folkrätt. Och viktigast av allt är att regimen under förevändning att landet står inför ett krig kan slå ner alla former av folkliga protester.

Menar du att regimen vill ha ett krig som utplånar dem?
– Regimen kommer att störtas hur som helst. Och nej, jag tror inte att de vill ha ett krig som utplånar dem, utan en kris som stärker deras position. Därifrån till ett totalt krig är en lång process, och regimen tror sig kunna förlänga sin existens med denna kris. Det finns paralleller till kriget mot Irak. På 80-talet vägrade Iran acceptera fn:s resolution om vapenvila och drog ut på kriget. Under tiden kuvades all form av opposition parallellt med att man krigade mot Irak som då backades av usa och västvärlden. Idag har flera sociala rörelser vuxit sig starka igen och utmanar regimens existens. Fackföreningsrörelsen, studentrörelsen och kvinnorörelsen ställer krav som regimen inte klarar av att hantera på annat sätt än genom att brutal kuva dem. För att fängsla tiotusentals aktivister och avrätta dem utan att det blir en revolt, behövs alibi och denna kris är det perfekta alibit. Regimen framstår som försvarare av landets rätt till självbestämmande och kan dessutom stämpla dessa rörelser som västvänliga och Iran-fientliga.

Och vad gör Irans vänster i ett sådant läge?
– Vi är i en situation där två fiender smider planer som går tvärs emot folkets intressen. För oss gäller det att inte låta de sociala rörelserna utnyttjas i imperialistiska syften, och inte heller låta nationellt tänkande legitimera en attack på dessa rörelser.

Om Iran hamnar i en situation liknande den i Irak eller Afghanistan, räcker det då med att predika självständig kamp när bomberna börjar falla?
– Visst har imperialistiska stater planer att attackera Iran och andra stater i regionen. Och jag vet att i propagandakriget har man till och med läckt ut datum som ska antyda att kriget är nära förestående. Men jag ser också andra sidan. Det faktum att det finns stora skillnader i det sociala livet i Iran jämfört med Irak och Afghanistan. Afghanistan var sargat av 30 års krig och folk hade hoppats att någon skulle kunna skapa fred. Irak var sargat av över tio år av sanktioner och tjugo år av krig. Folkrörelser som kunde utmana regimen var obefintliga och det fanns varken en strategi eller politisk medvetenhet att mobilisera folket och utnyttja det maktvakuum som uppstod efter regimens fall. Iran skiljer sig på en rad punkter. Reformprojektets misslyckande har bara lett till större hunger efter de fri- och rättigheter som regimen inte kunnat leva upp till. Det pågår massiva protester och arbetarrörelsen visar en enorm mobiliseringsförmåga vad gäller till exempel fackliga rättigheter. Häromveckan manade till exempel bussförarna i Teheran till generalstrejk för att deras fackförbund ska erkännas. Och säkerhetspolisen arresterade över 1000 personer. Att värna om deras säkerhet, att få denna kamp att omfatta även andra frågor än de rena fackliga, är ingen predikan utan en rent politisk handling för att bevara våra klassintressen.

Är det inte också vänsterns intresse att bevara freden?
Jo, och inte bara ett intresse, utan också en uppgift att verka för fred. Men jag måste först påpeka att vi redan befinner oss i krig. Den iranska regimen har sedan den kom till makten startat ett krig mot vänsterrörelsen. Våra kamrater som arresteras betraktas inte som politiska fångar utan de döms i militära domstolar som regimen så befängt kallar för revolutionsdomstolar. Det finns ingen fred att bevara, utan freden måste skapas och för detta behövs en medveten strategi.

Och vad går denna strategi ut på?
– Huvuddragen är en regional och internationell politik som utgår ifrån en folklig solidariet, en nedrustningspolitik och ett aktivt deltagande i det internationella arbetet för att alla massförstörelsevapen ska skrotas. Att verka för världsfreden är enda
sättet att åstadkomma fred även för folk i Iran.

Och hur ska Iran då försvara sig när imperialismen eller ett av grannländerna attackerar landet?
– Det är naivt att tro att vapen – massförestörelsevapen inkluderade – kan skapa fred. Det är en läxa man borde ha lärt sig från kalla kriget…

Du säger att imperialismen vill ha krig för att rita om kartan. Då är det uppenbart att en armé beväpnad till tänderna sätts in mot folk. Samtidigt säger du att det inte behövs vapen till självförsvar. Hur går det ihop?
– Låt mig besvara frågan med en motfråga. Vilka vapen försvarar sig Kuba med? Är det med kärnvapen och högteknologisk utrustning eller med en folklig förankring i politiken? Jag tycker inte att vänstern ska vara värnlös. Men vår armé kämpar på en annan front. De miljontals människor som demonstrerar för fred är vår armé. De som går i generalstrejk mot ett krig är våra förtrupper och de som med sabotage gör livet obekvämt för krigs-
hetsare är våra elitstyrkor. De opinionsbildare som argumenterar mot nykonservativ krigspolitik är våra diplomater och de medier som skriver om antikrigsrörelsen utgör våra propagandakampanjer. Det är med en sådan styrka vi skapar fred och försvarar oss, utan att behöva kärnvapen eller annat högteknologisk utrustning.

Allt det här fanns under Irak-kriget också. Hur hjälpte det?
– Det som saknades i Irak var en vänsterrörelse med ryggrad som kunde stå emot imperialismen. Ledningen för Iraks kommunistparti saknade en vision om ett fritt antiimperialistiskt Irak och förtroende för folket. Detta försvagade den irakiska motstånds-
rörelsen som trots det har visat värdigt motstånd mot ockupationen. Den iranska vänsterrörelsen har trots sin organisatoriska splittring en gemensam uppfattning om kriget. Det är denna teoretiska styrka och de sociala rörelserna i Iran som är central-
kommandot.