Tre år efter ockupationen av Irak rustar västvärlden för ett nytt krig
under förevändningen att detta ska skapa fred i Mellanöstern. Vad gör
den iranska vänsterrörelsen om det blir ett krig? Sharare Irani ger sin syn på utvecklingen.
Det kan tyckas paradoxallt att krig ska skapa fred. Även om historiska
exempel, såsom kriget mot Nazityskland, bekräftar att krig i vissa
lägen kan vara den enda vägen till fred, så borde utvecklingen i Irak
utgöra en läxa: »Roadmap for Peace« leder inte till fred och ökad
säkerhet i regionen.
Ändå tycks västvärlden redo att starta ett nytt
krig byggt på samma scenario som i kriget mot Irak: Ett land påstås ha
ett kärnvapenprogram som hotar en fiktiv internationell säkerhet och en
icke-existerande världsfred.
För att återställa en ordning som
inte har existerat hävdar krigshetsande statsöverhuvuden att man har
provat alla diplomatiska kanaler utan resultat, och att det nu bara
finns en utväg: Att invadera landet; avsätta den regim som kan tänkas
ha politiska ambitioner att skaffa sig kärnvapen; spränga alla de
anläggningar som kan tänkas ha koppling till kärnvapenprogram;
och
stanna så länge det behövs för att vara säker på att det inte finns
några kärnvapen. Om misstankarna visar sig vara grundlösa kan de alltid
hävda att de har »befriat« ett land från diktatur.
Fredsaktivister
upprepar också samma repliker som förra gången detta scenario sattes i
verket: Betona folkrätten; betona varje lands rätt till självförsvar;
betona att det inte finns några bevis för att landet ifråga har
kärnvapen; påpeka att usa:s allierade har kärnvapen och att de går fria
trots att de inte skrivit under Ickespridningsavtalet, trots att de
genom detta är ett större hot mot världsfreden; och påpeka att
befrielse från diktatur är en sak för folket i respektive land och inte
för andra staters regeringar.
Militärstrateger och nykonservativa
krigshetsare har knappast besvärat sig med att ta fram ett nytt manus,
bokstaven »k« har bytts ut mot »n«… I övrigt är argumenten identiska.
Fredsaktivister har gjort ännu mindre för att komma med något nytt.
Sharare
Irani är nyss hemkommen från irakiska Kurdistan. Hon är politbyråmedlem
i den iranska organisationen IFCL (Iranian Fedai Communist Leage) och
har en del synpunkter på vad omvärldens solidaritetsrörelse och
antiimperialister bör göra.
En avgörande fråga verkar vara om Iran har kärnvapen. Vad tror du?
Jag
tycker inte att detta är den avgörande frågan. Detta är en förevändning
för att starta ett imperialistiskt krig. Det som motiverar kriget är
imperialismens behov att rita om regionens karta. Därmed är det inte
sagt att Irans regim inte har ambition att skaffa sig kärnvapen eller
att denna regim inte är ett hot mot regionen.
Vad menar du med att imperialismen behöver rita om regionens karta?
De
stater som idag styr regionen och sägs »representera« folket, är
resultatet av den statsbildningsprocess som under mellankrigstiden och
speciellt efter andra världskriget var nödvändiga för kapitalismens
utveckling. Dessa stater var nödvändiga under den så kallade
moderniseringsperioden, då kapitalismens utveckling var beroende av
centraliserad statlig maktutövning som skulle utveckla infrastruktur,
utbilda arbetskrafter och organisera den inhemska marknaden efter
kapitalismens spelregler. Det nyliberala projektet behöver inte dessa
stater, tvärtom kan de motverka storföretagens intressen. Exempel på
detta ser vi nu med Saudiarabiens bojkott av danska företag. Rent
generellt vet vi också att dessa stater, som tack vare oljeintäkterna
har möjlighet att intervenera i ekonomin, kan hota kapitalets intressen
i och med att de har monopol på politiska beslut.
Men dessa premisser har funnits under hela efterkrigstiden.
Varför skulle imperialismen vilja få bort dessa stater först nu?
–
Det kan ses som en av globalieringens effekter. Det är ett redan känt
faktum att nationalstaternas tid är förbi. I väst ersätter man det till
exempel med eu och andra konstellationer. I andra delar av världen
visar den råa kapitalismen sitt ansikte genom att överlämna marknaden
helt i företagets händer. Det är de ambitioner som fanns i mai-avtalet
som idag uppnås med andra medel. För imperalismen gäller att minska det
som i politisk ekonomi kallas för transaktionskostnader. Och därför är
det angeläget att slopa den statsbildningsprocess som började efter
andra världskriget.
Om vi återgår till frågan om Iran, så har Iran
varit en halvkoloni fram till 1950-talet då nationalisering av oljan
tog bort brittisk inflytande.
Du säger att kärnvapenfrågan är en
förevändning för imperialismen att attackera Iran. Varför skulle då
Irans regim så hårdnackat hävda sin rätt till att anrika uran – om de
har rent mjöl i påsen?
– Irans regim har inte rent mjöl i påsen...
Jag menar: varför driver de en politisk linje som ger västvärlden alibi för att attackera dem?
–
För det första attackerar inte västvärlden den iranska regimen utan det
iranska folket. De som idag styr Iran har sina tillgångar i
västerländska banker och fonder. När det blir kris packar de sina
väskor och drar. Precis som de förra styrande lämnade landet med
väskorna fulla av landets plundrade medel och stack till usa. Åker man
till Beverly Hills ser man de iranier som en gång anklagades av bland
annat usa för kränkning av mänskliga rättigheter i Iran leva gott som
amerikanska medborgare. De som sedan dras med konsekvenserna och lever
under ockupation – om denna kris leder till det – är folket.
För det
andra vinner regimen nu på att skapa diplomatisk kris kring frågan.
Dels trissar krisen upp oljepriset, vilket är regimens största
inkomstkälla. Dels får de internationell legitimitet i de kretser som
blint fokuserar på en formell folkrätt. Och viktigast av allt är att
regimen under förevändning att landet står inför ett krig kan slå ner
alla former av folkliga protester.
Menar du att regimen vill ha ett krig som utplånar dem?
–
Regimen kommer att störtas hur som helst. Och nej, jag tror inte att de
vill ha ett krig som utplånar dem, utan en kris som stärker deras
position. Därifrån till ett totalt krig är en lång process, och regimen
tror sig kunna förlänga sin existens med denna kris. Det finns
paralleller till kriget mot Irak. På 80-talet vägrade Iran acceptera
fn:s resolution om vapenvila och drog ut på kriget. Under tiden kuvades
all form av opposition parallellt med att man krigade mot Irak som då
backades av usa och västvärlden. Idag har flera sociala rörelser vuxit
sig starka igen och utmanar regimens existens. Fackföreningsrörelsen,
studentrörelsen och kvinnorörelsen ställer krav som regimen inte klarar
av att hantera på annat sätt än genom att brutal kuva dem. För att
fängsla tiotusentals aktivister och avrätta dem utan att det blir en
revolt, behövs alibi och denna kris är det perfekta alibit. Regimen
framstår som försvarare av landets rätt till självbestämmande och kan
dessutom stämpla dessa rörelser som västvänliga och Iran-fientliga.
Och vad gör Irans vänster i ett sådant läge?
–
Vi är i en situation där två fiender smider planer som går tvärs emot
folkets intressen. För oss gäller det att inte låta de sociala
rörelserna utnyttjas i imperialistiska syften, och inte heller låta
nationellt tänkande legitimera en attack på dessa rörelser.
Om
Iran hamnar i en situation liknande den i Irak eller Afghanistan,
räcker det då med att predika självständig kamp när bomberna börjar
falla?
– Visst har imperialistiska stater planer att attackera Iran
och andra stater i regionen. Och jag vet att i propagandakriget har man
till och med läckt ut datum som ska antyda att kriget är nära
förestående. Men jag ser också andra sidan. Det faktum att det finns
stora skillnader i det sociala livet i Iran jämfört med Irak och
Afghanistan. Afghanistan var sargat av 30 års krig och folk hade
hoppats att någon skulle kunna skapa fred. Irak var sargat av över tio
år av sanktioner och tjugo år av krig. Folkrörelser som kunde utmana
regimen var obefintliga och det fanns varken en strategi eller politisk
medvetenhet att mobilisera folket och utnyttja det maktvakuum som
uppstod efter regimens fall. Iran skiljer sig på en rad punkter.
Reformprojektets misslyckande har bara lett till större hunger efter de
fri- och rättigheter som regimen inte kunnat leva upp till. Det pågår
massiva protester och arbetarrörelsen visar en enorm
mobiliseringsförmåga vad gäller till exempel fackliga rättigheter.
Häromveckan manade till exempel bussförarna i Teheran till
generalstrejk för att deras fackförbund ska erkännas. Och
säkerhetspolisen arresterade över 1000 personer. Att värna om deras
säkerhet, att få denna kamp att omfatta även andra frågor än de rena
fackliga, är ingen predikan utan en rent politisk handling för att
bevara våra klassintressen.
Är det inte också vänsterns intresse att bevara freden?
Jo,
och inte bara ett intresse, utan också en uppgift att verka för fred.
Men jag måste först påpeka att vi redan befinner oss i krig. Den
iranska regimen har sedan den kom till makten startat ett krig mot
vänsterrörelsen. Våra kamrater som arresteras betraktas inte som
politiska fångar utan de döms i militära domstolar som regimen så
befängt kallar för revolutionsdomstolar. Det finns ingen fred att
bevara, utan freden måste skapas och för detta behövs en medveten
strategi.
Och vad går denna strategi ut på?
– Huvuddragen
är en regional och internationell politik som utgår ifrån en folklig
solidariet, en nedrustningspolitik och ett aktivt deltagande i det
internationella arbetet för att alla massförstörelsevapen ska skrotas.
Att verka för världsfreden är enda
sättet att åstadkomma fred även för folk i Iran.
Och hur ska Iran då försvara sig när imperialismen eller ett av grannländerna attackerar landet?
–
Det är naivt att tro att vapen – massförestörelsevapen inkluderade –
kan skapa fred. Det är en läxa man borde ha lärt sig från kalla kriget…
Du
säger att imperialismen vill ha krig för att rita om kartan. Då är det
uppenbart att en armé beväpnad till tänderna sätts in mot folk.
Samtidigt säger du att det inte behövs vapen till självförsvar. Hur går
det ihop?
– Låt mig besvara frågan med en motfråga. Vilka vapen
försvarar sig Kuba med? Är det med kärnvapen och högteknologisk
utrustning eller med en folklig förankring i politiken? Jag tycker inte
att vänstern ska vara värnlös. Men vår armé kämpar på en annan front.
De miljontals människor som demonstrerar för fred är vår armé. De som
går i generalstrejk mot ett krig är våra förtrupper och de som med
sabotage gör livet obekvämt för krigs-
hetsare är våra elitstyrkor.
De opinionsbildare som argumenterar mot nykonservativ krigspolitik är
våra diplomater och de medier som skriver om antikrigsrörelsen utgör
våra propagandakampanjer. Det är med en sådan styrka vi skapar fred och
försvarar oss, utan att behöva kärnvapen eller annat högteknologisk
utrustning.
Allt det här fanns under Irak-kriget också. Hur hjälpte det?
–
Det som saknades i Irak var en vänsterrörelse med ryggrad som kunde stå
emot imperialismen. Ledningen för Iraks kommunistparti saknade en
vision om ett fritt antiimperialistiskt Irak och förtroende för folket.
Detta försvagade den irakiska motstånds-
rörelsen som trots det har
visat värdigt motstånd mot ockupationen. Den iranska vänsterrörelsen
har trots sin organisatoriska splittring en gemensam uppfattning om
kriget. Det är denna teoretiska styrka och de sociala rörelserna i Iran
som är central-
kommandot.
|