Hamas är en av palestiniernas väpnade grenar och den grundades under den första Intifadan i december 1987. Jämfört med andra organisationer som till exempel Fatah eller pflp (Folkfronten för Palestinas befrielse), kan Hamas framstå som ett
fräscht alternativ. Men kärnfrågan, särskilt för människorna i västvärlden, är att Hamas inte är al-Qaida eller en av dess döttrar; det är ingen extremistisk eller fundamentalistisk organisation. Det är riktigt att de är religiösa, men de stänger för den sakens skull inte ute sociala eller politiska frågor. Det var därför som de kunde sluta sig samman med de kristna i deras ståndpunkter, som var fallet i Betlehems kommun, där de röstade för borgmästare Vector Batarsa folkfrontspolitik mot Tony Salmans Fatahpolitik.
Namnet hamas är arabiska och står för »den islamiska motståndsrörelsen« och viktigt i sammanhanget är att notera att den israeliska underrättelseorganisationen Sheen Bait har försökt skapa en kristen motsvarighet med namnet Hamam för att motverka Hamas. På arabiska betyder Hamam »den kristna motståndsrörelsen« – alltså raka motsatsen till den islamska rörelsen. Därefter har Sheen Bait försökt skapa en rasistisk konflikt mellan dessa båda grupper. Men de misslyckades på grund av medvetenheten i det kristna samhället i Palestina och dess nationella historia.

Det finns flera stora kristna namn bland dem som varit ledare och pionjärer i den palestinska kampen, såsom generalsekreteraren i folkfronten George Habash, generalsekreteraren i kommunistpartiet Foud Nassar, men också i Fatah har det funnits många kristna i ledarpositioner av olika slag, så varken Hamas, Hamam eller israelerna har lyckats splittra det palestinska samhället utifrån dikotomin muslimer – kristna, trots att det lyckades för trettio år sedan i Libanon, då palestinierna och det libanesiska folket tragiskt nog fick betala priset genom stor förstörelse och massakrer i Sabra, Shatila och på andra platser.
Generellt sett utgör inte det palestinska folket ett religiöst samhälle utan ett sekulärt samfund bestående av både muslimer och kristna. Och detta återspeglas även i statsorganisationer och medborgerliga rättigheter. Tydliga exempel på detta är hur kvinnor behandlas. I Saudiarabien har de tills nu förhindrats köra bil, i Jordanien händer det ännu i dag att kvinnor dödas för vad som kallas heder i familjen. I Kuwait är kvinnor inte tillåtna att rösta i valet etcetera…

Ett av de viktigaste skälen till dessa skillnader mellan palestinierna och de andra arabiska folken, är möjligen den israeliska ockupationen som pågått i omkring fyrtio år. Israel är ett av de demokratiska länderna i regionen, och man överdriver inte ifall man säger att det är en europeisk stat i Mellanöstern: demokrati, parlament, val var fjärde år eller oftare, domstolar, fri media, åsikts och yttrandefrihet, organisationsfrihet – medan det palestinska folkets tillvaro ser ut på ett helt annorlunda sätt: de lider dag för dag, månad efter månad, år efter år – av just denna demokrati – som för dem innebär ett tillstånd av militär ockupation, kanske den sista i sitt slag efter Sydafrika och Namibia.
Deras enda mål är att bli kvitt denna ockupationsmakt, för dem är alla handlingar mot denna ockupation motstånd, och alla handlingar mot ockupationen är ur ockupanternas synvinkel terrorism. Fatah och Hamas, och de andra, är inga undantag, folk respekterar den som uppnår något för dem. Det var därför de stödde Fatah i fyrtio år, och till och med när Fatah undertecknade fredsavtalet, den så kallade Osloöverenskommelsen, stödde majoriteten av palestinierna det och rusade ut på gatorna för att fira, sjunga och dansa, och det fanns fortfarande i deras tankar när de misstänksamt gav blommor åt de israeliska soldaterna. Och inom två års tid deltog de i den valkampanj som gav Arafat 89 procent av rösterna, och mera än 80 procent åt Fatahs lista i parlamentet. På den tiden var Hamas mot Oslo och mot valet, men folket lyssnade inte till dem.

Efter mindre än tre år upptäckte det palestinska folket att israelerna bedragit dem, att avtalet i Oslo blott var en fälla. Rabin sköts och israelerna valde Netanyahu, först till president för Likudpartiet och sedan till premiärminister. Vid den tiden förstod alla att israelerna bedrog palestinierna och att de inte skulle hålla sin del av avtalet, särskilt inte de sista delarna: Jerusalem, bosättningarna, flyktingarna, gränserna, vattnet. Dessa så komplicerade frågor skulle ha varit lösta 1999.
Fatah föll i fällan, men det värsta var att de gillade att falla i den, för nu såg det ut som om det var de som ljög och vidhöll sin lögn inför de andra. En slutsats som föll Israel i smaken. De gjorde en affär med det största palestinska partiet, och sade (åtminstone åt sig själva): vi neutraliserade Fatah på exakt samma sätt som vi gjorde med Egypten, det största av arabländerna.
Fatahs största lögn var att de redan hade en stat med flagga, tidningar, radio och teve, egen polis och armé, mera än tio säkerhetsformulär, fängelser, kedjor och röd matta…(Den enda staten i världen som lägger ned en röd matta för sin president – officiellt är hans titel ordförande – när han rör sig mellan städerna i sin egen stat)
Beskrivningen av Fatahs hemliga värld och dess myndighet löd: Korruption på alla nivåer: politisk, social, finansiell och moralisk. Myndighetens ledning var diktatorisk. Den kontrollerade allting: parlamentet, domstolarna, poliserna, religionen, pengarna, de lokala myndigheterna… Det här ledde ofelbart till mutsystem, och mutsystemen kommer att leda till kollaps och katastrof.

Efter tio år frågade sig människorna: vad har vi uppnått? Svaret blev: ingenting...  De upptäckte att deras ledare lett dem baklänges – inte till fred (som de sade), och inte heller till fortsatt kamp. De hade fastnat i en basal självmotsägelse – inte  i polemik med någon annan, utan i schizofren monolog: Nätter fyllda av drömmar, dagar av frustration…
Den 25 januari, gick inte folk för att rösta, de gick för att förändra. Och förändrade gjorde de.