I Tyre i södra libanon ligger det paletstinska flyktinglägret Al Buss och här finns också ett område som heter Jar el Baher.
Änkan Fatmy Araky bor med sina barn i Jar el Baher, i ett förfall som skiljer sig på ett markant sätt från standarden i Al Buss på andra sidan motorvägen, där bostäderna utgörs av två till tre våningshus med spartanska balkonger där kläder hänger på tork och Fatah-anhängare sitter och dricker te utanför sina kontor, stolta över lägrets gator som hålls rena av den egna palestinska befolkningen.
I Jar el Baher finns inga gator. Här ligger bostäderna – otäta och dragiga ruckel – på en smutsig strand, trånga och svårframkomliga passager förbinder bostäderna. När man sitter hemma hos familjen Arakys enda rum på 17 kvadratmeter tror man att plåttaket när som helst kommer att slitas loss av de starka vindarna. I detta rum lever sex människor. De har var sin madrass, en soffa, en teve och ett litet kök, där det ständigt läcker in vatten från havet på andra sidan köksväggen.
Familjen Araky är palestinska flyktingar födda under exilen i Libanon, men det finns något som skiljer dem från den övriga palestinska befolkningen i de andra 11 flyktinglägren i Libanon. Familjen är vad man kallar palestinska non-id flyktingar, av vilka det finns cirka 4000 i Libanon.
– Levnadsförhållandena för palestinska flyktingar i Libanon är mycket svåra, eftersom vi knappast har några rättigheter i landet, berättar Mohammad al Najjar från Palestinian Human Rights Organization som samarbetat med Danish Refugee Council med att dokumentera levnadsförhållandena för palestinska non-id flyktingar.
Men om cirka 400 000 palestinska flyktingar lever under svåra förhållandena i Libanon, så ställs palestinska non-id-flyktingar inför större svårigheter, tillägger Mohammad.

att vara en palestinsk non-id flykting innebär att man inte är registrerad hos United Nations Relief Work Agency for Palestinian Refugees (unrwa), myndigheten med ansvar för de palestinska flyktingar som uppstod 1948 i samband med att staten Israel skapades. Endast de länder som mottagit palestinska flyktingar (Libanon, Jordanien, Syrien, samt Västbanken och Gazaremsan) har rätt att tillsammans med unrwa registrera och därmed definiera personer som palestinska flyktingar.
För palestinska flyktingar har unrwa-registreringen två praktiska betydelser.
För det första erhåller man flyktingstatus och dessutom rätten att enligt internationell lagstiftning (fn-resolutionen 194) få återvända. För det andra så innebär denna registrering en möjlighet att få tillgång till den humanitära hjälp unrwa erbjuder palestinska flyktingar, något som främst handlar om tillgång till utbildning och hälsovård.
Palestinska non-id flyktingar – som varken är registrerade eller kan bli registrerade hos libanesiska myndigheter och unrwa tvingas acceptera en annan verklighet. Deras rättigheter som palestinska flyktingar tas ifrån dem – och därmed rätten till unrwa:s humanitära hjälp. Den är inte är avsedd för dem. Medan vinden håller på att slita bort taket och havet piskar igenom vatten i alla hål som finns i den gråa och fuktiga köksväggen, berättar änkan Fatmy Araky som är född i Libanon, att hennes familj kom till Beirut 1948 och att hon därför blev unrwa-registrerad. Men hennes man, som dog för två år sedan och vars legala status påverkat deras barns framtid, hamnade i Libanon av andra orsaker.
– Han var ursprungligen från Nablus på Västbanken och var anhängare av plo som han följde med till Libanon under 70-talet och väl i Libanon kämpade han emot andra palestinska och libanesiska miliser, samt mot den Israeliska ockupationen av Libanon, säger Fatmy.
Fyra av deras barn föddes under det libanesiska inbördeskriget och vid den tiden sköttes registreringen av de politiska organisationer man tillhörde, i familjen Arakys fall av plo. Men efter att plo fördrivits ur Libanon och inbördeskriget upphörde, gällde inte längre några utav dessa registreringar.

Familjen araky – liksom  många andra palestinska familjer där fadern kommit till Libanon under 70-talet från Jordanien, Syrien eller Västbanken och Gazaremsan – blev därmed offer för en politisk, patriarkalisk och byråkratisk apparat där deras barn inte kunde få flyktingstatus, trots att modern var unrwa-registrerad.
Muhammed som är den äldsta sonen berättar att han inte vågar röra sig utanför Jar el Baher trots att det stora flyktinglägret Al Buss ligger på andra sidan motorvägen. Han är rädd för att bli gripen av den libanesiska militärpolisen som vaktar utanför flyktinglägren. Skulle han bli gripen utan id-handling, riskerar han tre månaders fängelse bland vanliga brottslingar.
–Har man papper är det inga problem att gå utanför flyktinglägren. Då kan man röra sig relativt fritt och försöka hitta något jobb. Men eftersom jag inte kan bli registrerad och saknar id-handlingar, kan jag inte göra något av detta.
– Därför tillbringar jag det mesta av min tid inomhus, här på denna madrass, utan att veta vad jag och min familj skall ta oss till, säger Muhammed.
Muhammeds lillasyster, Daren, är för liten för att militärpolisen skall få för sig att stoppa henne och fråga efter ID-handlingar. Däremot har hon prolbem i skolan, eftersom hon är palestinsk non-id flykting, unrwa tillåter henne att delta i den undervisning som hålls i deras skolor, men utan möjligheten att få delta i prov eller få examensbevis. Daren, som under intervjun är mycket angelägen om att få prata engelska, kan inte räkna med att få fortsätta studierna efter grundskolan. Den framtid hon har framför sig är densamma som hennes äldre bror, Muhammed.

Anledningen till varför fatmys barn är palestinska non-id- flyktingar, har bland annat att göra med ett patriarkaliskt system där man ärver faderns legala status. Trots att Fatmys man varit död i två år, kan hennes legala status som unrwa-registrerad flykting inte hjälpa hennes barn. Vi klarar oss knappast, säger Fatmy, men utan hjälpen från Hamas hade det inte alls gått, förklarar hon bestämt.
Möjligheterna till förbättring av förhållandena för palestinska non-id-flyktingar är små. De flesta palestinska män som kom till Libanon under 70-talet och som blivit non-id-flyktingar i landet, var en gång unrwa-registrerade i Jordanien. Men jordanska myndigheter vägrar att öppna och överföra dessa dokument till Libanon; samtidigt som libanesiska myndigheter inte heller är så angelägna om att detta skall ske. Vad gäller unrwa:s roll i denna fråga, så kan organisationen knappast göra något annat än att följa de nuvarande systemet där faderns legala status överförs till barnen.
Änkan Fatmy och hennes familj kan därför endast förlita sig på den hjälp hon får från den terrorstämplade palestinska organisationen Hamas. Andra aktörer som erbjuder någon hjälp finns det knappast.