Mana - Den gudomliga tragedin

Hem

- - - - - - -

Manas arkiv

Nyheter

- - - - - - -

- - - - - - -

- - - - - - -

Om oss

Vem är inloggad
Vi har 37 gäster online

RSS

payday loan

payday loans

uk payday

buy viagra buy cialis buy levitra buy kamagra buy propecia buy zithromax buy flomax buy viagra soft buy viagra brand buy cipro buy cialis soft buy lasix buy amoxil buy cialis brand buy lexapro buy diflucan buy accutane buy flagyl buy nolvadex buy deltasone buy synthroid buy excel x buy bactrim buy nexium buy clomid buy plavix buy celexa buy paxil buy celebrex buy cytotec

Den gudomliga tragedin

Skrivet av Babak Rahimi
2006-03-14
Det är en kulturell tragedi att opinionsbildare och politiker väljer diskutera gränserna för yttrandefriheten i stället för att sätta stopp för rasism och islamofobi, skriver Babak Rahimi. En tunna som mist botten eller laggar rämnar ej så som en jag där blev varse, kluven från hakan ner dit där man fjärtar. Hans tarmar hängde ned emellan benen; inälvor såg man, och den unkna påsen som gör till träck allt det som mänskan slukar. Medan jag ivrigt tittade på honom såg han på mig och slet med sina händer upp bröstet, sägande: Se mig, Mohammed, Så vanställd nu! Se hur mycket själv jag mig styckar! Där framme går Ali i tårar, uppfläkt i ansiktet från luggen ned till hakan. Och samtliga du ser i denna klyfta utsådde split och tvedräkt när de levde; för den skull är de kluvna på det viset. Dante vänder sig i graven och undrar: Hur kommer det sig att min skildring av Muhammed inte har förbjudits, när några fåniga teckningar som ingen har sett i en tidning som ingen läser, kan väcka så mycket ilskna känslor att de förbjuds? Gustave Doré, som på 1800-talet tecknade Muhammed i helvetets sjätte krets, undrar säkert om hans teckningar också ska fördömas och förbjudas. Khomeini, som före sin död avkunnade en dödsdom mot romanförfattaren Salman Rushdie, ler i sin grav när han hör så många statsledare och världspolitiker pliktskyldigt ta avstånd från vad en tidning har publicerat och tänker belåtet: Äntligen vann jag! Att de döda skulle sakna förståelse för den värld vi lever i och skulle se allting från ett perspektiv som legat stilla sedan deras död kan man förstå. Men när opinionsbildare godtar detta perspektiv och i stället för en politisk analys och ser konflikten utifrån ett Vi-och-Dom perspektiv á la Huntington, visar det än en gång det intellektuella eländet, som vår samtid har att handskas med. Krisen har framställts som en slags civilisationernas krig med tydlig rollfördelning mellan vi och dem: »vår tro« på yttrandefrihetens okränkbarhet mot »deras tro« på Muhammeds okränkbarhet. Det »vi« måste göra är att få »dem« att förstå att »Allah är stor men friheten är större« lät budskapet i en början. Men sedan protestvågen växte till tsunamistorlek och hotade ekonomiska intressen, blev friheten mindre och mindre. Det har talats om muslimer och islams förbud mot avbildning av Muhammed som om muslimer är en homogen grupp med en gemensam uppfattning i frågan. På samma sätt har västvärlden framställts som frihetens och jämlikhetens vagga, vars uttryck är rättsamhället, ansvarsskyldighet, tolerans för avvikande politiska åsikter och respekt för folkligt deltagande. De mest välvilliga debattörerna har också talat om ansvaret för att inte såra muslimernas känslor, ha respekt för »deras« religion och tro och helt enkelt utgått ifrån att »de« är annorlunda. Ingen har undrat varför muslimer inte blev sårade när Dante placerade Muhammed i helvetet eller av Dorés avbildning. Varför har teckningar av Muhammed funnits och förvaltats i den muslimska världen århundrade efter århundrade utan att någon tagit illa upp? Varför den gemene muslimen inte tog illa vid sig av Salman Rushdies lekfulla roman? Varför de flesta muslimer och muslimska institutioner tog avstånd från Khomeinis fatwa mot Rushdie för 20 år sedan men idag inte skulle ha något emot att de demokratiska fri- och rättigheterna inskränks? I mitten av februari ordnades en konferens i Malaysia om dessa frågor. Under rubriken »Vem talar för Islam? Vem talar för Väst?« försökte man besvara en del av dessa frågor och samtidigt lyfta fram frågan om vilka konsekvenser och för vem, och vad gäller tolkningsföreträdet i respektive läger. Den malaysiske premiärministern Abdullah Badawi, ordförande i organisation för islamiska länder, oic, uppmanade alla muslimer och västvärlden att enas mot extrema grupper både i väst och i den muslimska världen. Badawi menade att västmakternas hegemoni bär skulden för den växande klyftan mellan islam och väst. – Muslimerna ser underkuvandet av Palestina som en indirekt manifestering av den hegemonin. De ser också hur hegemonin konkretiseras i attacken mot Afghanistan och ockupationen av Irak, sa Badawi. Att man just i Malaysia väljer ett sådant ställningstagande är i sig ett bevis som stärker denna tes. Den malaysiske tänkaren Chandra Muzaffar menar att det beror på avsaknaden av rädsla och osäkerhet bland muslimerna i landet. Malaysias muslimer är inte utsatta för västvärldens aggression på samma sätt som muslimer i västra Asien och norra Afrika. – Till skillnad från många andra muslimska länder är Malaysia förskonat från konsekvenserna av stormakternas hegemoni, till skillnad från exempelvis Afghanistan och Irak, säger Muzaffar, som är ordförande för International Movement for a Just World, just, som arbetar för fred mellan olika folkgrupper. Muzaffar menar att social rättvisa, religiös harmoni och en någorlunda välfungerande statsmakt är de viktigaste orsakerna till att den känsla av förlust och umbäranden som många andra muslimska samhällen upplever, inte finns i Malaysia. – Muslimerna här känner sig inte fördrivna, och de har inte samma rädsla för att islam hotas som muslimer i länder som Palestina, Afghanistan eller Irak, säger han. På samma gång undrar jag om västvärldens demokratiska fri- och rättigheter verkligen gäller för alla. Många muslimer delar inte bilden av västvärlden som ett demokratiskt rättsamhälle där invånarna behandlas jämlika inför lagen. Faktum är att vi lever i ett samhälle där toleransen för nazistiska organisationer är betydligt större än respekten för muslimernas religionsutövning. Just i Danmark har Dansk Folkeparti flyttat fram gränserna för rasism. Sedan valet 2001 har man använt fördomar mot muslimer för att piska fram en allt hårdare asyl- och flyktingpolitik och tillintetgöra integrationspolitiken. Politiskt har man lagstiftat mot blandäktenskap på ett sådant sätt att flera familjer tvingats flytta till Sverige. Kulturellt har det sjunkit så lågt att Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose såg det som självcensur att en stå-upp komiker inte fick pissa på Koranen framför en TV-kamera. Att pulicera karikatyrer på Muhammed var tänkt som ett motstånd mot denna typ av självcensur, skrev Rose inför publiceringen. Jyllands-Postens publicering av bilder på Muhammed och hur man hanterar frågan om respekt för muslimernas religionsutövning var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Rasism och islamofobi är ingalunda begränsade till Danmark. Det är ett växande problem i hela Europa. I Sverige misstänker Säpo att vartenda muslimskt skolbarn är en självmordsbombare. Paranoian är så utbredd att varje moské misstänks vara ett Al-Qaida näste och varje muslimsk friskola tros ha kvinnoförtryck och judehat i sin kursplan. »Förbjud dem«, skriker självutnämnda demokrater oreflekterande över att denna islamofobi och rasism motverkar den demokrati de säger sig värna om. Det är oroande att se hur schablonbilden av islam och muslimer drabbar de muslimer som inte passar in i den bilden och hur den försvagar idén om yttrandefrihet som en universell rättighet. Det är oroande att se hur förenklingen av problemet ger vatten på fundamentalisternas kvarn. Religiösa fanatiker och despoter som för 20 år sedan inte ens fick den muslimska befolkningen med sig för sina dödsdomar och fatwa mot författare och oliktänkare får idag både folkmassorna med sig och kan bestämma var gränsen går för yttrandefrihet. En tragedi äger rum för våra ögon och det framställs som om problemet enbart är teckningar på en gubbe med bomb i sin turban. Det är bara att hålla med Chandra Muzaffar om att det anstötliga i Jyllands-Postens karikatyrer är den koppling som görs mellan terrorister och muslimer. Det tragiska är att många väljer att blunda för sin del i hur denna bild har skapats.

Äldre artiklar

Mynigheter desinformerar -2006/03/14
Svarta Sara -2006/03/14
Modernt slaveri -2006/03/14
Mediernas Vi&Dom -2006/03/14
Inga fåniga streckgubbar -2006/03/14

[ Tillbaka ]

Sök i textarkivet

Besök våra sponsorer

Annons:

Bra tidningar

Kolla även:

buy viagra online

cheap viagra online

Index page