I samband med att riksdagen antar den omdiskuterade tillfälliga lagen om nyprövning för asylsökande skickar Anders Carlgren, generaldirektör för Integrationsverket ut ett personligt e-brev riktat till allmänheten.
Han tycker det finns orsaker att nyansera bilden av den svenska flyktingmottagningen, eller som han själv formulerar det: »anledning att diskutera några särskilda drag«.
Enligt Carlgren ska Sverige inte idka allt för mycket självkritik: »Sverige särskiljer sig internationellt genom att ha en till hög grad flyktingdriven invandring«.
Vid en sammanställning över invandringen till Sverige från 1974 till 2004 framträder dock en annan bild än den som Carlgren målar upp. Endast två gånger under en 30-års period har det som kan betecknas som »flyktingdriven invandring« bestått av fler människor än övriga grupper invandrare som sökt sig till Sverige, nämligen i slutet av 80-talet samt i mitten av 90-talet.
På senare år har klyftan dessutom blivit större.
– Invandringen till Sverige i sin helhet har inte belysts i brevet. Det var inte heller något försök att beskriva svensk flyktingpolitik, säger Carlgren till Mana och poängterar att syftet var att diskutera insatser för inträde på arbetsmarknaden för utrikes-födda, utifrån internationella jämförelser.

Anders carlgren hänvisar dock i sitt brev till en rapport från oecd som jämför orsakerna bakom varför människor ges uppehållstillstånd i industrialiserade länder.
Statistiken framställer Sverige år 2004 som det i sammanhanget mest generösa landet, med över 40 procents flyktingdriven invandring.
I jämförelse med exempelvis Storbritannien och Australien vars andelar ligger på runt tio procent, framstår Sverige som storsint. »Till skillnad från många andra oecd-länder bestäms därmed invandringen till Sverige av krig och konflikter i omvärlden (…)«, förklarar generaldirektören för e-brev läsarna.
Problemen är dock flera med sättet som Carlgren väljer att använda oecd:s rapport på, i alla fall när han uttalar sig om den »flyktingdrivna invandringen«.
Dels tillkommer oecd-statistiken i förhållande till andelen arbetskraftsinvandring, som för Sveriges del, endast upptar några få procent. Dels kan, såsom framhävs i e-brevet, att motsvarande kvot är närmare hälften för Storbritannien – inte tas som intäkt för att Sveriges invandringspolitik bestäms av krig och konflikter i världen.
– I sammanhanget, i förhållande till efterfrågan på arbetskraft och i den internationella jämförelsen, håller påståendet, försvarar sig Anders Carlgren.

Anmärkningsvärt är emellertid att siffrorna som generaldirektören hänvisar till inte går ihop med Sveriges officiella statistik över orsakerna varför människor söker sig till Sverige.
Det räcker med att gå till Migrationsverkets längder för att inse att Carlgrens val av källa, åtminstone i syfte att beskriva Sveriges invandringspolitik, är vilseledande. Enligt Migrationsverket upptar den flyktingdrivna tillströmningen blott 16 procent av invandringen, och alltså inte uppemot 40 procent, som oecd staplarna ger sken av.  16 procent kan jämföras med andelen som kom till Sverige för att arbeta 2004, vars kvot var 14 procent. Lägger man därtill människorna som inom ramarna för ess-avtalet kom till Sverige för att jobba, hamnar siffran på 25 procent.
Plötsligt framträder helt andra drag i Sveriges invandringspolitik än dem som Carlgren väljer att betona.
– Utgångspunkten har inte varit Migrationsverkets statistik, som för att möjliggöra internationella jämförelser behöver bearbetas, tycker Integrationsverkets generaldirektör.