En regnig morgon i slutet av november i centrala Lund. Några aktivister delar ut flygblad med texten: »Facklig konflikt. Se upp för rasistisk tandläkare!«
I flygbladet anklagas tandläkaren Mats Larsson för att med rasistiska och sexistiska anspelningar ha kränkt Amalia Álvarez.

Amalia är ursprungligen kunsaindian från Atacamaregionen i norra Chile. Utöver tandsköterska är hon även serietecknare och före detta medarbetare i Mana (läs om henne i Mana # 5-6/2003). Definitivt fel blatte att djävlas med.

Sedan tre år tillbaka arbetar hon som tandsköterska på Mats Larssons klinik. Tre år av ständig förnedring som blev allt intensivare efter det  att hon fick en fast anställning. Att dra en gräns för en oförstående man som saknar empati för hur andra skulle kunna såras av hans vulgära beteende var inte det lättaste. Men till sist bestämde sig Amalia för att sätta ner foten och säga ifrån med allt vad hon orkade för att han skulle vakna upp.

–För att kunna fatta det här beslutet fick jag fundera i flera dagar.

Kan du berätta hur det hela gick till?

– Först försökte jag bortförklara allting. Jag tänkte att det var mitt fel när han tafsade på mig, eller kallade mig för »djävla invandrare«, och nästa dag var trevlig och snäll. Även om mina vänner här i Sverige och min sambo sa att det inte var mitt fel och gav mig mod att sätta stopp för trakasserierna. Så när han började kalla muslimer för levande bomber och drog andra rasistiska skämt, kunde jag inte längre hålla tyst. Jag stod ut med så mycket skit för min son som bor i Chile och behöver de pengar jag skickar till honom för att kunna läsa på universitetet.

Det måste ha varit en svår tid för dig?

– Vad han gjorde mot mig var jag redan van vid i Chile. Men
i Chile kunde jag berätta för mina vänner och de kunde åtminstone sparka skiten ur arbetsköparen. Jag trodde att vi levde i ett civiliserat samhälle här i Sverige. Här är behoven ganska abstrakta. Där i Chile svalt man. Här är det mest grundläggande någorlunda tillfredsställt, men samma skit som finns där finns här. Och nu var det dags att sätta stopp för trakasserierna.

Jag kunde varken sova eller äta. Jag var hela tiden rädd att göra fel, jag var rädd att min son skulle tvingas sluta studera. Mitt självförtroende sjönk till botten. Mats var säker på att jag skulle hålla käften. Jag har jobbat som tandsköterska i 20 år. Jag vet att tandläkarna brukar ha dåligt humör, men Mats Larssons beteende var riktigt förnedrande.

Vad säger Mats?

– Nu har jag kontaktat mitt fackförbund, SAC, som kräver förhandlingar med Mats. Vid det här laget vet vi alla att han kommer att förneka allt. Facket kräver skadestånd som en ekonomisk kompensation. Jag vet inte om jag kommer att få några pengar för det jag har upplevt, eller om skadestånd kommer att läka det sår jag känner inom mig. För min del skulle uppgörelsen gå ut på att alla arbetsköpare skickades till något slags skola där de skulle få skallen rensad från den här typen av sjuka och rasistiska idéer. Jag vill att andra arbetare fattar mod att sätta stopp för situationer som den här.

Har du fått reaktioner från samhället?

–Mina grannar och en del invandrare berättar att de har varit med om liknande situationer, men att de inte vågat säga ifrån. De ser mig som ett slags hjälte och jag säger till dem att jag inte är någon hjälte, utan att varje sak har sin tid, och att min tid är nu. Andra frågar varför jag inte åker tillbaka till Chile, eftersom jag känner mig så illa behandlad här. Problemet är detsamma i Chile som i Sverige, som i Bolivia eller på alla andra ställen: arbetsköparna vill förnedra arbetarna. Varken Mats eller någon annan ska få bestämma att jag reser härifrån. Det är jag själv som bestämmer det.

–Det var länge sedan jag kände den solidaritet som jag känner nu. Det är samma solidaritet som när de fattiga under diktaturen i Chile hjälptes åt att gömma kommunister och andra förtryckta undan förföljelser. Trots konflikter enades de fattiga i min by mot den verkliga fienden.


Kamraterna i SAC är vanliga människor, som vänder på slantarna för att få ihop till bussbiljetten. Somliga kommer till demonstrationerna med sina barn. Det är ett slags solidaritet mellan arbetare som andra människor borde uppleva.

–När det regnar sitter folk hemma och myser framför TV:n medan kamraterna delar ut flygblad utanför Mats klinik.

– Jag känner mig väldigt väl integrerad, men med arbetarna i Chile, Bolivia, Peru, Sverige… Därför att problemet finns inte bara i Sverige, utan i hela världen.