mana

Att leva i mellanförskap

’’Mellanförskap” är ett ord som beskriver känslan av att leva i flera kulturer utan att egentligen ha fullt tillträde till någon av dem. Det är just den typen av erfarenheter som gjorde att föreningen med samma namn kom till. Den bildades förra året för att fylla en lucka som dagens onyanserade uppdelning mellan ”svenskar” och ”invandrare” har skapat. Förståelsen för blandkultur och mångidentitet är dock mycket ­liten bland dem som inte själva har upplevt det. Christina Hansen tycker att vi har mycket att lära av de erfarenheter av blandad bakgrund som synliggörs genom ­Mellanförskapet.

Det pratas hej vilt om mångfaldssatsningar i skolan, på arbetsplatsen och på gatan. Det pågår ändlösa integrationsdebatter, och vi matas med ord som minoriteter, etniciteter och mångkultur. Obama – aldrig har jag varit med om ett så stort fokus på någons hudfärg – svart, men ack så vit medelklass ändå. Vi är extremt fixerade vid människors ursprung.
”Kulturskillnader” är idag en klyscha som används vårdslöst. Senast den 5 november kunde man i Sydsvenskan läsa artikeln ”Blunda inte för kulturkrockar”
där några väl valda invandrare fick svara på frågan:” vilka kulturella skillnader finns det mellan Sverige och ditt gamla hemland?”. Socialantropologen Aje Carlblom ville med artikeln visa att kulturskillnaderna är mycket större än vad vi tidigare trott.
Men varför är vi så besatta av att söka efter kulturskillnader? Vi kan väl lika gärna prata om likheter? Fast det har å andra sidan inte den där undertonen av konflikt som vi människor uppenbarligen gillar. Ur den rasistiska debatten hörs röster som förklarar vissa människors beteenden utifrån den andres ”kultur”, utan att ta någon som helst hänsyn till individen och de specifika sociala och individuella faktorer som spelar in.
Själv växte jag upp i Spanien med dansk far och svensk mor. Det var först som tioåring, 1994, som jag mötte ”mitt” land, trots att jag aldrig hade levt där tidigare. Jag och min familj flyttade till Sverige. Det var väldigt svårt att gå från en värld till en annan, smärtsamt på många sätt och vis. Att vilja anpassa sig men ändå inte, att skaffa sig en ny identitet för att tillfredsställa andra men samtidigt hålla fast vid den person som man byggt upp under hela sin uppväxt. På grund av min rotlöshet (och olikhet?) blev jag mobbad (eller diskriminerad?). Det var i mellanförskapet jag insåg att främlingsfientlighet inte nödvändigtvis behöver ha med hudfärg att göra. Jag såg allmänt skandinavisk ut, men hade en haltande svenska med konstigt uttal. Jag var helt enkelt lite skum i jämförelse med de övriga barnen i mitt nya land. Att tro att det endast är hudfärgen det handlar om är att göra det för lätt för sig. Samhället är tyvärr grymmare än så. Trots att det finns ett krav på individen att definiera sig är det hos andra som makten ligger att kategorisera. Vi omdefinieras i våra relationer till de människor vi möter. Förtryck och främlingsfientlighet måste därför ses utifrån ett brett spektrum och en kombination av faktorer som kön, genus, klass, sexualitet och etnicitet.
Att från första ögonblicket inte kunna avgöra om en person är en man eller kvinna kan få många att tappa fattningen, men gäller detsamma även ”ursprung”? Vi vill gärna att människors yttre ska avslöja vilken ”grupp de tillhör”. Om vi inte lyckas tyda det blir vi osäkra och i värsta fall fientliga. Om inte det yttre ”sätter dit dig” kan språket göra det, eller bara ditt namn.
Mina föräldrar tog inte seden dit de kom. I Spanien gick jag i Svenska kyrkans barntimmar och svensk skola och vi dansade runt stången på midsommar. Men i Sverige, där ska minsann invandrarna anpassa sig. Mina föräldrar gjorde ett aktivt val att umgås med sina landsmän i det nya landet. Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt. Min poäng är att man själv ska få göra valet och inte tvingas anpassa sig till något som en rasistisk samhällsdebatt förespråkar, en debatt som är blind för livet i mellanförskap med en mångfald av identiteter. En varierad kost av språk och kultur berikar och gör både samhället och individen friskare. Att stänga dörren för nya företeelser, borta eller hemma, tror jag kan leda till kulturell undernäring.
Föreningen Mellanförskapet, som driver projekt med syftet att stärka självförtroendet hos ungdomar med ”blandad” bakgrund, kan vara början på en ny rörelse. För visst är vi många som har behov av att bearbeta upplevelser och känslor av identitet, ursprung och tillhörighet? Mellanförskapet har visat att det är människan som ska göra landet och inte landet som ska göra människan. Om integrationsdebatten ska kunna spegla verkligheten måste definitionen av ”en svensk” uppdateras. Från att ha varit min svaghet har min spretiga tillhörighet blivit min styrka. Min osäkerhet blev min stolthet. Jag kan genom mina upplevelser identifiera mig med många av mina landsmän som den främlingsfientliga debatten i Sverige väljer att betrakta som en ”skillnad” eller en ”olikhet” och därmed ett ”problem”.  Den utbredda rasismen i Sverige tror jag delvis bottnar i okunskap just om livet i mellanförskap. Främlingshat kan motarbetas genom styrkan, kunskaperna och erfarenheterna av blandkultur som går att finna i utrymmet mellan innanför och utanför.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X